Kristina Lugn - Nattorienterarna.

Kan man orientera om natten när det är en söndag eftermiddag och solen lyser som om den vare sig gjort eller vill göra något annat? Ja och nej. Ja, om man bor i Stockholm och har lyckats komma över två biljetter till Kristina Lugns pjäs Nattorienterarna som går på Stockholms stadsteater. Annars kan det väl bli svårt föreställer jag mig.

Nattorienterare?

Nå. Först som sist: vilket mörker är det man orienterar i; eller orienteras i? Ja det är väl kort sagt mitt eller ditt med Lugns text som vägvisare och i det bleka skenet av två pannlampor som satts på två av Stadsteaterns mest erfarna skådespelare. Texten är ju som så ofta hos Lugn både banal och klok, både absurd och vettig, både rolig och sorglig. Men Meta Velander och Yvonne Lombard håller oss i handen hela den timme som föreställningen varar och vi kommer ut från teaterscenens mörker till eftermiddagens klara solljus både lite mer förbryllade och lite klokare än när vi satte oss. Det är väl så det kan bli när teaterns trollspö tillåts svänga sig över oss.

Velander är född 1924 och Lombard 1929 och de för oss professionellt och med stor yrkesskicklighet genom föreställning. Både tycks lida av vissa fysiska problem men intellektuellt är de både på topp och man kan ju inte annat än att bli imponerad av deras förmåga att memorera och konstnärligt framföra texten. Med ett litet plus måste jag säga för ”mmmm … Marabou” Lombard.

Nog om det. Texten då? Utmärkt förstås. Även om jag uppskattade den än mer när jag läste den i stillhet på den egna kammaren inom ramen för distansstudier i litteraturvetenskap för något år sedan. Men så är det. Allt skrattande, prasslande, hostande mm stör ju oss känsliga själar. Liksom den egna magens kurrande.

Hur som helst. Vill du se denna succéförställning på Stadsteatern får du nog skynda dig. Vårens föreställningar är ju utsålda. Och hur länge dessa två damer orkar eller får fortsätta vet väl ingen. Mer än kanske teaterdirektören.

(Med Pernilla August och Lena Endre för 20 år sedan ...).