Jag har sedan tidigare läst ett par av Carlssons böcker
och tyckt de varit helt OK och trodde väl då att när jag satsade
skattade pensionärspengar på hans senaste – Den
tunna blå linjen – så skulle
jag väl tycka ungefär detsamma. Men icke. Carlsson har ju i
intervjuer och på annat sätt gjort klart att detta är hans sista
bok om kriminalinspektör Leo Junker och hans gamla kompis John
Grimberg, som av omständigheterna hamnat på en annan sida av
laglydighetens gräns än Junker. Carlsson har också sagt att han
när han kommit till sid 500 i sitt bokmanus inte tyckte att det
höll, raderade detsamma och skrev om det mesta (endast sista sidan i
manuset höll för hans kritiska öga och finns nu med i Den
tunna blå linjen). Jag tycker detta märks. Det finns en
trötthet och nästan slapphet i intrig och språkbehandling som stör
mig. Han kan ju bättre.
Trött?
Men allt är ju inte dåligt förstås. Han noterar
t.ex. att ”Ovanför Vällingby drar molnen fram som ett
tungt grått sjok”. Tro mig – det gör de alltid. Oavsett hur
andra kan ha det. Men annars är det lite för många longörer och
tom rena språkgrodor. Jag trodde inte heller jag i en bok av
Carlsson skulle behöva läsa om ”sluga blickar” och
”konstiga miner”. Den gode Junker dras, det vet vi ju
förstås sedan tidigare, med polisväsendets samlade skuldbörda och
ständigt dåliga samvete för det mesta. Också, förstås, för sin
relation. Varför det – jo, för att ”jag aldrig lär mig
något”, som Carlsson låter honom upprepa i tid och otid.
Liiite tröttsamt blir det. Förvånande är väl också att Carlsson
tar till det beprövade Kling-och-Klang-greppet när det kör ihop
sig för polisen – en nödlösning för att komma ur ett lite
besvärligt rent berättartekniskt läge.
Nå. Men, som sagt, allt är ju inte dåligt förstås.
Jag uppfattar det som att Carlssons tes – eller budskap om man så
vill - är att den tunna blå linjen håller på att bli
alltför tunn. Vad är då det? Jo, som Carlsson skriver:
”Emblemet har formen av en flagga” – eller
något annat, lägger jag till – ”med svart botten. En klarblå
horisontell linje får det att se tredelat ut: en svart topp, svart
botten och en tunn blå mitt. Den svarta toppen representerar
civilsamhället. Allmänheten. De laglydiga … Den svarta botten
symboliserar den kriminella världen där banditer, rånare och
desperata gäng från förorten regerar i laglöshet och girighet. De
enda som finns mellan dem, som utvalts till samhällets beskyddare
och förhindrar att våld och anarki sprider sig genom
samhällskroppen är polisen. … Vi är den tunna blå linjen.
Mellan ordning och kaos, liv och död
… ”.
Vad händer då, är den fråga som Carlsson ställer
till sina läsare, om denna tunna blå linje blir för tunn? Om
polisen p.g.a. administrativa och eller politiska beslut inte längre
kan uppfylla sitt uppdrag. Eller, värre, om enskild poliser eller
grupper av poliser avstår från att göra det och därmed direkt
eller indirekt förenar sig med buset Att detta lyfts fram för
diskussion också i en i sammanhanget obetydlig deckare kan ju ha
sina poänger.
I storyn i Den tunna blå
linjen läser vi om en eller kanske fler sådana poliser. Junker och hans kollega lyckas förstås få den störste polisskurken inom lås och bom. Men, som en desillusionerad polis
säger, ”det finns alltid någon annan”. Alltid
någon annan som faller för frestelsen. Alltid någon annan inom
organisationen som skyddar hen. Alltid någon annan som ännu inte är upptäckt. Alltid någon annan som inte ens bryr
sig.
Det påminner lite, och inte så lite faktiskt, om Bo
Bergmans Marionetterna:
Det sitter en herre i himlens sal
och till hans åldriga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.
…
Se dansen på dockornas karneval
är sig lik i alla tider.
Ett ryck på tråden – och allt tar slut
och människosläktet får sova ut
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.
Det finns alltså, tror jag Carlsson vill upplysa oss
om, överallt någon som har ditt och mitt liv som en tråd i sina
skurkaktiga händer. Alltså även den som absolut inte borde ha det.
Ety ”Allt som vår lycka och ofärd bebådar – är bara ryck i
trådar”. Något som vi alla i sinom tid kommer att bli varse.
Med denna deprimerande slutsats i minnet får jag väl ge Carlsson
tre stars av fem i betyg. Fast han egentligen bara borde få
två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar