Klas Östergren - I en skog av sumak.

I den förträffliga lilla boklådan Äppelvikens bokhandel träffade jag och ett oväntat stort antal andra litteraturintresserade häromaftonen författaren Klas Östergren, som var där och pratade om sin senaste bok I en skog av sumak. Många vore vi, trångt var det, det lankiga vinet skvätte än hit och än dit, syret tog nästan slut och en viss dramatik uppstod när … nej, förresten just det hoppar vi över. Östergren var på gott humör liksom vi i publiken, för att nu inte prata om den trevliga bokhandlaren själv. Men just det är ju vi kunder vana vid sedan tidigare.

Gott humör måste Östergren också varit på när han skrev boken. Det finns ju förstås, som så ofta hos honom, lyckligtvis också en del mörka stråk i den men alltså också en god portion humor, eller här kanske snarare galghumor. Vi möter i den framförallt fyra ungdomar i Stockholmstrakten den varma sommaren 1970 och runt detta nav rör sig ett antal andra personer liksom händelser av skiftande slag. Vietnamkriget pågår och spelar, på gott och ont vill jag säga, en ganska så väsentlig roll för romanens intrig. Jag vill ju verkligen inte avslöja för mycket – det finns de som tycker att jag annars gör det i mina kommentarer – men två av ungdomarna har en tydlig personlig koppling till detta barbariska, skamfyllda och outhärdliga krig. För att nu inte tala om den vietnamdesertör som halkar in i storyn lite på ett bananskal.

Det är ju enligt min mening så att Östergren naturligtvis också här – som vanligt - skriver utmärkt, hans svenska är god och läsvärd, hans språkhantering och hans bilder utan invändningar etc. – allt är egentligen mycket bra, men han tappar enligt min mening många goda uppslag, fullföljer inte fullt ut en hel del goda idéer, varför flera nog så intressanta historier därför nu blir lite hängande i luften. De förblir märkligt nog bara just bihistorier. Det gör ju, menar jag, att eftersom han inte riktigt slutför en del av sådant som skulle må bra av att utvecklas i romanen för att skapa en bättre och mer sammanhållen helhet, så känns delar i storyn onödigt rumphuggna. Kanske är romanen, tänker jag, för kort – den är på bara drygt 250 sidor i ett danskt band – jämfört med många av hans inbundna tegelstensromaner. Där allt verkligen får den plats de förtjänar.

Berättelsen rullar hur som helst på i både förutsägbara och oförutsägbara spår, både sådana som är dramatiska och mer stillastående, både sådana som för storyn framåt och sådana som bara står och hackar lite. Men så är det ju i de flesta romaner man läser. Men sammantaget är väl allt ändå ett uttryck för Östergrens goda skriv- och berättarhumör, skulle jag kunna tänka mig, men kanske framförallt hans näst intill mästerskap som författare.

Men så går det mesta åt helvete i boken – den ena ynglingen hamnar i gipsvagga, den ena flickan förefaller åka till Indien medan den andra ynglingen hamnar i säng med den andra flickan, vilket båda förefaller trivas bra med. Liksom för den delen, med tanke på omständigheterna, häpnadsväckande nog också flickans mamma. Men herrans – liksom författarens - vägar äro som bekant ibland lyckligtvis outgrundliga.

Östergren har skrivit flera mycket bra böcker som alla intar en hedersplats i mitt bibliotek. I en skog av sumak ger jag för min del fyra stars av fem i betyg, vilket ju är bra nog. Den träffar ju trots allt tidsandan ganska så bra och är både underhållande och tänkvärd att läsa. Om hur många böcker kan man säga det? Och, vill jag tillägga, i likhet med desertören gillar jag hellre Frank Sinatra än Frank Zappa. Men det hör väl inte hit, egentligen.

I en skog av sumak är ju också nominerad till Augustpriset 2017. Välförtjänt förstås, men får inte Johannes Anyuru det, så lovar jag att äta upp min basker. (Min kommentar till den boken hittar du på kennethbokhallaren.blogspot.se). 

.