Sigrid Combuchen - Sidonie & Nathalie . Från Limhamn till Lofoten.

Sigrid Combuchen kan i år få sitt andra Augustpris efter Spill – en damroman, som kom 2010. Blir det så, är det förstås välförtjänt, även om jag för min del egentligen tycker att en annan roman just i år skulle vara än mer värd priset. Men vad bryr sig priskommittén om vad jag tycker i denna fråga? Inte ett middevippen förstås, men den 27 november vet vi. Hur som helst, så heter årets roman Sidonie och Nathalie . Från Limhamn till Lofoten.

Vi möter i den de två till en början unga och ganska så olika kvinnorna Sidonie Hildegarde Bruthardt och Nathalie Julienne Dolores Drieu de Vence på deras flykt genom Europa under senaste världskriget. De har mötts av en tillfällighet och sedan följs de åt, mer eller mindre frivilligt. De har redan från början förlorat det mesta av materiellt värde och förlorar till slut också allt utom de slitna och falska örhänge som Nathalie bär livet igenom. De kommer från olika samhällsklasser och är inbördes mycket olika och vänner blir de aldrig trots årsvisa gemensamma upplevelser, både goda och mindre goda sådana. Men ovänskap kan ju som bekant lika mycket som vänskap liknas vid ett förhållande. En av dem – hon som heter Nathalie – överlever både kriget och freden och sitter till slut fyllda 90 år i Lofoten med ny familj, barn och barnbarn och upplever nu en ny närmast personlig men märkligt fördold katastrof. Den andra – hon som alltså heter Sidonie – dör i en slags olycka precis när freden står för dörren.

Det är en stark och berörande roman som ger oss en beskrivning av kamp för överlevnad och efterhand också kamp för ett liv. Bara en av dem överlever alltså. Frågan är förstås om inte också Nathalie nu står inför ett sista nederlag, då de säkert välmenande döttrarna och barnbarnen vill ha in henne på ett sk boende. ”I den stund man sätts på ett boende slutar man både leva och bo”, säger emellertid den klartänkte Nathalie, som förstås motsätter sig detta, men frågan är om inte en katastrofal, hemlighetfylld händelse alldeles utanför hennes fönster kommer att tvinga henne dit. Vem vet. Det enda man kan veta är att hennes uppfattning om ett sk boende är i huvudsak korrekt. Och det vet jag.

Boken kan sägas ha två teman – flykten undan världskrigets fasor och den överlevandes liv och boende i Norges fjordland. Detta blir två geografiska teman men också en berättelse i två tidsplan, som – vill jag påstå – båda ömsesidigt förstärker och fördjupar varandra och som Combuchen i boken ger oss läsare växelvis. Det är här och i språket Combuchen visar att hon är en stor och betydelsefull författare.

Bokens slutackord kan, menar jag, uppfattas både hoppfullt och som dess motsats. Två mycket unga soldater som inte vill annat än att överleva krigets sista dagar och timmar tvingas helt oförberett vara med om en nödförlossning i ett av de hus de ska, som det heter, säkerställa. Den blir dramatisk för både kvinnan, de nya barnet, kvinnans tidigare barn och soldaterna. Samtidigt ser soldaterna hur Sidonie på andra sidan fjorden drunknar då hon i oförsiktighet hamnat för långt ut på ett isflak. Hon kämpar för sitt liv, liksom mamman för sitt och sitt barns. Men Sidonie klarar sig inte. ”Hon drev till havs och han förstod inte varför hon inte sjönk”. Och läsarens hjärta bultar. Vart tar livet för de överlevande vägen, blir frågan. Som för Nathalie, kanske – i sinom tid mot ett slutligt nederlag.

Boken igenom har Combuchen att fantastiskt, nästan dolt eller hemlighetsfullt språk. Sinnligt, skulle jag – som aldrig är rädd för överord – nästan vilja säga. Men man kan inte direkt säga att hon är lättläst. Vi pratar inte om en bok skriven på läckbergska. Men det är väl bra, eller vad tycker du min okände ev. läsare av denna blogg. Och i en rad eller två läser jag också en koppling till en av vår moderna svenska litteraturs stora mästerverk Den skeva platsen av Caterina Pascual Söderbaum, eller kanske snarare till Söderbaums mamma. Bara det gör ju att boken måste får ett bra betyg.

Jag ger denna läsvärda och goda bok, som jag hoppas många hittar fram till, fem stars av fem i betyg. Men årets Augustpris hoppas jag ändå för min del går till denna bok: