Så har också jag läst en av förra årets mest hypade
böcker – Århundradets kärlekskrig
av Ebba Witt-Brattström. Det var en tröttsam läsning.
Den första fråga jag ställde mig själv vid läsningen
var Varför? Det var samma fråga jag ställde mig när jag
för ett par år sedan läste Johanna Ekströms bok Om man håller
sig i solen. Ekströms bok var en ärlig och allvarsam
beskrivning av hennes uppväxt och ett dömande av hennes pappas
närmast moraliska kvaliteter och hans sätt att behandla sina barn
och kvinnor. Boken var välskriven och i sig läsvärd, men frågan
Varför? ställde jag mig också då. Varför publicera en bok om
än aldrig så välskriven vars enda syfte, som jag uppfattar den,
var att för den häpna menigheten lägga fram pappans av Ekström
uppfattade tillkortakommande. Hennes pappa är Pär Wästberg – den
uppburna och välrenommerade författaren, kulturpersonen och
akademiledamoten.
Ekström dömer sin pappa, men hon gör det på ett
allvarligt och öppet sätt. Witt-Brattström roman är, som jag
uppfattar den, ett illasinnat och fördolt sätt att döma sin förre
man Horace Engdahl. Visserligen kallar hon sin bok roman och
visserligen är personerna i den inte namngivna och visserligen är
de anställda på ett departement resp. av en anonym styrelse. Och
visserligen förnekar, så vitt jag vet, Witt-Brattström alla
kopplingar till sin egen personliga historia. Men vi som följer vad
som sker i den lilla kulturella ankdammen i fosterlandet, har ju inte
kunnat undgå att i intervjuer och på annat sätt läsa oss till vad
hon anser om Engdahl. Och det är kort sagt inga positiva saker. Vad
Engdahl tycker om henne och om skilsmässan har han haft det goda
omdömet att inte förmedla publikt.
Det är självklart för oss romanläsare att många av
de böcker vi läser säkert har ett mått av självbiografiskt
innehåll. Märkligt vore det annars. Men mer och mer kan vi läsa
böcker där den biografiska verkligheten är helt bärande. The Man
Knausgård är ett tydligt exempel. Denna typ av litteratur brukar i
brist på annat kallas autofiktion eller – om man så vill –
verklighetslitteratur. Med ordet roman tryck på omslaget tycks den
ge författaren fria händer. Om någon, t.ex. en fd man, skulle
känna sig kränkt eller illa och orättvist behandlad – eller för
den delen om en läsare skulle känna sig förbannad för t.ex. en fd
mans räkning - är det bara för författaren att hänvisa till en diffus konstnärlig
frihet. ”Jag skriver inte om dig, lille vän. Jag skriver i
Strindbergs och Märta Tikkanens anda och med en frihet som
romanformen ger mig. Ha!”
Att Witt-Brattström skrivit en autofiktiv roman om sin
egen skilsmässa är det väl inte många som tvekar om. Men varför
hon använder den formen till att slå sin fd man och sina barns far
offentligt på käften vet väl bara hon. Illasinnat och fegt tycker
jag hursomhelst att det är. Att hon uppenbarligen vill ställa sig i
samma led som Tikkanen och Strindberg är minst sagt tydligt. Men
sanningen är ju att den att hon inte syns där hon står och viftar
frenetiskt i skuggan av dessa giganter. Det är i vart fall min uppfattning. Men vem bryr sig om vad en
obetydligt okänd bokbloggare tycker i denna fråga? Inga många.
(Att Witt-Brattström är en utomordentligt intressant och viktig forskare och essäist är ju en annan femma. Det har hon visat många gånger. Nu pratar vi om hennes kvaliteter som
romanförfattare).
Nå. Boken då. Den kallas av henne själv för
punktroman. Och vad vi får oss till livs är att en ”han” och en
”hon” i korta växelvisa samtal öser sin besvikelses galla över
varandra men också att de ibland försöker förstå vad som händer
dem. Det är på det sättet påfallande likt de situationer som vi
lite till mans varit med om. Skillnaden är väl att Witt-Brattström
har omformat sådana triviala eller allvarliga gräl till ett försök
att bli hög och fin litteratur. Inte ens Ebba och Horace – om vi
nu föreställer oss att de någon gång suttit vid köksbordet och
grälat – skulle väl då kryddat sitt gräl med alla möjliga
slags litterära hänvisningar. Men här gör ”han” och ”hon”
det. Ideligen. Hela tiden. För oss vanliga människors skull finns i boken ett appendix
där vi kan läsa grälens hänvisningar till Strindberg och
Tikkanen, förstås men också Lou Andreas-Salomé, Elin Wägner,
psalmisten Johan Olof Wallin, Wava Stürmer, Anna Achmatova och jag
vet inte dem alla. Och Hugo Rask.
Tjatigt blir det. Och pretentiöst. ”Är du en
människa eller en frasmaskin?” frågar vid ett tillfälle den
ene den andra. Ja, man undrar verkligen. För vad vi läser är bara
ett intellektuellt och konstruerat och föga trovärdigt litterärt
slagsmål mellan belästa med gott minne, som kastar citat och hänvisningar på
varandra. Visserligen kan vi ett par gånger också läsa om de två
vanligaste könsorganen, så det är ju trots allt så att högt och
lågt blandas. Men den cocktail vi får som läsare är inte direkt
smakfull.
Vad är då syftet med romanen? Ja, jag vet inte. Jag gissar emellertid att det är att göra "han" socialt omöjlig och att om möjligt skada karriären. Men
ibland för jag för mig att Witt-Brattström kanske framförallt har skrivit en citatbok
att användas av upprörda män och kvinnor när den egna fantasin
runnit bort. Orättvist? Säkert. Men i allt detta flöde av
konstruerad dialog mellan två personer som står inför en sannolikt
oundviklig skilsmässa, finns förstås också ett och annat guldkorn
som vi alla kan komma ihåg och begrunda:
Hon sa:
Livet kommer bara
i ett exemplar.
Vilken glädje har du
av din ställning
om ingen gråter på din begravning.
Men också rena obegripligheter (för oss obildade i
vart fall; men kanske användbart vid nästa gräl? Då tystnar väl sannolikt partnern av ren och skär häpnad.):
Hon sa:
När gudarna slår tillbaka slår de hårt.
Du lider av hybris.
Minns Agamemmnons röda matta.
Klytameistras hämnd.
Men denna punktroman vill jag ge tre stars av fem
i betyg. Kanske ska jag läsa om den? Kanske förstår jag inte
allvaret? Kanske läste jag den för fort? Kanske kan det ligga något i den häpnadsväckande positiva respons den fått? (Men "kanske" betyder ju som vi vet detsamma som "långt i från säkert").
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar