Graham Swift - Mödrarnas söndag.

Mödrarnas söndag – en tunn men tät liten bok med hög densitet. Och således mycket läsvärd. Inte undra på att den ligger högt – om inte rentav högst – på DN:s boklista den vecka detta skrivs. Den bakomliggande handlingen i sig är ju inte särskilt mycket att hurra för, men vad gör det när Swifts språk är helt klanderfritt, att själva romanbygget är någorlunda spännande och rimligt, om än enligt min mening alltså inte helt invändningsfritt, och att vi som läsare genom inskjutna meningar eller hela stycken efterhand förstår – om man nu väljer att läsa boken på det sättet – att den engelska överklassen står inför sitt nederlag och att framtiden ligger hos de till synes enklaste av de enkla. (Precis som vi i dessa dagar mitt framför ögonen på oss ser nedmonteringen av Great Britain till – ja, jag vet inte riktigt vad; men inget särskilt great i vart fall. Men detta sista var en parentes). Tiden är en gång för länge sedan, närmare bestämt år 1924.

Mr Swift. 

Nå. Boken är på 154 sidor. Hälften av dessa beskriver ett avsked mellan rikemanssonen Paul och pigan Jane. De är båda unga men har redan under ett antal år haft ett hemligt sexuellt förhållande där de förenats i köttet på de mest udda ställen. Nu träffas de en sista gång och har ett sista, eller om man så vill första, samlag i Pauls säng. Det är första gången de ser varandra helt nakna. Paul ska sedan åka och träffa sin trolovade Emma, rikemansdottern som han ska gifta sig med. Älskar de varandra? För Janes del är svaret ja, för Pauls del mer osäkert, men antagligen. Jane kommer för alltid komma i håg vad som sker före, under och efter samlaget. Hur deras kläder ligger slängda över en stol, hur solen lyser in i rummet genom ett öppet fönster, hur Paul lägger ett askfat på hennes mage, hur Paul – medan Jane ligger naken kvar i sängen – långsamt klär på sig för att åka till sin Emma. Hur hans säd rinner ur henne och blir till en avslöjande fläck på hans lakan. Hur hon hör hans steg när han lämnar henne kvar i rummet och går nerför trappan, hur han öppnar dörren, hur han startar bilen och kör i väg. Hon återser honom aldrig.

Frid. Det var den sanning alla dagar bar på, det var den slitna sanning varje dag bar på, men denna sanning var större i dag än någon annan dag – det hade aldrig funnits en dag som denna, och det skulle eller kunde aldrig finnas en likadan igen. Tänker Jane när hon ligger naken bredvid Paul. Hon vet ännu inte hur rätt hon kommer att få.

För hon återser honom aldrig. Men innan hon lämnar det stora tomma huset går hon naken igenom delar av det och lämnar på så sätt ett hemligt avtryck efter sig. Ingen kommer att få veta denna hennes egen stora och viktiga hemlighet, ingen förutom hon själv. Hon har inte och kommer heller aldrig att få någon att vilja dela den med. Varför är då huset tomt? Pauls föräldrar är på lunch med Emmas för att planera bröllopet. Pigorna är lediga. Det är nämligen mödrarnas söndag, den enda dag på året då de är lediga för att åka hem till sina mödrar/familjer. Jane har emellertid ingen att åka till. Hon är föräldralös, bortbyting, hittebarn.

Hon återser honom alltså aldrig. Men det vet hon ännu inte när hon glad och kanske lycklig lämnar det stora huset och cyklar iväg hem. Hem till sitt eget herrefolks stora hus. Det är nu hon får veta att Paul kört ihjäl sig på väg till Emma. Janes hela värld krackelerar. Men hon kan förstås inte visa något utåt. Samtidigt blir denna ödesdigra händelse en avgörande skiljeväg också för henne själv.

Jane har under lång tid fått låna böcker ur sin herremans bibliotek. Till en början till dennes stora förvåning, men efterhand blir det självklart också för honom. En tid efter Pauls död ser hon i tidningen en annons om att en bokhandel i Oxford söker ett biträde. Hon söker tjänsten och får den. Det är nu – det måste jag säga – som berättelsen lite grad släpper från trovärdighetens fasta grund. Den sannolikhetsgrund som en bra roman måste ha. För Jane visar sig – förstås – vara en klippa i bokhandeln. Hon får – förstås – större och större ansvar. De etablerade kunderna uppskattar – förstås – henne mer och mer. Och så rullar det på för Jane. Att ligga i Oxford tar hon en period mycket bokstavligt. Hon träffar efterhand en man hon gifter sig med. Och under över alla under – hon börjar skriva romaner. Romaner som säljs i stora upplagor. Gammal blir hon också.

Jag raljerar förstås nu. Det märkliga är att Swift ändå lyckas göra denna skall vi kalla det karriär trovärdig. Det är säkert bara jag som har lite problem med den. En sämre författare än Swift hade väl antagligen fått publicera sitt manus i harlequin-serien. (OBS, min okände läsare av denna blogg, nu raljerar jag igen!). Men Swift är en bra författare. Hans lyckas göra sin story någorlunda trovärdig mycket tack vare sitt goda språkbehandling. Det finns en intensitet och innerlighet i berättelsen – inte minst i den första halvan - som berör också en gammal ilsken cyniker som er okände Bokhållare. Och det lyckas fanimej inte många med. Det finns också en täthet i berättelsen som imponerar där den vandrar fram och tillbaka boken igenom. Detta gör Swift mycket bra. Berättartekniskt är boken alltså nästan fulländad. Liksom således vad gäller språket. Det är bara delar av själva romanbygget som stör mig.

Men inte mer än att jag måste ge Mödrarnas söndag fyra stars av fem i betyg.