Amos Oz - En berättelse om kärlek och mörker.

Visst är det så att någon upplevelse alltid är den första för dig och mig, om än aldrig så välkänd för jag vet inte hur många andra. Som för den unge gossen när han första gången hör Mozarts Trollflöjten. Som för den unge mannen när han första gången lyssnar till Roy Eldridge. Och nu för den gamle gubbdjävulen när han första gången läser Amos Oz. Visst är det så. Ett banalt konstaterande visserligen. Men det visar om inte annat på vilka gyllene gåvor som finns överallt kring oss bara man tillåter sig ha öron och ögon öppna.

Oz var ju välkänd också för mig till namnet – Nobelpriskandidat som han varit länge, aktiv i Fred nu som han är, stiftelsen Teskedsorden och hans bok Hur man botar en fanatiker och annat – inte minst att han på Israels sida deltagit i två av områdets krig och bott och verkat på en kibbutz. Men till nu oläst som författare.

Men nu har jag alltså läst den självbiografiska romanen En berättelse om kärlek och mörker, som är skriven på hebreiska, översatt till engelska och sedan översatt till svenska. Hur mycket, undrar man ju, har gått förlorat i denna process? Möjligen inget, men antagligen något. Fast inte kan det vara mycket, inte. För det är en bok som har ett fantastiskt och spännande språk, som inte stryker läsaren medhårs. Och som ibland tar andan ur en. Han skriver bildrikt och ganska så ofta med kopplingar till religiösa händelser och föreställningar men som inte himlen förbjude stör läsaren. Men han gör det inte lätt för oss alla gånger. Också jag får ibland slå upp vad enstaka ord kan tänkas betyda. På sätt är språket inte bara en njutning att läsa utan också faktiskt bildande. Om hur många romaner kan man säga det?

Berättelsen är en böljande, krängande, sjudande story om Oz, hans familj, deras vänner och ovänner och om deras liv utanför och i landet Israel. Den är imponerande, hela tiden intressant, hela tiden omväxlande. Alltid lärorik – inte minst vad gäller inslagen om Israels moderna historia. (Det finns en fantastisk liten inskjuten berättelse om när Oz möter David Ben-Gurion – bara den gör att boken skall läsas). Familjen och deras vänner är alla bildade och intellektuella och, på gott och ont, läsande människor. Men oftast fattiga.

"Det vi verkligen hade var mängder av böcker. Det stod böcker överallt: väggarna var fulla, och det fanns böcker i korridoren, i köket, i hallen, och på alla fönsterbrädor. Tusentals böcker, i varje vrå av lägenheten. Jag hade en känsla av att människor kom och gick, att de föddes och dog men att böcker varade i evighet". Tror jag dessutom att en mig närstående möjligen kan tycka också om mig, är jag rädd.

Livet är alltså fattigt för hans familj om än som det tycks intellektuellt stimulerande och utvecklande. Men det finns också djup tragik i deras liv, för honom som för oss alla. En ensamhet, brustna drömmar, besvikelser, sjukdomar. Vem av oss är utan sådant? Vem kan skriva vår berättelse om kärlek och mörker? Om din och min kärlek och vårt allt djupare mörker. Det som mest påverkar den unge Oz är förstås när hans mamma tar livet av sig och han dessutom inte – av en slags konstig hänsyn till hans unga hjärta – får vara med på hennes begravning. Men han bär detta med sig livet ut.

"Och när livet inte infriade några av löftena från min mors ungdom var detta något som fick henne att se döden som en upphetsande men också beskyddande och tröstande vän, en sista konstnärlig älskare som till slut skulle hela såren i hennes ensamma hjärta. I många år nu har jag letat efter denne gamle mördare, denna listige uråldrige förförare, denna motbjudande gamla rucklare som deformerats av ålder, men ändå om och om igen maskerar sig som en ungdomlig drömprins. Denna slipade jägare som förföljer brustna hjärtan, denne vampyrfriare med en röst så bitterljuv som cellons en enslig natt, en subtil, sammetslen charlatan, en mästare på finter, en magisk råttfångare som suger in de desperata och ensamma i vecket på sin sidenkappa. De besvikna själarnas urgamla seriemördare".

Kan Oz vara en framtida Nobelpristagare? Kanske, kanske inte. Vad som rör sig innanför de nu lätt solkiga frackbrösten och urringade klänningarna i Svenska Akademien är det ju inte lätt att veta. Men att ledamöterna kan ha läst En berättelse om kärlek och mörker utan att ha satt upp Oz på den sk lilla listan åtminstone någon gång genom åren verkar ju otroligt. Men kanske är han för politisk, för moralisk, för hedervärd. Åtminstone de två sista kvaliteterna verkar ju inte stå särskilt högt i kurs i Akademien i dessa dagar. Men jag ger för min del i vart fall En berättelse om kärlek och mörker fem stars av fem i betyg. Och ser fram mot att fortsätta läsa honom.