Amos Oz - Judas.

Nu är det jul uti vårt hus, som det väl heter i visan - eller var det i vart fall när jag läste Judas av Amos Oz. Vilket helt och hållet saknar all betydelse. Men nu vet du, min okände läsare av denna blogg, i vart fall det.

Nobelpristagare? 

Judas är en mycket bra och intellektuellt utmanande bok med ett brett och spännande anslag som med fördel kan läsas av envar - oavsett hur man förhåller sig till detta med religion, oavsett om man är troende eller inte, oavsett hur man kan eller inte kan förstå den – enligt mitt tycke – snåriga och närmast ogenomträngliga överbyggnad som de troende genom århundradena byggt upp kring vad som enligt sägnen föregick händelserna på Golgata, vad som skedde under dem och vad som sedan anses ha skett efter dem. Och dessutom oavsett hur man ser på statsbildningen Israel. Kring allt detta och mer därtill väver Oz skickligt och hela tiden intressant samman intrigen i sin bok. Och han gör det alltså så bra att boken med fördel kan läsas av var och en av oss, således även av den som står helt främmande inför myten om guds enfödde son Jesus. En sådan som jag, t.ex.

Tiden i boken är runt 1959-1960. Vi möter där den stackars Schmuel Ash som övergetts av sin flickvän och som avbrutit sina akademiska studier i ämnet ”judiska aspekter på Jesus”. Av en slump får han då ett närmast oavlönat arbete som ett slags assistent och samtalspartner åt en lärd gammal rörelsehindrad man vid namn Gershom Wald. I det mystiska, dystra och hemlighetsfulla hus där Ash flyttar in bor också Walds svärdotter, den vackra men undanglidande Atalia. Och därmed är tre av bokens huvudpersoner presenterade. Den fjärde är Judas Iskariot, förrädaren eller inte förrädaren. En femte är David Ben-Gurion, staten Israels förste premiärminister och egentlige grundare. En sjätte Atalias man och Walds son, som mördades av araber i ett av de krig som föregick bildandet av staten Israel. En sjunde Shealtiel Abrabanel, Atalias pappa som hade en gentemot de flesta i tiden avvikande uppfattning om det berättigade i den judiska statsbildningen Israel, och därmed – beroende på perspektivet hos betraktaren - ansågs som förrädare eller inte som förrädare.

I det lilla mörka och dystra hus som Schmuel av närmast en tillfällighet kommer att bo i under en tid ryms alltså både personliga, politiska och religiösa konflikter. Alla lika bittra för de inblandade. Alla lika olösliga som andra sammanblandade konflikter – i synnerhet om de genom åren vävts samman i ett allt fastare och än mer ogenomträngligt mönster. Lika olösliga och lika omöjliga att förändra och bryta sönder oavsett om det perspektiv som man anlägger i försöken att hitta en lösning blir personligt eller politiskt eller religiöst. Det ser vi ju för den delen än i denna dag lite varstans.

Vad är det då för en bok Oz har skrivit? Vi läser en hel del om bakgrunden till bildandet av staten Israel och hur olika man kan se på detta, och inte minst om hur religionen kidnappat hela den frågan. Men också – till följd av detta, vill jag påstå - om hur den som har en annan grundsyn på den frågan än den gängse och allmänt omfattade, kan komma att klassas som förrädare. Då som nu. Nu som då. Men Judas är inte en politisk roman som jag läser den, utan mer en bok om vilken rätt och skyldighet man som individ har att följa sin egen övertygelse alldeles oavsett vart detta leder en. Oavsett om man i samtidens eller eftervärldens ögon blir betraktad som förrädare eller inte. Och oavsett om sammanhanget är politiskt eller religiöst. Och oavsett hur tungt ens personliga offer blir.

Det finns också ett även för en ateist intressant perspektiv i boken om den roll aposteln Judas spelade vid Jesus korsfästelse och död. Var han den som förrådde Jesus? Nej, säger Oz. Han var den av apostlarna som stod Jesus närmast och den som ville att Jesus genom att bli korsfäst, och sedan som genom ett under gå ner från korset, skulle visa att han kunde göra just underverk. Att han då med detta skulle visa att han var guds enfödde son. Det gick ju som det gick - ”min gud min gud varför har du övergivit mig?”. Betydelsen av detta må de religiösa grotta ner sig i, men det resonemang som Oz för om saken i boken är nog så intressant och nog så tänkvärt och troligt som allt annat som skrivits om saken, tänker jag. Läs och döm själv.

Frälsaren med förrädaren?

