Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

onsdag 8 mars 2017

Ebba Witt-Brattström - Århundradets kärlekskrig.

Så har också jag läst en av förra årets mest hypade böcker – Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström. Det var en tröttsam läsning.

Bildresultat för ebba witt-brattström bild

Den första fråga jag ställde mig själv vid läsningen var Varför? Det var samma fråga jag ställde mig när jag för ett par år sedan läste Johanna Ekströms bok Om man håller sig i solen. Ekströms bok var en ärlig och allvarsam beskrivning av hennes uppväxt och ett dömande av hennes pappas närmast moraliska kvaliteter och hans sätt att behandla sina barn och kvinnor. Boken var välskriven och i sig läsvärd, men frågan Varför? ställde jag mig också då. Varför publicera en bok om än aldrig så välskriven vars enda syfte, som jag uppfattar den, var att för den häpna menigheten lägga fram pappans av Ekström uppfattade tillkortakommande. Hennes pappa är Pär Wästberg – den uppburna och välrenommerade författaren, kulturpersonen och akademiledamoten.

Ekström dömer sin pappa, men hon gör det på ett allvarligt och öppet sätt. Witt-Brattström roman är, som jag uppfattar den, ett illasinnat och fördolt sätt att döma sin förre man Horace Engdahl. Visserligen kallar hon sin bok roman och visserligen är personerna i den inte namngivna och visserligen är de anställda på ett departement resp. av en anonym styrelse. Och visserligen förnekar, så vitt jag vet, Witt-Brattström alla kopplingar till sin egen personliga historia. Men vi som följer vad som sker i den lilla kulturella ankdammen i fosterlandet, har ju inte kunnat undgå att i intervjuer och på annat sätt läsa oss till vad hon anser om Engdahl. Och det är kort sagt inga positiva saker. Vad Engdahl tycker om henne och om skilsmässan har han haft det goda omdömet att inte förmedla publikt.

Det är självklart för oss romanläsare att många av de böcker vi läser säkert har ett mått av självbiografiskt innehåll. Märkligt vore det annars. Men mer och mer kan vi läsa böcker där den biografiska verkligheten är helt bärande. The Man Knausgård är ett tydligt exempel. Denna typ av litteratur brukar i brist på annat kallas autofiktion eller – om man så vill – verklighetslitteratur. Med ordet roman tryck på omslaget tycks den ge författaren fria händer. Om någon, t.ex. en fd man, skulle känna sig kränkt eller illa och orättvist behandlad – eller för den delen om en läsare skulle känna sig förbannad för t.ex. en fd mans räkning - är det bara för författaren att hänvisa till en diffus konstnärlig frihet. ”Jag skriver inte om dig, lille vän. Jag skriver i Strindbergs och Märta Tikkanens anda och med en frihet som romanformen ger mig. Ha!”

Att Witt-Brattström skrivit en autofiktiv roman om sin egen skilsmässa är det väl inte många som tvekar om. Men varför hon använder den formen till att slå sin fd man och sina barns far offentligt på käften vet väl bara hon. Illasinnat och fegt tycker jag hursomhelst att det är. Att hon uppenbarligen vill ställa sig i samma led som Tikkanen och Strindberg är minst sagt tydligt. Men sanningen är ju att den att hon inte syns där hon står och viftar frenetiskt i skuggan av dessa giganter. Det är i vart fall min uppfattning. Men vem bryr sig om vad en obetydligt okänd bokbloggare tycker i denna fråga? Inga många. (Att Witt-Brattström är en utomordentligt intressant och viktig forskare och essäist är ju en annan femma. Det har hon visat många gånger. Nu pratar vi om hennes kvaliteter som romanförfattare).

Nå. Boken då. Den kallas av henne själv för punktroman. Och vad vi får oss till livs är att en ”han” och en ”hon” i korta växelvisa samtal öser sin besvikelses galla över varandra men också att de ibland försöker förstå vad som händer dem. Det är på det sättet påfallande likt de situationer som vi lite till mans varit med om. Skillnaden är väl att Witt-Brattström har omformat sådana triviala eller allvarliga gräl till ett försök att bli hög och fin litteratur. Inte ens Ebba och Horace – om vi nu föreställer oss att de någon gång suttit vid köksbordet och grälat – skulle väl då kryddat sitt gräl med alla möjliga slags litterära hänvisningar. Men här gör ”han” och ”hon” det. Ideligen. Hela tiden. För oss vanliga människors skull finns i boken ett appendix där vi kan läsa grälens hänvisningar till Strindberg och Tikkanen, förstås men också Lou Andreas-Salomé, Elin Wägner, psalmisten Johan Olof Wallin, Wava Stürmer, Anna Achmatova och jag vet inte dem alla. Och Hugo Rask.

Tjatigt blir det. Och pretentiöst. ”Är du en människa eller en frasmaskin?” frågar vid ett tillfälle den ene den andra. Ja, man undrar verkligen. För vad vi läser är bara ett intellektuellt och konstruerat och föga trovärdigt litterärt slagsmål mellan belästa med gott minne, som kastar citat och hänvisningar på varandra. Visserligen kan vi ett par gånger också läsa om de två vanligaste könsorganen, så det är ju trots allt så att högt och lågt blandas. Men den cocktail vi får som läsare är inte direkt smakfull.

Vad är då syftet med romanen? Ja, jag vet inte. Jag gissar emellertid att det är att göra "han" socialt omöjlig och att om möjligt skada karriären. Men ibland för jag för mig att Witt-Brattström kanske framförallt har skrivit en citatbok att användas av upprörda män och kvinnor när den egna fantasin runnit bort. Orättvist? Säkert. Men i allt detta flöde av konstruerad dialog mellan två personer som står inför en sannolikt oundviklig skilsmässa, finns förstås också ett och annat guldkorn som vi alla kan komma ihåg och begrunda:
Hon sa:
Livet kommer bara
i ett exemplar.
Vilken glädje har du
av din ställning
om ingen gråter på din begravning.

Men också rena obegripligheter (för oss obildade i vart fall; men kanske användbart vid nästa gräl? Då tystnar väl sannolikt partnern av ren och skär häpnad.):
Hon sa:
När gudarna slår tillbaka slår de hårt.
Du lider av hybris.
Minns Agamemmnons röda matta.
Klytameistras hämnd.

 (inbunden)

Men denna punktroman vill jag ge tre stars av fem i betyg. Kanske ska jag läsa om den? Kanske förstår jag inte allvaret? Kanske läste jag den för fort? Kanske kan det ligga något i den häpnadsväckande positiva respons den fått? (Men "kanske" betyder ju som vi vet detsamma som "långt i från säkert"). 







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar