Amos Oz - Judas.

Nu är det jul uti vårt hus, som det väl heter i visan - eller var det i vart fall när jag läste Judas av Amos Oz. Vilket helt och hållet saknar all betydelse. Men nu vet du, min okände läsare av denna blogg, i vart fall det.

Nobelpristagare? 

Judas är en mycket bra och intellektuellt utmanande bok med ett brett och spännande anslag som med fördel kan läsas av envar - oavsett hur man förhåller sig till detta med religion, oavsett om man är troende eller inte, oavsett hur man kan eller inte kan förstå den – enligt mitt tycke – snåriga och närmast ogenomträngliga överbyggnad som de troende genom århundradena byggt upp kring vad som enligt sägnen föregick händelserna på Golgata, vad som skedde under dem och vad som sedan anses ha skett efter dem. Och dessutom oavsett hur man ser på statsbildningen Israel. Kring allt detta och mer därtill väver Oz skickligt och hela tiden intressant samman intrigen i sin bok. Och han gör det alltså så bra att boken med fördel kan läsas av var och en av oss, således även av den som står helt främmande inför myten om guds enfödde son Jesus. En sådan som jag, t.ex.

Tiden i boken är runt 1959-1960. Vi möter där den stackars Schmuel Ash som övergetts av sin flickvän och som avbrutit sina akademiska studier i ämnet ”judiska aspekter på Jesus”. Av en slump får han då ett närmast oavlönat arbete som ett slags assistent och samtalspartner åt en lärd gammal rörelsehindrad man vid namn Gershom Wald. I det mystiska, dystra och hemlighetsfulla hus där Ash flyttar in bor också Walds svärdotter, den vackra men undanglidande Atalia. Och därmed är tre av bokens huvudpersoner presenterade. Den fjärde är Judas Iskariot, förrädaren eller inte förrädaren. En femte är David Ben-Gurion, staten Israels förste premiärminister och egentlige grundare. En sjätte Atalias man och Walds son, som mördades av araber i ett av de krig som föregick bildandet av staten Israel. En sjunde Shealtiel Abrabanel, Atalias pappa som hade en gentemot de flesta i tiden avvikande uppfattning om det berättigade i den judiska statsbildningen Israel, och därmed – beroende på perspektivet hos betraktaren - ansågs som förrädare eller inte som förrädare.

I det lilla mörka och dystra hus som Schmuel av närmast en tillfällighet kommer att bo i under en tid ryms alltså både personliga, politiska och religiösa konflikter. Alla lika bittra för de inblandade. Alla lika olösliga som andra sammanblandade konflikter – i synnerhet om de genom åren vävts samman i ett allt fastare och än mer ogenomträngligt mönster. Lika olösliga och lika omöjliga att förändra och bryta sönder oavsett om det perspektiv som man anlägger i försöken att hitta en lösning blir personligt eller politiskt eller religiöst. Det ser vi ju för den delen än i denna dag lite varstans.

Vad är det då för en bok Oz har skrivit? Vi läser en hel del om bakgrunden till bildandet av staten Israel och hur olika man kan se på detta, och inte minst om hur religionen kidnappat hela den frågan. Men också – till följd av detta, vill jag påstå - om hur den som har en annan grundsyn på den frågan än den gängse och allmänt omfattade, kan komma att klassas som förrädare. Då som nu. Nu som då. Men Judas är inte en politisk roman som jag läser den, utan mer en bok om vilken rätt och skyldighet man som individ har att följa sin egen övertygelse alldeles oavsett vart detta leder en. Oavsett om man i samtidens eller eftervärldens ögon blir betraktad som förrädare eller inte. Och oavsett om sammanhanget är politiskt eller religiöst. Och oavsett hur tungt ens personliga offer blir.

Det finns också ett även för en ateist intressant perspektiv i boken om den roll aposteln Judas spelade vid Jesus korsfästelse och död. Var han den som förrådde Jesus? Nej, säger Oz. Han var den av apostlarna som stod Jesus närmast och den som ville att Jesus genom att bli korsfäst, och sedan som genom ett under gå ner från korset, skulle visa att han kunde göra just underverk. Att han då med detta skulle visa att han var guds enfödde son. Det gick ju som det gick - ”min gud min gud varför har du övergivit mig?”. Betydelsen av detta må de religiösa grotta ner sig i, men det resonemang som Oz för om saken i boken är nog så intressant och nog så tänkvärt och troligt som allt annat som skrivits om saken, tänker jag. Läs och döm själv.

Frälsaren med förrädaren?

Nå. Men boken är ju en roman med en början och ett slut. Början har jag nämnt. Slutet blir att den unge Schmuel Ash måste lämna det mörka huset av främst obesvarad kärlek till Atalia. Boken slutar med följande meningar: ”Han lät väskan glida ner från axeln och ställde den ifrån sig på den dammiga asfalten. Försiktigt lade han duffeln, käppen och mössan ovanpå väskan. Och han stod där och undrade”. Som alla vilsna män har gjort i alla tider och kommer framdeles fortsätta att göra. Tills någon – antagligen en kvinna, men kanske … ja, vad annars förresten – kommer och rycker honom i öronen.

En sak är i vart fall säker. Oz har skrivet en mycket bra närmast idéburen bok som också rent litterärt har mycket goda kvaliteter, och som dessutom sätter lite press på mina numera allt trögrörligare hjärnceller. Vad kan man mer begära av en bok? Ett annat betyg än fem stars av fem är omöjligt att ge den. Och jag – den ökände nittonde eller om det är den okände tjugonde medlemmen av Svenska Akademien – skall när de långa och korta listorna spikas i vår använda mig av min möjlighet till påverkan när det gäller Priset. Kom ihåg var ni läste det först.