Agnes Lidbeck - Finna sig.

Man ska, som du min okände läsare säkert redan vet, akta sig för debutanter. Mest förstås de som hyllas av en sk enig kritikkår och/eller i värsta fall blir föremål för devota nigningar i Babel. Många skattade pensionspengar har jag genom åren slängt i gapet på bokförlagen och deras debutanters illa skrivna, illa tänkta och illa genomförda alster. Men så kommer det då och då en bok som gör att jag inser att jag kommer att fortsätta vara debutanterna trogen. Finna sig av Agnes Lidbeck är en sådan bok.

Nå. Agnes Berenike Elinor Gudmundsson Lidbeck har en bakgrund från den lilla staden Lund – vad annars – där hon bl.a. studerade litteraturvetenskap och har sedan haft olika anställningar med anknytning till kultursfären. Nu arbetar hon på Svenska Institutet. Att en person med litteraturvetenskaplig bakgrund så småningom skulle kunna komma att fundera på att själv ge ut en bok förefaller ju inte helt otroligt. Sånt har ju hänt förr. Men att då gå från tanke till handling är dock en lång och knökig väg, inte minst om man som Lidbeck har familj och barn. Att ett förlag sedan skulle våga satsa pengar på en osäker debut och att boken skulle bli bra är ju dessutom långt ifrån givet. Men så blev det för Lidbecks del.

Finna sig kan väl tolkas som att finna sig själv eller finna sig i. För huvudpersonen Anna i boken Finna sig, menar jag att både dessa innebörder av finna sig kan gälla. Hon försöker nog så gott hon kan att finna sig själv, men stannar av olika skäl vid att finna sig i - finna sig i tillvaron så som den blev för henne. 

I boken möter vi Anna och hennes tomma liv. Hon är gift med Jens och får med honom två barn. Men någon särskild mening med sitt liv finner hon inte. Hennes uppgift, som hon tycks se den, är att som kvinna och mamma se till att man och barn har det bra. Hon sätter sig själv i bakgrunden. Men det betyder inte att detta hennes liv känns särskilt meningsfullt för henne, tvärtom. Hon finner sig inte väl tillrätta i den roll hon tilldelat sig, men gör å andra sidan inget för att förändra den. Hon har stråk av masochistiska drömmar. Hennes tillvaro rullar på. Hon är den vite mannens slav som är nöjd om pelargonernas vissna blad plockas bort. Av henne förstås.

Anna är, som jag uppfattar henne, intellektuellt och socialt en posör. Hennes yta är viktig för henne. Hon försöker tänka och säga de rätta sakerna, de rätta meningar oavsett om hon pratar med sin man eller terapeuten. Hon försöker läsa de rätta böckerna. Hon putsar sig därmed själv till så hög glans som möjligt. Hon tycks anse – eller kanske inse – att detta att vara sig själv inte är något man är av sig själv. Men denna möjliga insikt leder inte till något. Hon trampar på. Men i vad? Ja, inte är det i en ansträngning att utveckla något eget, snarare blir hon mer förvirrad och osäker och finner väl trots allt en sorts mening i att vara till; vara till för någon annan.

Så träffar hon Ivan, en intellektuell och känd författare, på en fest och det blir en slags ömsesidig attraktion dem emellan. De inleder ett sexuellt förhållande och så småningom skiljer hon sig från Jens. Blir hon lyckligare då? Naturligtvis inte. Allt det som gällde för henne innan skilsmässan, dvs. att försöka göra allt rätt, känns som jag uppfattar det nu än mer meningslös för henne. Så blir Ivan sjuk och döende i en cancersjukdom. Ivans dotter gör snabba besök hos dem men behandlar Anna som luft. Anna själv går in i den kvinnoroll hon genom åren funnit sig i – städar, lagar mat, pysslar med blommor, tvättar honom. Ger honom hans mediciner. Tvättar och stryker hans skjortor. Så dör Ivan. Vad händer med Anna? Vet inte. Hennes ensamhet är stor. 

Vad återstår då för henne?

”...

Hustru diska sås.

Hustru koka lort.

Hustru sköta grums.

Vara vit mans slav.

…

Komma krypa knäna

tigga

Vara vit mans slav."

Det är väl det öde som väntar Anna. Att efter ett tag bli annan vit mans slav. För vad ska annars bli hennes uppgift som kvinna? Annat än den uppgift hon genom åren tilldelat sig själv?

Jag ger denna starka debut fyra stars av fem i betyg. Den skaver säkert i dig som i mig. Ety - det är inte bara alla annor utan kanske inte minst alla som kan heta Jens, Ivan eller Bo Göran som borde kunna dra lärdomar av boken.