Henrik Berggren - 68.

Lite konstigt känns det onekligen att läsa en bok om det närmast mytiska 1968 – ett år som jag fortfarande efter så många år bär med mig, men nu alltmer som bara en tunn lite darrande sträng inombords – när boken närmast har formen av en coffee table book. (Och för den delen med ett fruktansvärt fult omslag). Men värre saker har man ju varit med om. Jag talar alltså om Henriks Berggrens nya bok 68.

”Jag satt mest på min veckade kjol och märkte ingenting” citerar Berggren redan i inledningen av boken en släkting som var med i tiden och vill väl därmed ha sagt att det som hände och skedde under 1968 törhända hade marginell betydelse för många. Själv satt jag och nötte mina gabardinbrallor (klädd i vit skjorta och slips dessutom – those were the days, min okände läsare av denna blogg) men var kanske aningen mer aktiv och – tänker jag nu – antagligen inte lika aningslös som Berggrens släkting. Jag var i vart fall med i en slags cell – det var det ord vi använde – ledd av en sedermera berömd professor och försökte lära mig lite om Maos idévärld. Det gick väl sådär, måste jag säga. Jag satt också en dag på ett tak till ett hus i den lilla staden jag då bodde i och föreställde mig att jag med detta på ett egendomligt och oklart sätt förändrade världen. Men jag var uppriktigt sagt mest av allt rädd att trilla ner och det var väl antagligen där och då jag grundlade en bestående rädsla för höga höjder. Men sen fortsatte livet som vanligt. Åtminstone nästan.

För mig var det ändå så att tiden blev som ”ett ögonblick då en reva i historien öppnade sig och frihetens rike tycktes ligga inom räckhåll”, som Berggren skriver på ett ställe i boken. Fortfarande stirrar jag ibland ut genom den där nu allt trasigare och krympande revan, men faktum är att frihetens rike känns allt mer avlägset. De drömmar och förhoppningar jag bar på känns allt overkligare. Har jag verkligen känt och tyckt och hoppats det som jag då gjorde, undrar jag ibland. Allt oftare är det som om typen – om än inte nödvändigtvis personen - Filippa Reinfeldts flinande ansikte dyker upp i den där revan och tränger sig in och skymmer inte bara det som var utan också det som fortfarande möjligen kan komma nu. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skev Hasse och Tage en gång. Ja, jag undrar också.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok

ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt.

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,

ett nytt sätt att leva. Var det bara tomma ord?

Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?

Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död ...

För jag trodde verkligen, när jag väl gått ner från det där taket, att en slags förändring var möjlig. Kanske inte den revolution som många andra pratade om, inte minst den blivande professorn jag umgicks med en tid, men i vart fall en förändring till något bättre och annorlunda. Något nytt. Och att jag skulle vara en självklar del i det. Men nu sitter jag här och undrar vad det var som hände sen. Mer än att mitt liv och alla andras liv rullade på. Blev som det blev. Bra förstås, men vad hände med den grundläggande förändring på det politiska, sociala, personliga och intellektuella området och med en bestående frihet och jämlikhet på livets alla plan som jag och många med mig tänkte oss? Grottekvarnen och Grottesången hade ju ingen av oss hört talas om då. Men snart nog. Snart nog.

Berggren raljerar lite om att vid tiden runt 1968 hade Pingströrelsen tydligen 90 000 medlemmar och KFML (någon som fortfarande vet vad det var?) 700. Men han missar/väljer att bortse från att också vi som inte var medlemmar i KFML, eller för den delen i någon av de andra förkortningssekter som florerade i tiden, bar – i likhet med säkert också många medlemmar i Pingstkyrkan – på drömmar och förhoppningar som närdes av tiden. Och vi var långt fler än 700. Kanske också fler än 90 000. Antagligen var det så. Och vi finns fortfarande. Lever fortfarande. Men är nu hänvisade till att vart fjärde år pressa in våra drömmar och förhoppningar i partipolitikens klaustrofobiskt trånga kuber.

