Christoffer Carlsson - Den tunna blå linjen.

Jag har sedan tidigare läst ett par av Carlssons böcker och tyckt de varit helt OK och trodde väl då att när jag satsade skattade pensionärspengar på hans senaste – Den tunna blå linjen – så skulle jag väl tycka ungefär detsamma. Men icke. Carlsson har ju i intervjuer och på annat sätt gjort klart att detta är hans sista bok om kriminalinspektör Leo Junker och hans gamla kompis John Grimberg, som av omständigheterna hamnat på en annan sida av laglydighetens gräns än Junker. Carlsson har också sagt att han när han kommit till sid 500 i sitt bokmanus inte tyckte att det höll, raderade detsamma och skrev om det mesta (endast sista sidan i manuset höll för hans kritiska öga och finns nu med i Den tunna blå linjen). Jag tycker detta märks. Det finns en trötthet och nästan slapphet i intrig och språkbehandling som stör mig. Han kan ju bättre.

Trött?

Men allt är ju inte dåligt förstås. Han noterar t.ex. att ”Ovanför Vällingby drar molnen fram som ett tungt grått sjok”. Tro mig – det gör de alltid. Oavsett hur andra kan ha det. Men annars är det lite för många longörer och tom rena språkgrodor. Jag trodde inte heller jag i en bok av Carlsson skulle behöva läsa om ”sluga blickar” och ”konstiga miner”. Den gode Junker dras, det vet vi ju förstås sedan tidigare, med polisväsendets samlade skuldbörda och ständigt dåliga samvete för det mesta. Också, förstås, för sin relation. Varför det – jo, för att ”jag aldrig lär mig något”, som Carlsson låter honom upprepa i tid och otid. Liiite tröttsamt blir det. Förvånande är väl också att Carlsson tar till det beprövade Kling-och-Klang-greppet när det kör ihop sig för polisen – en nödlösning för att komma ur ett lite besvärligt rent berättartekniskt läge.

Nå. Men, som sagt, allt är ju inte dåligt förstås. Jag uppfattar det som att Carlssons tes – eller budskap om man så vill - är att den tunna blå linjen håller på att bli alltför tunn. Vad är då det? Jo, som Carlsson skriver:

”Emblemet har formen av en flagga” – eller något annat, lägger jag till – ”med svart botten. En klarblå horisontell linje får det att se tredelat ut: en svart topp, svart botten och en tunn blå mitt. Den svarta toppen representerar civilsamhället. Allmänheten. De laglydiga … Den svarta botten symboliserar den kriminella världen där banditer, rånare och desperata gäng från förorten regerar i laglöshet och girighet. De enda som finns mellan dem, som utvalts till samhällets beskyddare och förhindrar att våld och anarki sprider sig genom samhällskroppen är polisen. … Vi är den tunna blå linjen. Mellan ordning och kaos, liv och död … ”.

Vad händer då, är den fråga som Carlsson ställer till sina läsare, om denna tunna blå linje blir för tunn? Om polisen p.g.a. administrativa och eller politiska beslut inte längre kan uppfylla sitt uppdrag. Eller, värre, om enskild poliser eller grupper av poliser avstår från att göra det och därmed direkt eller indirekt förenar sig med buset Att detta lyfts fram för diskussion också i en i sammanhanget obetydlig deckare kan ju ha sina poänger.

I storyn i Den tunna blå linjen läser vi om en eller kanske fler sådana poliser. Junker och hans kollega lyckas förstås få den störste polisskurken inom lås och bom. Men, som en desillusionerad polis säger, ”det finns alltid någon annan”. Alltid någon annan som faller för frestelsen. Alltid någon annan inom organisationen som skyddar hen. Alltid någon annan som ännu inte är upptäckt. Alltid någon annan som inte ens bryr sig.

Det påminner lite, och inte så lite faktiskt, om Bo Bergmans Marionetterna:

Det sitter en herre i himlens sal

och till hans åldriga händer

gå knippen av trådar i tusental

från vart människoliv han tänder.

Han samlar dem alla och rycker han till,

så niga och bocka vi som han vill

och göra så lustiga piruetter,

vi stackars marionetter.

…

Se dansen på dockornas karneval

är sig lik i alla tider.

Ett ryck på tråden – och allt tar slut

och människosläktet får sova ut

och sorgen och ondskan vila sig båda

i din stora leksakslåda.

Det finns alltså, tror jag Carlsson vill upplysa oss om, överallt någon som har ditt och mitt liv som en tråd i sina skurkaktiga händer. Alltså även den som absolut inte borde ha det. Ety ”Allt som vår lycka och ofärd bebådar – är bara ryck i trådar”. Något som vi alla i sinom tid kommer att bli varse. Med denna deprimerande slutsats i minnet får jag väl ge Carlsson tre stars av fem i betyg. Fast han egentligen bara borde få två.

Kristina Lugn - Nattorienterarna.

Kan man orientera om natten när det är en söndag eftermiddag och solen lyser som om den vare sig gjort eller vill göra något annat? Ja och nej. Ja, om man bor i Stockholm och har lyckats komma över två biljetter till Kristina Lugns pjäs Nattorienterarna som går på Stockholms stadsteater. Annars kan det väl bli svårt föreställer jag mig.

Nattorienterare?

