Roy Jacobsen - De osynliga.

Mr Jacobsen är en snart pensionsmässig – om det nu finns pensionsålder för en författare, men i det fd broderlandet numera oljelandet är väl allt möjligt – han är alltså en norsk författare på drygt 60 år och med en bred yrkeserfarenhet innan han blev blev just författare. Man kan ju t.ex. undra hur många kollegor som varit valfångare. Hur som helst så finns 16 böcker av honom på svenska och han har också en hel del litterära priser uppställda i bokhyllan. Med två nomineringar till Nordiska rådets litteraturpris därutöver, måste han nog betraktas som en av förgrundsgestalterna i den nordiska litteraturen. Och nu har också jag läst honom, vilket inte var en dag för tidigt.

Valfångaren.

Nå. Den bok jag läst är De osynliga som kom ut på svenska 2015. Året därpå kom fortsättningen Vitt hav, som jag tänker återkomma till i sinom tid. I den norska ytterskärgården med sina 10000 öar av olika storlek – men kan det verkligen vara så många, eller minns jag helt fel – bor på en av dem den lilla familjen Barröy. Det är den gamle mannen, hans retarderade dotter och hans som Hans med frun Mari och deras dotter Ingrid. Livet på ön är hårt, kärvt, farligt och fattigt och styrs i hög grad av väder, vind och årstidernas växlingar. Tiden är från 1913 och något eller några decennier framåt.

Under den tiden händer sådant som sker i alla familjer – de äldre dör både väntat och oväntat, barnen växer upp och måste börja i skolan och så småningom arbeta – men också sådant som inte sker i alla familjer. Den äldre dottern får ett sk oäkta barn, Ingrid tvingas av omständigheter utom hennes kontroll föra med sig två barn till familjen och ön. Men dessa och andra händelser som starkt påverkar livet på deras ö uthärdas eller accepteras av alla som om de var närmast ödesbundna och i likhet med stormar, regn och snöfall och ödesdiger torka bara blir en del av det som livet är för dem. Liksom arbetet som är närmast outhärdligt hårt och ställer stora krav på initiativkraft och handlingskraft. Och vilja till överlevnad.

Ändå så finns en trygghet där på ön. En tillit till den egna förmågan och till att livet kommer att gå vidare på det sätt det alltid gjort. Men så händer ett antal små och stora saker som rubbar denna grundmurade tillit och tro. Och boken slutar. Men vi vet ju att det kommer en fortsättning. Däremot vet vi ju inte på vilket sätt livet för de som nu bor där på ön kommer att gestalta sig. Men vi anar … ja, vi anar att det inte kommer att bli gott.

Men än så länge är livet på ön så gott det kan bli. Och gott nog.

Om detta liv skriver Jacobsen på en prosa som är så precist anpassad till livet där. Den är klar, distinkt och vacker. Den döljer ingenting. Den förskönar ingenting. Den lyfter fram Livet som det är. Vi ser framför oss hur Hans sliter med att bygga nya hus som ständigt raseras av höststormarna, hur han ständigt vill att livet på ön ska bli ett ännu litet bättre liv. Vi läser om hur den gamle katten sover på den äldste mannens mage. Hur Ingrid en vacker sommardag kan simma runt ön. Hur de alla plockar och rengör dun till täcken. Hur några av barnen är nära att omkomma på grund av barns obetänksamhet. Hur de alla längtar tillbaka till ön när de någon gång varit därifrån. Hur … Hur livet där är det enda tänkbara för dem, även om någon eller några har eller har haft drömmar om något annat. Drömmar som tunnats ut av kärleken till livet på deras ö och till familjen.

Vackert och kongenialt omslag.

Det går inte att ge denna vackra och skakande bok annat än fyra stars av fem i betyg. De osynliga skall läsas för sina rent litterära kvaliteter men också som en påminnelse om att det har funnits och finns ett liv bortom vårt eget. Ett liv bortom det där en timmes väntan på vårdcentralen kan orsaka turbulens både i det privata och det politiska livet. Skit på er, era bortskämda och historielösa satar skulle jag vilja säga. (Men det får man väl inte göra?).