Ane Riel - Kåda.

Om detta är en deckare eller kriminalroman eller kanske något annat vet jag inte riktigt. Men en sak vet jag och det är att bokens första mening är ganska så underbar: ”Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktigt vit jul blev det aldrig det året”. Om nu sanningen ska fram så var det nog inte någon särskilt bra tid vare sig för far eller någon annan den i den lilla familj vi kommer att läsa om varken före eller efter den där julaftonsmorgonen.

Fru Riel. 

Men är alltså då Kåda av danskan Ane Riel en deckare eller kriminalroman? Frågan kan ju tyckas lite underlig då boken vann Glasnyckeln 2016, dvs. det årets bästa kriminalroman i hela Skandinavien, men har trots detta ställts lite varstans i sociala medier och annorstädes har jag läst. Jag går till all kunskaps moder, dvs Wikipedia och lär mig då att med deckare eller kriminalroman menas en genre inom den sk populärkulturen, till skillnad från då den sk finkulturen antar jag man menar, där ”huvudtemat är att skildra ett eller flera brott, medan den skyldiges identitet ofta är ett mysterium för läsaren”. Läst bokstavligt så skulle Kåda, och för den delen en hel drös andra populära deckare, kanske inte riktigt klassas in i genren. Men vem bryr sig. Kåda är en ganska så bra bok, även om jag har mycket svårt att tro att den skulle vara den absolut bästa kriminalroman 2016. Men må så vara.

Vi läser om en synnerligen dysfunktionell familj där allt går i tok. Till en början verkar det mesta, som det brukar i sådana familjer, vara relativt OK med ibland också ömma och varma stunder mellan familjemedlemmarna, men så händer något som rubbar balansen. Det kan vara både sådant som är fullt normalt i de flesta familjer – som att den äldre brodern till den yngre som sedan blir mördaren flyttar hemifrån – men också sådant som att när ett av den kvarvarande broderns kommande tvillingbarn omkommer i vad som verkar vara en olycka så … nej, jag berättar inte mer om just det. Mer än att detta barn – han får namnet Carl – lever kvar i minnet och ibland, som det tycks, också i livet hos det andra barnet. Mamman till dessa tvillingbarn förfaller efterhand fysiskt, liksom också pappan. Familjen försörjer sig i huvudsak på stöldräder som pappan och det kvarvarande barnet – hon heter Liv – gör i omgivningarna. När Liv ska börja skolan meddelar pappan helt enkelt myndigheterna att hon omkommit i en båtolycka. Hur ska det annars gå med deras försörjning och överlevnad, tänker han antagligen. De pengar som år ut och år in kommer månatligen från den andra brodern kan ju inte komma i evighet. Och det är väl ungefär här som jag tycker att boken tappar i trovärdighet. Åtminstone för mig.

Parallellt med denna bisarra händelse med dotterns fingerade död och mer därtill förfaller pappan till ett slags extremt samlande av helt onyttiga saker, sådant som ”kan vara bra att ha”. Snart är inte bara omgivningarna kring de hus familjen bor i utan också själva husen så överfulla med skitsaker att det nästan inte går att röra sig vare sig utomhus eller inomhus. I husen trivs bara kaniner, råttor, möss, spindlar och annat otyg. Och så hänger det en gammal julgran i taket – golvet var ju fullt av annat. Barnet Liv sover i en hörna i en container, omgiven av saker du inte vill ditt barn ska vara omgivet av.

Det var väl ungefär så här hon hade det hemma, lilla Liv. Plus att det hängde en julgran i taket. 

En person verkar se vilken katastrof som kan vara i annalkande och det är förstås – rätt gissat av dig, min okände läsare av denna blogg – den person som mördas den snöfattiga julaftonen. Men också mamman, som tidigare var byns vackraste blondin men som nu efterhand av i grunden okända skäl blivit så ofattbart fet att hon knappt inte kan röra sig, förstår att helvetet närmar sig. Hon försöker tafatt kommunicera med Liv via handskrivna lappar. Förgäves förstås. Men det är hon som lärt Liv att läsa och skriva. Livs lojalitet ligger dock främst hos pappan som lärt henne helt andra saker.

Men så går av omständigheter jag tycker du kan läsa om själv allt just åt helvete. Möjligen kan den lilla Liv klara sig. Möjligen. Hon överlever katastrofen fysiskt, men hur hon klarar sig i övrigt är frågan. Möjligen att hon gör det är alltså svaret.

Är då detta en bok som kan anses vara Skandinaviens bästa kriminalroman 2016? Nej, knappast. Språket är inte det bästa om än understundom tilltalande suggestivt, den psykologiska trovärdigheten i storyn minst sagt haltande, handlingen totalt sett inte särskilt sannolik, och den stackars Livs framtid onekligen rejält dyster. Men det kan den väl få vara – vi pratar ju om en roman och inte om ett socialt ärende – men det sätt som Riel vill få oss läsare att inse det är i taffligaste laget och lite litterärt påklistrat. Liksom för den delen skälet till att boken får namnet Kåda. I kåda kan rymmas hemligheter av skilda slag – en mygga som dog för miljoner år sedan men också liket av ett nyligen dött och balsamerat litet barn. Men starkast blir Kåda som en beskrivning av en förälders ansvar - att vad vi föräldrar gör och säger blir ett barns verklighet, dess normalitet. Barnet vet ju inget annat.

Så – det får väl bli tre stars av fem i betyg. Mer kan Kåda inte få. Och det är för mig, som jag skrev inledningsvis, ett ganska så bra betyg. Om här än något i överkant.