Nå. Först som sist: vilket mörker är det man orienterar i; eller orienteras i? Ja det är väl kort sagt mitt eller ditt med Lugns text som vägvisare och i det bleka skenet av två pannlampor som satts på två av Stadsteaterns mest erfarna skådespelare. Texten är ju som så ofta hos Lugn både banal och klok, både absurd och vettig, både rolig och sorglig. Men Meta Velander och Yvonne Lombard håller oss i handen hela den timme som föreställningen varar och vi kommer ut från teaterscenens mörker till eftermiddagens klara solljus både lite mer förbryllade och lite klokare än när vi satte oss. Det är väl så det kan bli när teaterns trollspö tillåts svänga sig över oss.

Velander är född 1924 och Lombard 1929 och de för oss professionellt och med stor yrkesskicklighet genom föreställning. Både tycks lida av vissa fysiska problem men intellektuellt är de både på topp och man kan ju inte annat än att bli imponerad av deras förmåga att memorera och konstnärligt framföra texten. Med ett litet plus måste jag säga för ”mmmm … Marabou” Lombard.

Nog om det. Texten då? Utmärkt förstås. Även om jag uppskattade den än mer när jag läste den i stillhet på den egna kammaren inom ramen för distansstudier i litteraturvetenskap för något år sedan. Men så är det. Allt skrattande, prasslande, hostande mm stör ju oss känsliga själar. Liksom den egna magens kurrande.

Hur som helst. Vill du se denna succéförställning på Stadsteatern får du nog skynda dig. Vårens föreställningar är ju utsålda. Och hur länge dessa två damer orkar eller får fortsätta vet väl ingen. Mer än kanske teaterdirektören.

(Med Pernilla August och Lena Endre för 20 år sedan ...).

Roy Jacobsen - De osynliga.

Mr Jacobsen är en snart pensionsmässig – om det nu finns pensionsålder för en författare, men i det fd broderlandet numera oljelandet är väl allt möjligt – han är alltså en norsk författare på drygt 60 år och med en bred yrkeserfarenhet innan han blev blev just författare. Man kan ju t.ex. undra hur många kollegor som varit valfångare. Hur som helst så finns 16 böcker av honom på svenska och han har också en hel del litterära priser uppställda i bokhyllan. Med två nomineringar till Nordiska rådets litteraturpris därutöver, måste han nog betraktas som en av förgrundsgestalterna i den nordiska litteraturen. Och nu har också jag läst honom, vilket inte var en dag för tidigt.

Valfångaren.

Nå. Den bok jag läst är De osynliga som kom ut på svenska 2015. Året därpå kom fortsättningen Vitt hav, som jag tänker återkomma till i sinom tid. I den norska ytterskärgården med sina 10000 öar av olika storlek – men kan det verkligen vara så många, eller minns jag helt fel – bor på en av dem den lilla familjen Barröy. Det är den gamle mannen, hans retarderade dotter och hans som Hans med frun Mari och deras dotter Ingrid. Livet på ön är hårt, kärvt, farligt och fattigt och styrs i hög grad av väder, vind och årstidernas växlingar. Tiden är från 1913 och något eller några decennier framåt.

Under den tiden händer sådant som sker i alla familjer – de äldre dör både väntat och oväntat, barnen växer upp och måste börja i skolan och så småningom arbeta – men också sådant som inte sker i alla familjer. Den äldre dottern får ett sk oäkta barn, Ingrid tvingas av omständigheter utom hennes kontroll föra med sig två barn till familjen och ön. Men dessa och andra händelser som starkt påverkar livet på deras ö uthärdas eller accepteras av alla som om de var närmast ödesbundna och i likhet med stormar, regn och snöfall och ödesdiger torka bara blir en del av det som livet är för dem. Liksom arbetet som är närmast outhärdligt hårt och ställer stora krav på initiativkraft och handlingskraft. Och vilja till överlevnad.

Ändå så finns en trygghet där på ön. En tillit till den egna förmågan och till att livet kommer att gå vidare på det sätt det alltid gjort. Men så händer ett antal små och stora saker som rubbar denna grundmurade tillit och tro. Och boken slutar. Men vi vet ju att det kommer en fortsättning. Däremot vet vi ju inte på vilket sätt livet för de som nu bor där på ön kommer att gestalta sig. Men vi anar … ja, vi anar att det inte kommer att bli gott.

Men än så länge är livet på ön så gott det kan bli. Och gott nog.

Om detta liv skriver Jacobsen på en prosa som är så precist anpassad till livet där. Den är klar, distinkt och vacker. Den döljer ingenting. Den förskönar ingenting. Den lyfter fram Livet som det är. Vi ser framför oss hur Hans sliter med att bygga nya hus som ständigt raseras av höststormarna, hur han ständigt vill att livet på ön ska bli ett ännu litet bättre liv. Vi läser om hur den gamle katten sover på den äldste mannens mage. Hur Ingrid en vacker sommardag kan simma runt ön. Hur de alla plockar och rengör dun till täcken. Hur några av barnen är nära att omkomma på grund av barns obetänksamhet. Hur de alla längtar tillbaka till ön när de någon gång varit därifrån. Hur … Hur livet där är det enda tänkbara för dem, även om någon eller några har eller har haft drömmar om något annat. Drömmar som tunnats ut av kärleken till livet på deras ö och till familjen.

Vackert och kongenialt omslag.

Det går inte att ge denna vackra och skakande bok annat än fyra stars av fem i betyg. De osynliga skall läsas för sina rent litterära kvaliteter men också som en påminnelse om att det har funnits och finns ett liv bortom vårt eget. Ett liv bortom det där en timmes väntan på vårdcentralen kan orsaka turbulens både i det privata och det politiska livet. Skit på er, era bortskämda och historielösa satar skulle jag vilja säga. (Men det får man väl inte göra?).