Amos Oz - Vänner emellan.

Jag har nu läst en ny bok av Amos Oz – Vänner emellan. Och därmed ytterligare en bok om Israel, dess historia, judendomen och om livet på en kibbutz. En hädisk tanke infinner sig efter läsningen – kan han bara skriva böcker på det temat?

Må så vara, men vad vet jag om den saken. Än så länge, vill säga. Snart nog – dvs. om ett år eller två när jag betat mig igenom fler av han böcker än de tre jag hittills läst - så har jag kanske ett svar. Men nog kan man säga att de alldeles utmärkta En berättelse om kärlek och mörker och Judas och nu Vänner emellan tematiskt har likheter. Och det kan man ju mycket väl finna sig i när den litterära kvaliteten, som hos Oz, är hög, men samtidigt kan man som läsare också finna en särskild glädje i att se en skillnad mellan en författares olika böcker, kunna tycka sig notera en utveckling, en resa bort från det invanda uttrycket. Som hos – för att nu ta ett enda exempel – den sedan länge avdöde John Williams, som genom sina tre böcker utgivna på svenska (Stoner, Butcher´s Crossing och Augustus; jag har kommenterat samtliga på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se) där man som läsare kan se uppenbara skillnader i tema, litterärt anslag och också stil men med bibehållen hög litterär kvalitet. Och sådant är ju alltid kul och intressant att kunna se och uppskatta som läsare. Eller?

Nå. Men vad om Vänner emellan? Det är, som jag uppfattar boken, inte någon av hans bästa. Vi läser en slags novellsamling där olika personer på Kibbutz Yekhat står i fokus i vars sin berättelse, även om ett antal andra medlemmar i kibbutzen ibland återkommer i dem. Men någon samlad beskrivning av livet i en kibbutz eller ens på Kibbutz Yekhat få man inte. Och det är säker inte heller meningen. Jag tror att Oz helt enkelt bara vill ge oss ett par olika ögonblicksbilder av hur det kan vara att leva som människa. Om än på en kibbutz. Och det är uppriktigt sagt ungefär som att leva i Kälvesta, Lund eller varför inte Göteborg.

Att det är svårt att vara människa konstaterar också Oz i sina berättelser, i likhet med vad många gjort före honom. Det finns i dem sorg, avund, konflikter, illvilja, längtan bort och också en stor ensamhet. Någon vidare lycka eller kärlek tycks det inte finnas plats för, som jag läser berättelserna. Och om sådant liv har man ju alltså läst förr – både bättre och sämre, vill jag säga. En cyniker som jag känner väl fick ibland vid läsningen för sig att Oz rensat sin sk byrålåda på olika uppslag och infall och efter lite redigering lagt ihop dem till den här boken. Men så illa kan det väl inte vara.

En god fyra är väl ända Vänner emellan värd, dvs. fyra stars av fem får den i betyg av mig. Men nog känner jag en liten besvikelse efter läsningen. Trots meningar som den här: De två änkorna fortsatte skala och skära grönsaker under fullständig tystnad. Deras knivar blixtrade.