Nå. Men boken är ju en roman med en början och ett slut. Början har jag nämnt. Slutet blir att den unge Schmuel Ash måste lämna det mörka huset av främst obesvarad kärlek till Atalia. Boken slutar med följande meningar: ”Han lät väskan glida ner från axeln och ställde den ifrån sig på den dammiga asfalten. Försiktigt lade han duffeln, käppen och mössan ovanpå väskan. Och han stod där och undrade”. Som alla vilsna män har gjort i alla tider och kommer framdeles fortsätta att göra. Tills någon – antagligen en kvinna, men kanske … ja, vad annars förresten – kommer och rycker honom i öronen.

En sak är i vart fall säker. Oz har skrivet en mycket bra närmast idéburen bok som också rent litterärt har mycket goda kvaliteter, och som dessutom sätter lite press på mina numera allt trögrörligare hjärnceller. Vad kan man mer begära av en bok? Ett annat betyg än fem stars av fem är omöjligt att ge den. Och jag – den ökände nittonde eller om det är den okände tjugonde medlemmen av Svenska Akademien – skall när de långa och korta listorna spikas i vår använda mig av min möjlighet till påverkan när det gäller Priset. Kom ihåg var ni läste det först.

Michel Houellebecq - Kartan och landskapet.

Vad vet inte den levande människan om lidande och död? Hon vet det mesta vill jag påstå. Om du, min okände läsare av denna blogg, skulle vara en av de (o)lyckliga som fortfarande tror att man kan leva okrökt genom livet och utan de erfarenheter som gör oss till just människor vill jag bara säga en sak – vänta och se. Men var beredd.

Houellebecq - Pop.

Fram till dess att insikten eller erfarenheten når också dig kan du titta på det K-Special där Iggy Pop och Michel Houellebecq samtalar, Pop läser ur ett verk av Houellebecq och vi dessutom möter tre personer som vet en del om lidande och skapande. Programmet finns på SVT Play och heter lämpligt nog Att överleva. För det är ju just det vi alla strävar efter – att överleva. Programmet kan ge också dig en styrka för det.

Nå. Nu ska denna lilla kommentar handla om Michel Houellebecqs bok Kartan och landskapet. Vi möter där konstnären Jed Martin som lever ett liv blandat med framgångar och motgångar. När han efter 10 års tystnad som konstnär återkommer med en serie porträtt av kända och okända människor låter han författaren Michel Houellebecq (sic) – ”författaren till Elementarpartiklarna”, som han nästan genomgående kallas - skriva förordet till utställningskatalogen. Utställningen blir en makalös framgång, inte minst ekonomiskt. Vad som sedan händer med Jed Martin, och för den delen författaren till förordet, vill jag här låta vara osagt. Men inte är det helt bra, inte. Tvärtom, kan man nog påstå. 

Kartan och landskapet är en fantastisk bok med delar som är burleska, dramatiska, melankoliska, bisarra, humoristiska och jag vet inte allt. Men delar som tillsammans bildar en helhet över allt det mänskliga. Vi läser om relationer inom familjer och mellan man och kvinna. Vi läser om personer som vill väl och gör vad de kan och om de som inte vill väl. Vi läser om de som står ut och de som inte gör det. Om de som älskar och de som inte vet hur man gör. Om de om ständigt flyr och de som stannar och kämpar på. Om den som till slut bara har sin varmvattenberedare att prata med. Om den som mördas. Om den som går under.

Stilen är boken igenom lite avvaktande, närmast intellektuell. Som om han – författaren – mycket väl vet vad som skall komma, men att han inte är riktigt säker på att han verkligen vill berätta det för oss. Denna avskalade prosa skiljer sig något från andra böcker av Houellebecq. Men det är ju så de kan och gör – de stora författarna.

I en liten parentetisk passus får Nobelpriset i ekonomi en välriktad känga. Frågan är om Houellebecq en gång kan komma att få Litteraturpriset. Kanske, kanske inte. Inte om Akademien skulle ta Nobels text i sitt testamente på fullt allvar – priset skall nämligen ”årligen utdelas som prisbelöning till dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta … som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning” - men det är det ju å andra sidan länge sedan man gjorde, så varför inte.

Den som lever får se. Till dess får mr H nöja sig med att jag ger Kartan och landskapet det betyg den förtjänar, nämligen fem stars av fem i betyg. Inte illa. Och läs gärna Elementarpartiklarna som nästa bok.

Amos Oz - En berättelse om kärlek och mörker.

