Jonas Brun - Skuggland.

Det var först när jag höll den nyinköpta Ingen jämfört med dig av Jonas Brun i handen som jag faktiskt kom ihåg att jag hade läst hans bok Skuggland när den kom ut för ganska så många år sedan och att jag dessutom sett den föreställning som byggde på boken och som gavs på Dramaten i regi av Lena Endre med en utmärkt Christoffer Svensson i den enda rollen. Jag har inte kommenterat boken här på bloggen tidigare – så var så god: direkt från ett haltande minne – Skuggland.

Vi läser ett närmast kammarspel med främst tre personer – pojkarna Erik, Erik och Marcus. Till en början är det de tolvåriga klasskamraterna och grannarna Erik och Erik som är bästisar och som lever ett mycket tight sammansvetsat liv. Men så kommer Marcus som ny i klassen och blir efter ett tag en kil mellan pojkarna och till slut hamnar den ene Erik helt utanför. Det är denne utbytte eller bortträngde Erik vars berättelse som nu vuxen man vi läser. Runt dessa tre finns förstås också andra personer, främst deras resp. familjer men också klasskamrater och lärare. Men de blir i berättelsen och i pojkarnas liv mer som staffagefigurer.

Brun skriver på en suggestiv – understundom nästan skrämmande – tät och poetisk prosa. Ibland, skulle jag så här lång tid efter läsningen vilja påstå, med en påtaglig lyrisk ton. Vad är det då vi läser om? Kanske om det barndomens rike som från att ha varit lyckligt och skimrande efterhand krackelerar till utsatthet och övergivenhet. Men också om säkert många andra barns dubbla ensamhet, den som kan bestå i att kunna se men inte vara fullt delaktig i de vuxnas värld och att både vara och inte vara del en samvaron med klasskamraterna. Det är då som gemenskapen med en kompis bli så betydelsefull och känslan när man blir utestängd från den så näst intill förödande. Som i den utbytte Eriks fall när han blir som osynliggjord i det sammanhang som tidigare varit så viktigt. Och de vuxna fattar inget.

Om detta är huvudstoryn så ger oss Brun också ett antal spegelhistorier som förstärker och förtätar den katastrof som inträffar, historier som jag menar är viktiga för både bokens story, dess uppbyggnad och för oss läsare om vi vill förstå boken. Jag nämner två – de vuxnas svek och frånvaro som den beskrivs i berättelsen om råttfångaren i Hameln och den korta homoerotiska lyckliga sekvens i badhuset när den Erik som senare blir den bortvalde en kort stund håller om den andra Eriks fot. Men också förstås Michael Jackson – den för dem båda viktiga, men ständigt undanglidande och ständigt förvandlande barnet/ungdomen/mannen/ikonen. Och självklart den bärande del av boken som handlar om dataspelet Shadowland – där de båda, som i livet, kämpar för att ständigt komma vidare, men alltid och hela tiden möter på hinder. (Det blev alltså fyra spegelhistorier, ser jag nu …).

För det inträffar som sagt en katastrof. Erik och Marcus försvinner och återfinns aldrig. En röd bil med en mystisk man spelar en antydd men viktig roll i detta. En svart ond och hård vind blåser rakt in i de trygga villakvarteren och inget blir längre som förut. Erik den bortvalde fortsätter leva men stannar för alltid kvar i en mörk ovisshet och med ett för evigt vilset hjärta. I boken skriver han för att bli fri, skriver för att skaka av sig barndomens eviga trauma. Men lyckas han? Gissa själv, min okände läsare av denna blogg.

Det är en stark bok Jonas Brun har skrivit med Skuggland. Jag ger den fyra stars av fem i betyg. Och fick den inte Sveriges Radios Romanpris? Jovisst. Hur som helst, så väntar strax Ingen jämfört med dig på läsning.