Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap.

Först. Detta är förvisso en roman – det står så på omslaget. Men det är också en berättelse i romanens form om Gulliksens och hans nu upplösta äktenskap. Kyligt och neutralt kan man säga att Gulliksen skrivit en autofiktiv roman, dvs. en roman som hämtar sitt helt avgörande stoff från hans eget liv. I den genren har han många förebilder, kända så väl som okända, som skrivit goda såväl som mindre goda romaner.

mr Gulliksen

Två kända exempel hos oss är ju Karl Ove The Man Knausgård som i sin romansvit Min kamp vänt ut och in på sitt och sina olika partners liksom sin familjs liv och leverne och samtidigt åstadkommit god – om än understundom djävligt långrandig och repetitiv – litteratur. Ett annat exempel är Ebba Witt-Brattström som i sin roman Århundradets kärlekskrig låtsas som att den inte handlar om hennes skilsmässa från Horace Engdahl. Alla läsare förstår det. Och mången läsare förundras över varför hon låtsas förneka det.

Detta är två sätt att skriva autofiktivt – med öppna eller med dolda kort, med namns nämnande eller inte, med ärligt uppsåt eller illasinnat. Välj själv vad som känns mest respektingivande.

Men oavsett metod, så finns det ett annat och stort problem med den autofiktiva – eller om man så vill den verklighetsbaserade – litteraturen. Och det är vilken rätt författaren har att i skydd av romanformen berätta om eller hänga ut en person som inte vill hängas ut. Författaren – oavsett om hen heter Knausgård, Witt-Brattström eller Gulliksen - tar sig alltså friheten att skiva om sitt eget och/eller andra människors privatliv utan den tidigare partnerns medgivande. Den fråga som alltså måste ställas är vilken etik som en författare har eller bör ha eller måste ha. Många andra yrkeskategorier har etiska regler. Varför har inte författare det? Att bara dölja sig bakom romanformen och dess hävdade friheter i konstens namn duger ju förstås inte. Särskilt svårsmält bli det ju förstås om författaren vill få oss att tro att man inte skriver om delar av sitt eget och andras liv. Men till den frågan får vi återkomma en annan dag. Kanske när ” … jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter // en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret ...”. När nu den tiden kan komma.

Men nu till boken Berättelse om ett äktenskap. Man får som läsare helt enkelt bestämma sig för vilken läsart man vill ha – läsa den som en traditionell roman eller som en autofiktiv sådan. Jag läste den som en traditionell roman. Och jag läste den med stor igenkänning.

Vi följer den lyckliga familjens nedgång och fall. En av de vuxna personerna – det råkar var kvinnan – träffar en annan. Det är inte så att blixten slår ner direkt, men efterhand förstår hon, eller tror hon, att framtiden är med den andre mannen. Det behöver ju inte vara sant, men hon hoppas ju det och agerar utifrån det. Hon går vidare till detta nya och lämnar bakom sig mannen och möjligen barnen. Det är mannens tankar kring detta som Gulliksen skriver om – hans tafatthet, hans mjäkighet, hans fåfänga tro att hans fru kanske ska stanna. Hans oförmåga eller rädsla för att ställa henne mot väggen. Hans helt irrationella föreställning att hon kan ha både honom och den nya mannen. Så går det också som det går.

Många av oss har säkert varit i en liknande situation. Men få av oss genomlever tiden från misstanke till insikt och uppbrott krypande på våra knän. Mannen, han heter Jon, gör så. Gulliksen beskriver denna deras resa insiktsfullt och starkt även om hans fokus nästan hela tiden ligger på Jon och i det närmaste utesluter barnen. Det är Jons blödande hjärta och tafatta feghet som står i centrum i boken. Hustrun, hon heter Timmy, är den starka av de två. Och det är ju inte så konstigt. Det är ju hon som sitter med alla kort i sin hand och kan välja att spela ut dem eller inte spela ut dem. Det är ju också hon som kan se en annan framtid. Det är hon som bygger upp sin beslutsamhet och sin kropp fiber för fiber medan Jon i sin vånda och oföretagsamhet står naken.

Men visst kunde det slutat annorlunda? Visst kunde den tillräckligt lyckliga lilla familjen fortsatt att vara tillräckligt lycklig. Visst kunde man – eller Timmy - stått emot de inviter eller möjligheter som vi alla någon gång mött under vår levnads lopp. Visst. Men någon gång händer det att möjligheten till ett annat liv inte går att motstå. Vad skulle de - eller Timmy – annars gjort? Leva kvar i den tillräckligt lyckliga familjen med minnet av en förlorad möjlighet ständigt brinnande i ett kanske förkolnat hjärta. Till vilken glädje då?

Det blir ändå en efterskörd av den situation som de efter skilsmässan båda hamnat i. Hur den ser ut vet ingen. Den kan stanna i bitterhet och nederlag. Den kan innebära ett nytt positivt liv. Den kan också oavsett hur starka känslorna var vid uppbrottet slipas ner till en slags livserfarenhet - det gick trots allt över. Vad vet man.

Omslaget - värt fem stars av fem.

Jag tror att denna välskrivna bok säkert passar bäst som en bok i läsecirkel. Det finns mycket att tänka på och tala om. Den är på det sättet en rik bok. Men själv kan jag inte trots de framförallt avslutande starka sidorna, efter min vanliga enskilda läsning ge den mer än tre stars av fem i betyg. Men jag kan mycket väl komma att ändra mig när mina osorterade tankar fallit ner annorlunda än de gjort nu och då bildat ett annat mönster än det jag ser nu. Det har hänt förr.