Thomas Bernhard - Ja.

Thomas Bernhard är enligt min mening en av samtidens bästa författare. Samtid och samtid förresten – han föddes 1931 men dog redan 1989. Hade han levt ett par år till, eller i vart fall överlevt året 2004, är jag övertygad om att han varit en given Nobelpriskandidat. Nu är han, till skillnad från mången pristagare, synnerligen levande – så säger man väl om en visserligen död författare men vars verk fortfarande ges ut och läses. Här gör Bokförlaget Tranan en enastående kulturgärning genom att fortsätta publicera hans verk på svenska.

TB - såväl levande som död. 

Men han är ingen särskilt lättläst författare, men den som ger sig i kast med honom får mycket tillbaka. Detta gäller enligt min mening särskilt de fem böcker som samlats i Självbiografierna men också Gamla mästare (inte minst denna bok!) och Skogshuggning. Och kanske ett par till. Jag föreställer mig att alla som läser honom har sina personliga favoriter.

Men varför borde han överlevt året 2004? Jo, det var det året en annan författare från Österrike tilldelades Nobelpriset med motiveringen ”för hennes musikalisk flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”. (Någon som kan sammanfatta eller översätta?). Jag menar förstås Elfride Jelinek. En av de få pristagare som orsakat en rejäl och för alla – och inte bara för den allvetande Kulturkvinnan Ebba Witt-Brattström – synlig spricka i Akademien.

Det var den beläste men lätt koleriska Knut Ahnlund som gick i taket på ett grandiost sätt. Ett år efter att Jelinek fått priset går han ut i en lång artikel i Svenska Dagbladet och skjuter med den stora kanonen. Priset är, menar han, ödelagt i och med att Jelinek fick det, hon är pornografisk, hennes författarskap är monomant och enkelspårigt, hennes texter är ”en textmassa som synes hopskyfflad utan spår av konstnärlig strukturering” och mer därtill. Och så meddelar Ahnlund att han lämnar Akademien, för andra eller tredje gången var det visst (han hade alltså varit förbannad tidigare men då av andra skäl). Och jag håller dessutom, vad gäller hans omdöme om Jelinek, med honom i sak om jag än är tveksam till att han behövde vara så bombastiskt vulkanlik i sin vrede. Själv blir jag i allmänhet bara stillsamt glödande förbannad. Som en riktig svensk utan tillgång till tre eller fyra sidor i Svenska Dagbladet blir.

KA - medan han fortfarande var medlem.

Nå. Men – och nu kommer vi till min hypotes – hade den gode Bernhard levt till 2004 är jag övertygad om att han och inte Jelinek fått priset. Men säker om sådant kan ju bara Kulturprofilen, tillika den nittonde medlemmen av Akademien och så naturligtvis … ja, ni vet vem … vara.

Vad ska man då säg om Ja, den bok jag nu läst av Bernhard. Mer än att Ja inte är någon av hans bättre böcker. Ja, då finns det väl inte mycket mer att säga. I en enda lång utandning på 117 sidor utan kapitelindelning låter han berättaren utan namn förmedla att hans djupa depression som genom ett trollslag lättar då han träffar en för honom okänd sammanboende kvinna som genomgående kallas persiskan. Berättaren utan namn är en på den österrikiske landsbygden bosatt lite misslyckad vetenskapsman, persiskans sammanboende är en vällyckad schweizisk ingenjör som köper en bit närmast ödemark granne med en kyrkogård av berättarens utan namn ende vän fastighetsmäklaren Moritz för att där bygga ett märkligt hus dit persiskan ensam flyttar in. Och persiskan, vad - eller vem -  är hon? Ja, säg det, vill jag säga. Men det slutar väl lyckligt? Nej.

Men nu är Bernhard förstås alltid Bernhard. Så en tre stars av fem får det allt bli i betyg.