Visst är det så att någon upplevelse alltid är den första för dig och mig, om än aldrig så välkänd för jag vet inte hur många andra. Som för den unge gossen när han första gången hör Mozarts Trollflöjten. Som för den unge mannen när han första gången lyssnar till Roy Eldridge. Och nu för den gamle gubbdjävulen när han första gången läser Amos Oz. Visst är det så. Ett banalt konstaterande visserligen. Men det visar om inte annat på vilka gyllene gåvor som finns överallt kring oss bara man tillåter sig ha öron och ögon öppna.

Oz var ju välkänd också för mig till namnet – Nobelpriskandidat som han varit länge, aktiv i Fred nu som han är, stiftelsen Teskedsorden och hans bok Hur man botar en fanatiker och annat – inte minst att han på Israels sida deltagit i två av områdets krig och bott och verkat på en kibbutz. Men till nu oläst som författare.

Men nu har jag alltså läst den självbiografiska romanen En berättelse om kärlek och mörker, som är skriven på hebreiska, översatt till engelska och sedan översatt till svenska. Hur mycket, undrar man ju, har gått förlorat i denna process? Möjligen inget, men antagligen något. Fast inte kan det vara mycket, inte. För det är en bok som har ett fantastiskt och spännande språk, som inte stryker läsaren medhårs. Och som ibland tar andan ur en. Han skriver bildrikt och ganska så ofta med kopplingar till religiösa händelser och föreställningar men som inte himlen förbjude stör läsaren. Men han gör det inte lätt för oss alla gånger. Också jag får ibland slå upp vad enstaka ord kan tänkas betyda. På sätt är språket inte bara en njutning att läsa utan också faktiskt bildande. Om hur många romaner kan man säga det?

Berättelsen är en böljande, krängande, sjudande story om Oz, hans familj, deras vänner och ovänner och om deras liv utanför och i landet Israel. Den är imponerande, hela tiden intressant, hela tiden omväxlande. Alltid lärorik – inte minst vad gäller inslagen om Israels moderna historia. (Det finns en fantastisk liten inskjuten berättelse om när Oz möter David Ben-Gurion – bara den gör att boken skall läsas). Familjen och deras vänner är alla bildade och intellektuella och, på gott och ont, läsande människor. Men oftast fattiga.

"Det vi verkligen hade var mängder av böcker. Det stod böcker överallt: väggarna var fulla, och det fanns böcker i korridoren, i köket, i hallen, och på alla fönsterbrädor. Tusentals böcker, i varje vrå av lägenheten. Jag hade en känsla av att människor kom och gick, att de föddes och dog men att böcker varade i evighet". Tror jag dessutom att en mig närstående möjligen kan tycka också om mig, är jag rädd.

Livet är alltså fattigt för hans familj om än som det tycks intellektuellt stimulerande och utvecklande. Men det finns också djup tragik i deras liv, för honom som för oss alla. En ensamhet, brustna drömmar, besvikelser, sjukdomar. Vem av oss är utan sådant? Vem kan skriva vår berättelse om kärlek och mörker? Om din och min kärlek och vårt allt djupare mörker. Det som mest påverkar den unge Oz är förstås när hans mamma tar livet av sig och han dessutom inte – av en slags konstig hänsyn till hans unga hjärta – får vara med på hennes begravning. Men han bär detta med sig livet ut.

"Och när livet inte infriade några av löftena från min mors ungdom var detta något som fick henne att se döden som en upphetsande men också beskyddande och tröstande vän, en sista konstnärlig älskare som till slut skulle hela såren i hennes ensamma hjärta. I många år nu har jag letat efter denne gamle mördare, denna listige uråldrige förförare, denna motbjudande gamla rucklare som deformerats av ålder, men ändå om och om igen maskerar sig som en ungdomlig drömprins. Denna slipade jägare som förföljer brustna hjärtan, denne vampyrfriare med en röst så bitterljuv som cellons en enslig natt, en subtil, sammetslen charlatan, en mästare på finter, en magisk råttfångare som suger in de desperata och ensamma i vecket på sin sidenkappa. De besvikna själarnas urgamla seriemördare".

Kan Oz vara en framtida Nobelpristagare? Kanske, kanske inte. Vad som rör sig innanför de nu lätt solkiga frackbrösten och urringade klänningarna i Svenska Akademien är det ju inte lätt att veta. Men att ledamöterna kan ha läst En berättelse om kärlek och mörker utan att ha satt upp Oz på den sk lilla listan åtminstone någon gång genom åren verkar ju otroligt. Men kanske är han för politisk, för moralisk, för hedervärd. Åtminstone de två sista kvaliteterna verkar ju inte stå särskilt högt i kurs i Akademien i dessa dagar. Men jag ger för min del i vart fall En berättelse om kärlek och mörker fem stars av fem i betyg. Och ser fram mot att fortsätta läsa honom.