Dennis Lehane - En äkta man.

 ”En tisdag i maj, i sitt trettiofemte levnadsår, sköt Rachel ihjäl sin man. Han vacklade bakåt med en underlig bekräftande min, som om en del av honom alltid hade vetat att det skulle ske. Han såg också förvånad ut. Hon förmodade att också hon gjorde det”. Så börjar En äkta man av Dennis Lehane. Jaha – men finns det då skäl att fortsätta läsa? Jodå, för all del.

Rachel är en fd framstående TV-journalist som efter att ha brutit ihop i en direktsändning förlorar jobbet och – tack och lov för det, skulle jag vilja säga – sin dåvarande träbock till man. Skälet till sammanbrottet var en slags posttraumatisk stressreaktion på det helvete på jorden hon upplevde som utsänd journalist till Haiti under jordbävningskatastrofen 2010. Hon kände också en personlig skuld till en ung flickas död. Lehane beskriver situationen på Haiti på ett bra och inkännande sätt och också hur det kan vara att leva med skuldkänslor och den psykiska press som närmast förlamar Rachel under flera år.

Men livet går vidare, som det alltid gör. Fortfarande påverkad av sin sjukdom hittar hon så småningom ut till livet igen och en ny man kommer in i hennes liv. Han kallar sig Brian. Minsann om de inte också gifter sig. Fram till den tidpunkten tycker jag nog att boken lunkar på i ett väl långsamt tempo (inte minst i det långa avsnitt som handlar om hur Rachel försöker hitta sin riktiga pappa, något som sedan helt släpps i boken), men efterhand – som man brukar säga om spänningsromaner – byggs ju spänningen upp allt mer och tempot i boken ökar också. Och mystiken. Sorgerliga saker hända än i våra dar minsann, sorgerligast är dock denna, den om fröken Madigan, som det heter i visan. Men sorgerliga saker händer också fru Rachel. Det får man noga säga. ”... är allt hon trodde var sant en lögn?”, frågar sig texten på bokens baksida. Länge undrar också läsaren detsamma.

Om stilen i boken fram till tidpunkten när det börjar hända saker var lite resonerade och tom eftertänksam, så förstår man nu att mycket oväntat och oönskat kanske kan hända också en själv om man inte har ögonen öppna. Helt plötsligt kan man törhända se saker i livet och omgivningen man inte riktigt känner igen sig i och är främmande inför. Åtminstone händer detta fru Rachel. De ledtrådar hon tycker sig se eller ana är dunkla och leder ingenstans. Till en början.

För sen händer det märkliga saker. Inte bara att fru Rachel plötsligt blir som en rasande och handlingskraftig valkyria utan också att de dunkla ledtrådarna först som väntat fortsätter leda än hit och än dit för att sedan leda rakt in till en upplösning av boken som … Ja, det får du, min okände läsare av denna blogg, ta reda på själv. Lite spännande var det nog ändå. Men trovärdigt? Nja.

Jag har läst flera böcker tidigare av Lehane. En äkta man tycker jag inte är någon av hans bättre, men vill ändå ge den tre stars av fem i betyg. Men ännu lite bättre tycker jag att t.ex. Gone, baby Gone, Svart nåd, Rött regn och inte minst Patient 67 är. Läs hellre någon av dem. Om du nu ska läsa något av Lehane.