Camilla Grebe - Älskaren från huvudkontoret ; Husdjuret

Det hände sig i den tid då vintern slog till också i den stad jag bor i att jag var på resa till den stad jag en gång för länge sen bott i att jag på tågresan tur och retur som vanligt läste en deckare. Eller denna gång faktiskt två och närmare bestämt Älskaren från huvudkontoret och Husdjuret av Camilla Grebe. Ett namn som var vagt bekant och som – jag ber naturligtvis om ursäkt för detta – valdes enbart för att en av böckerna hade en tilltalande titel. Gissa vilken.

Nu var ju böckerna, som alla deckare numera tydligen skall vara, så orimligt tjocka – de var på ca 500 pocketsidor vardera – att de för all del räckte till också för lite läsning under själva vistelsen i den lilla staden, men primärt var de alltså avsedda för att jag under resan skulle slippa höra snusandet och snörvlandet från männen med rondör och det idoga knappandet på diverse apparater från främst unga kvinnor. Som vanligt var jag ensam om att läsa en bok. Märkligt land vi lever i.

Deckare alltså. Vilket ju som en önskad bieffekt till själva läsningen också innebar att de egna lätt oroliga och fladdrande tankarna efterhand la sig till relativ ro. Tack för det, fru Grebe. Här kommenterar jag kort varje bok under en egen rubrik.

Älskaren från huvudkontoret.

Boken med den tilltalande titeln, vilket ni säkert förstått. Dess intrig, dess bilder, språk, sannolikhet under de förutsättningar som gäller för deckare och annat som brukar ligga i bakhuvudet när jag bedömer en bok var inte alls så dumt. Faktiskt inte. Bokens intrig rullar på kapitelvis där olika (huvud)personer kommer till tals, vilket ju gör att man (dvs. jag) lite grand hålls på halster till de sista sidorna då allt naturligtvis avslöjas. Vem som var mördaren överraskade i vart fall mig, och det är ju alltid tilltalande.

Jag ger – trots det helt osannolika inslaget att en presenil person tilldelas en ganska så avgörande roll i polisens arbete – Älskaren från huvudkontoret en godkänd trea, dvs. tre stars av fem i betyg.

Husdjuret.

Delar av samma gäng som löste mordet i Älskaren från … - inkl. den presenila kvinnliga profileraren – löser nu en gåta i den fiktiva orten Ormberg. Grebes grepp med kapitelvisa personfunderingar och hennes relativt goda språkhantering och förmåga att hålla den sk spänningen på topp känns ju igen från förra boken. Men här finns också lite kriser av olika slag, som jag antar att Grebe tror skall intressera läsaren – kris i relationer, mellan medarbetarna, med lilla mamma och annat, inkl en lite ovanlig personlig kris – men inte minst försöker Grebe beskriva vad som sker i en avfolkningsbygd när mörkret sänker sig över bygden som en våt filt. Det går väl sådär, tycker jag. Då lyckas hon bättre med själva deckarintrigen, även om två bärande inslag i boken – att man lyckas hålla en person gömd i decennier och frågan om vem som är mamma till vem (mer säger jag inte) – inte direkt bär sannolikhetens prägel. Men vad gör det – vi pratar ju om en underhållningsroman.

Men – trots ett lite väl närmast övertydligt inslag av Bamse-psykologi – även här en ganska bra hantering av språk och intrig. Så det får väl bli tre stars av fem i betyg också för Husdjuret.