Anders de la Motte - Höstdåd.

Kan en utsocknes skåning låta bli att köpa en avkopplingsbok som utspelar sig i en fiktiv skånsk ort och som är skriven av en författare som skall ha fått ett flertal priser och varit nominerad till andra? Svaret är förstås nej, särskilt inte som boken i den lokala boklådan på sistlidna svarta fredag kunde köpas med oanad rabatt. Boken heter Höstdåd och är skriven av Anders de la Motte. Högt låg den dessutom på den förträffliga Lotta Olssons lista i DN över årets bästa deckare. För det är deckare vi pratar om.

de la Motte spanar i det skånska mörkret.

OK. Men var den bra då? Nja. Vi möter i boken en från Stockholm nedflyttad kvinnlig kommissarie. Bara detta att flytta från storstaden till den lilla skånska hålan väcker stor misstänksam förundran i hålan. Märkligt nog. Kommissarien är ensamstående med en dotter och flyttar från Stockholm på grund av personliga problem – någon som är förvånad? Relationen till dottern är lite frostig. Men hon super inte, lyssnar inte på opera och knullar inte runt. På det viset motsvarar hon ju inte polisschablonen enligt formulär A, vilket ju känns bra. Men duktig som polis är hon förstås.

Så duktig att hon lyckas reda klarhet i ett decenniegammalt dödsfall som legat som en blöt filt över hålan och som har kopplingar till dess politiska och administrativa elit. Vägen dit är förstås på sedvanligt sätt stenlagd med konflikter med sin företrädare på chefsstolen, med polismästaren, med kollegor, med hålans starke man, med hålans starka kvinna och jag vet inte alla. Mycket känslor blir det på längden och tvären – känslor och aningar om att allt inte står rätt till, att man försöker dölja något, att man försöker lura henne. Ja, min okände läsare av denna blogg, du anar ju vilket mörker denna kvinna trampar i. Men lyckligtvis kan hon av och till prata med sin avlidne exman, som kan ge henne en uppmuntrande klapp på axeln från dödsriket.

”... och hon är berörd på ett sätt som hon inte riktigt kan förklara” läser vi på ett ställe. Det hade nog varit bättre för trovärdigheten om hon – eller kanske snarare författaren - lyckats göra det. Men det är kanske en onödigt grinig invändning. För allt klaras förstås upp på slutet. På de sista sidorna sker allt i ett rasande tempo och det mesta förklaras på ett ganska så trovärdigt sätt. Kommissarien – hon heter Anna förresten – överlever två mordförsök och står till slut som en sotig valkyria som segrare över bigotterier och illasinnade handlingar. De fega uslingarna antingen dör eller trampas ner i dyn. Som det ska vara. Och som ett mantra upprepas två gånger på bokens sista fyra rader att allt kommer att bli bra. Det tror väl jag också. Jag antar att det i nästa bok kommer att förklaras på vilket sätt. Men då är inte jag med.

För jag kan inte ge boken mer än tre halvdåliga stars i betyg. Trots att de la Motte som en kulturgärning informerar alla om vad ett skånsk hurra är för något. Det bör alla känna till och använda sig av nästa gång det skall hurras för lilla moster. Basta!