Men, icke att förglömma. Det fanns ju också ett ytterligare perspektiv i tiden som gick utanför mig, min lilla stad och vårt lilla land. Dessutom långt utanför KFML:s 700 medlemmar. Och det var det internationella perspektivet. De som bullrade här hemma – och många av dem gjorde bra och viktiga insatser – gjorde det i skuggan av vad som skedde utomlands. Det var ändå där som det viktiga hände, det var där som de stora betydelsefulla inspiratörerna fanns. Och det var där som de bittraste nederlagen så småningom skulle komma först. Om detta visste jag ännu inget när jag satt och frös på taket. För nederlagen kom och de kom också här hemma. Det blev liksom inget. Men kvar fanns – och finns – en grundläggande känsla av att man då levde i en tid när man höll framtiden i sin hand, även om de stora förhoppningar så småningom skulle krympa till – ja, till vad? Till en fåfäng förhoppning att vi inte bara lever i besvikelsernas epok utan att den lille junker Morgonröd kanske ska vakna till liv en gång, någon gång Ja, så kan det vara.

Nå. Nog om det. Nu till boken. Henrik Berggren är disputerad historiker, författare och fd både kulturchef och ledarskribent på DN. Vad han gör nu vet jag faktiskt inte – men han föreläser och skriver väl antagligen. Jag har läst flera av hans böcker, bl.a. boken om Palme Underbara dagar framför oss och den om Dag Hammarskjöld Att bära världen. Jag har också blädderläst fotoboken om Palme Ett liv i bilder. Han skriver bra den gode Berggren och han närmar sig sina ämnen på ett professionellt, genomtänkt och – hade jag så när sagt - välorganiserat sätt. Hans både vetenskapliga och journalistiska bakgrund märks i böckerna och det är kul och hela tiden intressant att läsa honom. Det är det nu också när han dissekerar 1968 i sin bok 68. Men man behöver ju inte för den sakens skull hålla med honom om allt. Om än – som i det här fallet – det mesta, visade det sig.

Han går i boken systematiskt tillväga. Från sin släktings veckade kjol går han igenom ett antal av årets viktigaste händelser – som jag inte kommer att räkna upp här; något ska du väl ha att se fram emot när du förstås köper och läser boken – och det är en uppfriskande läsning också för mig. Vissa av dem minns jag fortfarande klart och tydligt och mycket igenkännande medan jag knappt kommer ihåg andra (t.ex. om vad som skedde på Moderna Museet här i Stockholm hade jag då inte en susning om, även om jag förstås minns både museichef Hultén och Andy Warhol). Boken är närmast en seriös historiebok om tiden före, under och efter 1968. En bok för dem som var med och för dem som är nyfikna på vad som egentligen hände. Och kanske en bok för dem som nu 50 år senare lite yrvaket undrar vad det var man missade när man satt framför sin gamla TV-apparat och stirrade. Eller läste sina kursböcker.

Lite grand är Berggren som den gamle mannen i Fänrik Ståls sägner som undervisar en liten snorvalp om Finlands historia. (”Min håg blev tänd att höra mer ; Kanhända får jag det av er? frågar ynglingen och gubben svarar Jo därom kan jag ge besked ; Om herrn så vill, ty jag var med”). Nu var ju inte Berggren med om just 1968 – han var 11 år då – men besked kan han ge. Om stort och om smått, men alltid intressant.

För de flesta av oss som ändå hade ögon och öron relativt öppna det året följdes det ju inte av en revolutionära kamp direkt, snarare av ”den långa marschen genom institutionerna” som någon av de stora kämparna sa, dvs. den knutna näven lossade sitt grepp om trossatserna och började så smått famla efter den egna plånboken. Men årets inflytande inom kulturområdet förblev – vill jag påstå – mer bestående och genom åren oförändrat stort. Jag vill bara nämna Göran Palm som inte minst med sin En orättvis betraktelse satte en ännu värkande påle i vår vällevnads dödkött. Det finns förstås fler.

Denna oerhört långa drapa närmar sin slut. Jag anar att du – min okände läsare av denna blogg, om du stått ut så här långt – tänker Äntligen! Men en sak till. Berggrens text är ju förstås den bärande delen i boken, men alla fotografierna kompletterar den på ett mycket bra sätt. All heder åt bildredaktören och förläggaren. Och boken 68 kan jag ju inte ge annat än fem stars av fem i betyg och rekommendera den till läsning. Nu vet du det.