Michel Houellebecq - Refug.

Efter att ha läst Michel Houellebecqs bok Refug kom jag att tänka på

när jag once upon a time, alltså när jag fortfarande var ung, smärt, stilig, singel och nyinflyttad till den Stora Staden, satt på Krogen och i ensam stillhet tömde en bärs och då hörde hur Den Store Skådespelaren ett stycke bort från mig med hög Dramatenröst pratade med – eller snarare till - en mycket ung och yppig blondin och sedan helt plötsligt och oväntat slog sig upprepade gånger i bröstet, höjde rösten ytterligare ett par steg och förklarade för såväl blondinen som för alla oss andra ”Att här” … pang på bröstet … ”här djupt inne är jag en mycket enkel man”. (Vilket, kan jag tillägga, långt senare skulle visa sig vara mycket sant, men det är ju en helt annan historia). Blondinen stirrade storögd på Den Store, som tog henne under armen och svepte ut från lokalen, sannolikt utan att betala; han ingick väl på ett sätt i underhållningen. Själv beställde jag en öl till och inledde en stillsam, lågmäld och lite blyg konversation med en okänd ung dam som råkade sitta bredvid mig

kom jag alltså att tänka på det gamla ordspråket att tomma tunnor skramlar mest (eller bäst, eller högst). Som Den Store Skådespelaren. Som Michel Houellebecq i sin roman Refug.

För visst är det trist att konstatera, men Refug är ingen bra bok – dvs. ingen bra bok mätt efter Houellebecqs mått, jag vet ju vad han kan. Den är sexistisk, full av plattityder, intellektuellt tillkrånglad och består av en allsköns blandning av att vara ytlig, rolig, ironisk, bitter och jag vet inte allt. Själva storyn, dvs. den berättelse som bär boken, får väl sägas bestå av två delar – en där berättarjaget lever och dör och en annan där hans inkarnation – eller nymänniskor som de kallas – i ett annat och kommande liv kommentar berättarjagets liv och död. Låter det tillkrånglat? Då kan jag säga att det är tillkrånglat. Men vad värre är – det är inte särskilt intressant.

Och detta mycket beroende på det religiösa mumbojumbo som är en bärande del av berättelsen och som naturligtvis inte bara saknar all trovärdighet utan också gör att läsarens intresse för vart Houellebecq vill komma med den falnar och efterhand också dör. Det hela är dumt, ointressant och utan mening. Som läsare blir man lika snurrig av att komma igenom Refug – givet alltså om man skulle vilja se en åtminstone antydan till liv och mening i boken – som man blir av att sökande stirra på bokens omslag.

Det är ju dessutom boken igenom – ursäkta skånskan – ett djävla knullande. Bokens berättarjag söker förstås något när han lägrar kvinnorna. Men vad, blir ju frågan: ömhet och närhet – tveksamt; kärlek – nja; att döva ensamhet – antagligen; mildra skräcken för att bli gammal – ja, det tror jag definitivt. För, som berättarjaget vid ett tillfälle konstaterar ” … under hela mitt liv hade jag enbart intresserat mig för min kuk, nu var den död och jag var på väg att möta samma öde, jag sade mig att jag bara fått vad jag förtjänade och låtsades att det fanns någon sorts svart komik i det, men mentalt närmade jag mig ett tillstånd av ren och skär fasa ...”. Insiktsfullt. Jag begråter honom.

Fast han har noga räknat med detta ömkansvärda tillstånd faktiskt fått vad han förtjänar. Fokus i hans liv är och har varit han själv. Hans kvinnor har ju för all del inte varit ointressanta för honom, men nog har han sökt deras närhet av bara egoistiska skäl. För, som han tycker sig kunna notera som en sanning, ”en intelligent kvinna vet exakt när det är läge att ta mannen på kuken på offentliga ställen”. Och de vet också exakt när det är tillfälle att lämna honom, vill jag tillägga, vilket de alla gör. Den enda mer bestående närhet till en levande varelse han kan känna är därför också en hund som kallas Fox – och som naturligtvis också han återuppstår i nya versioner allt eftersom.

Men så dör alltså berättarjaget. ”Rymden kommer; närmar sig och försöker sluka mig. Jag hör att svagt ljud. Vålnaderna finns där, det är de som utgör rymden, de omringar mig. De livnär sig på människors brustna ögon”. Vackert skrivet, men som läsare andas man ut. Äntligen, tänker man. Men boken slutar tyvärr inte med det. Houellebecq har av någon anledning lagt till ytterligare ett märkligt avsnitt om berättarjagets inkarnation. Som väl antagligen också närmar sig en slags död. Skulle jag tro.

Alla författare, inte ens Houellebecq, skriver mästerverk hela tiden. Refug är inte ett sådant. Läs därför hellre något annat av honom – t.ex. Kartan och landskapet eller Underkastelse, vilka både är de böcker som i tid kommer närmast efter Refug. De är bra, mycket bra t.o.m. Jag ger för min del Refug tre stars av fem i betyg. Överbetyg? Kanske. Antagligen.

”Jag var en narr, skulle förbli en narr, jag skulle dö som en narr – i hätska krampryckningar”.