Vad kan du, min okände läsare av denna blogg, om
romartiden och deras olika kejsare? Inte mycket, gissar jag. Som jag
i så fall. Och inte heller kan jag mycket mer om tiden sedan jag
läst John Williams mästerliga roman Augustus.
Däremot kan jag en nu en hel del om hur det kunde ha varit och
kanske borde ha varit och hur kejsaren själv tänkte eller kunde ha
tänkt. Williams skapar i boken nämligen i huvudsak en egen värld,
kanske också ett eget sammanhang, och ger oss en hel del att fundera
över. Den verkliga, sanna om man så vill, historien får man läsa
sig till i en annan bok.
Williams.
Nå. Augustus är en
roman och alltså inte en historiebok och har som roman både en stor
frihet som, och framförallt, ett stort litterärt värde. Kanske kan
den historiskt bevandrade genom boken få sig till livs en ny
dimension till de torra fakta hen tidigare stoppat i sig men
förhoppningsvis också nya insikter om vad det är att leva och dö.
Och också att låta leva och låta dö. Läs den och du kommer att
bli hugnad i övermått. Williams ger oss sin historia om den
mäktige Augustus i lager på lager genom i huvudsak fiktiva brev som
skrivs av och till olika tidens aktörer. (Om du, som jag
understundom känner dig lite vilsen bland alla namnen finns ju all
kunskaps moder, jag tänker förstås på Wikipedia, alltid i en
dator nära dig bara ett knappryck bort).
Augustus
Lager på lager för oss Williams alltså framåt
(och dessutom regelmässigt genom att breven nästan genomgående är
förskjutna i tiden) genom sin roman. Om då allt skulle vara eller
inte vara historiskt korrekt intill minsta kommatecken, vilket det
antagligen inte är, blir ointressant. Det viktiga blir att Williams
ger oss en fantastisk elegant berättelse på ett språk som är
flödande och bildrikt. Mästerligt skulle jag vilja säga. Romanen
har tre delar – i den första ger oss Williams sin bild av
hur Augustus blev den gudomlige kejsaren, i den andra läser vi mer
om honom själv, hans familj och övriga närstående och i den
tredje slutligen låter han Augustus på en stillsam båtfärd
summera sitt liv i ett fiktivt brev till sin enda kvarvarande vän.
Boken slutar alltså med att Augustus själv summerar
sitt liv och sin gärning. Som alla äldre män – jag känner en
särskilt nära, så jag vet – ser han tillbaka på det som var
gott och det som var ont, men nu med gamlingens överslätande
livserfarenhet. Något som vi säkert alla till mans skulle önskat
att vi var mäktiga till när vi befann oss mitt i stormens öga. Men
fåfäng är en sådan önskan. Liksom för den delen mycket av vår
strävan. Och detta även – kan jag avslöja - om vi hetat Augustus
och betraktats som gudomlig medan vi strävade framåt i jämmerdalen.
Denna
mycket läsvärda bok – som både till såväl form som innehåll
skiljer sig markant från hans båda andra lika läsvärda böcker
Stoner
som Butcher´s
crossing
– kan inte få annat än fem stars av
fem i
betyg. Williams
visar genom denna och de två övriga böckerna att han är en mycket
god författare och berättare. Så nu vet du det. Sedan tidigare vet
du ju att Williams
blivit mer berömd och uppskattad som författare efter sin död än
han var i livet. Till glädje för oss sentida läsare. Och kanske
hans efterlevande släktingar ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar