Agnes Lidbeck - Förlåten.

Kan en nyetablerad författare upprepa en succédebut i sin nästa bok, den som enligt den omhuldade författarmyten ska vara den svåraste att skriva. Ja, det kan man om man heter Agnes Lidbeck. Hon fick ju som bekant en stor både kritiker- och försäljningsframgång med Finna sig (som jag förresten skrivit om på kennethbokhallaren.blogspot.se) och har enligt min mening lyckats mycket bra också med sin nya bok Förlåten. Så visst går det – givet att man har sina hjärnceller i ordning, sin litterära och skapande förmåga intakt och kanske också att man fått möjlighet att vässa sitt redskap t.ex. genom att återkommande skriva artiklar, kommentarer och essäer i olika viktiga pressorgan. Som Agnes Lidbeck.

Boken är ett slags kammarspel med systrarna Ellen och Maria och deras döde halvbroder Jakob i centrum. Runt dessa tre cirklar – med olika närhet till epicentrum - Marias son Dag, systrarnas nyss avlidne pappa, Jakobs mamma, systrarnas mamma och ett par grannar – inkl. en och annan halvt avlagd möjlig pojkvän från förr - på den sommarö dit systrarna och Dag rest för att Ellen och Maria – mest Ellen kommer det att visa sig - ska rensa upp i huset efter pappans bortgång. I stormens öga finns alltså systrarna och den halvbroder, som för länge sedan tagit livet av sig i huset. Dessa tre som är olika, som lever/levde olika men som delar/delade en sorg och en förtvivlan över hur livet och dess irrgångar leker/lekte med dem. Som delar/delade ett mörker men som hanterar/hanterade det olika. Som delar/delade samma minnen men som förstår/förstod dem olika. Som har/hade förhoppningar men som ser/sett dem grusas – eller snarare: som har/hade drömmar och förhoppningar men som utan att egentligen förstå varför bara ser/såg vilken väg deras liv tagit/tog. Maria som stannat i ett lågstatusyrke som ensamstående olycklig mamma; Ellen som också lever ensam men har ett till synes framgångsrikt yrkesliv, men som ändå allt tydligare ser tomheten i det; Jakob som inte orkade leva. Kring dessa tre – två levande och en död – koncentreras den händelseutveckling de två levande har att hantera. Klarar de det? Skulle någon annan klara det? Skulle du – min okände läsare av denna blogg - och jag klarat det?

Det finns en gammal underliggande spänning mellan systrarna som kommer upp till ytan när de nu under ett par sommarveckor ska rensa undan delar av ett liv som varit en viktig del av deras eget. Somligt som hänt dem emellan tidigare i livet blir nu klarare och skarpare medan annat blir märkbart för första gången. Vem av dem har fått mest eller gett mest blir frågan? Mindre av detta är, som jag läser boken, kopplat till den nu döde pappan och den fortfarande levande mamman utan mer till Jakob, den döde halvbrodern. Fortfarande kan Maria tänka på vad hon då för länge sedan tyckte att hon såg ske mellan Ellen och Jakob, men utan att i grunden förstå vad det var. Kanske, tror läsaren av boken, bara att två sökande personer under en kort tid av livet såg varandra med öppna ögon. Ellen ser fortfarande inom sig spökbilden av den tidens Jakob. Något hände dem emellan strax innan han tog livet av sig. Men vad, undrar också hon. Kanske, tror läsaren, inget annat än att två såriga hjärtan rörde vid varandra.

Men nu rotar systrarna bland saker som de har olika minnen av. En av dem kommer i håg allt. En av dem inte. För en av dem är minnesbilderna och sakerna viktiga. För en av dem inte. En av dem vill spara saker. En av dem inte. En av dem gömmer i hemlighet undan saker. Den andra inte. Vad säger det om den som gömmer undan saker den andra inte ens fått se på och då bara av det skälet att hon – vi pratar alltså om Ellen – vill ha dem för sig själv. För sig själv att vårda som ett minne hon tror Maria inte kan eller kanske inte vill eller vågar ta till sig. Ja, vad säger det mer än att det är ett kränkande och sårande beteende, tänker jag. Och att det inom den till synes rationella Ellen finns ett för henne själv outforskat inre utrymme. Ja, kanske är det så.

Jakob lever för dem båda i minnet, i sakerna och i själva huset som ett mörkt stråk. Ellens skräck är att man nu skall hitta något – framförallt texter han skrev under sin sista tid - från honom som för henne skall berätta något om hans, och kanske hennes, liv ingen av de två eller någon annan känner till. Oavsett det, så kommer efterhand den gamla av systrarna som ett sårigt minne upplevda snedfördelningen i familjen mer och mer i dagen. När allt är sagt och gjort, när de av Ellen beställda containrarna är fyllda och den av Ellen kontrakterade mäklaren åkt hem går den inte längre att dölja. Och ingen av dem anstränger sig hellre. Det fanns under ett par korta dagar en möjlig öppning dem emellan och där Dag skulle kunna spela rollen som en slags katalysator. Men det gick inte. Varför undrar läsaren. Kanske var den ömsesidiga misstänksamheten och stumheten dem emellan för djup.

Lidbeck har med Förlåten skrivit ännu en bra, läsvärd och tänkvärd bok. En bok där tilltalande nog inte allt skrivs läsaren på näsan. En bok att grunna på. En bok som kanske ställer frågan om den också kan handla om dig, dvs. om läsaren. När allt alltså är sagt mellan systrarna låter Lidbeck förlåten rämna och visa oss tomheten dem emellan. Visserligen skälvde inte jorden och inte heller rämnade klipporna och gravarna öppnades inte. Men deras hjärtan förblev slutna, ingen försoning mellan dem var möjlig ity deras liv fortsatte som tidigare parallellt och utan kontakt. Och ingen blev heller förlåten. Boken Förlåten gav jag hur som helst fyra stars av fem i betyg.

xxx

Ellen somnar ändå raklång i sängen med huvudet i armarna. Hon väcks av något hon först tror är en klocka som tickar. Men det är hennes hjärta som slår.

Christine Falkenland -Själasörjaren.

Jag har läst de flesta av Christine Falkenlands romaner och gillat dem alla, måste jag säga, trots att det bärande temat i dem är mig något främmande. Personerna i dem brottas nästan genomgående med sin gud, sin ensamhet, sin utsatthet, sin skuld och sin sexualitet. Det är det här med guden som skaver lite för min del, men Falkenlands språk, hennes mijöbeskrivningar och förmåga att få även en cynisk ateist att intressera sig för romanfigurernas kamp – intellektuella slagsmål, kanske man skulle hellre säga - med sin gud gör dem alla läsvärda. I olika grad, förstås, men de är genomgående i hög grad läsvärda. Hennes kända tematik finns också med i hennes nya bok Själasörjaren.

Vi möter i den två udda personer som kände varandra, också fysiskt, från ungdomstiden – Claudia och Erland. Claudia är depressiv, ensamstående, arbetslös och en erotisk tryckkokare som ständigt pyser lite ånga. Som läsare anar man att hon antingen ska explodera eller implodera. Erland är en till synes vällyckad kyrkoherde som lever i ett synnerligen traditionellt och kärlekslöst äktenskap och som hela tiden kämpar för att hålla sina inre demoner på plats. Lemmen ska hela tiden ligga till vänster i kostymbyxorna, vilket han av och till kontrollerar. Om tankarna någon gång kan fladdra i väg lite okontrollerat snärtar han sig själv med det gummiband han har runt ena handleden. Samtidigt som den prästerliga rundkragen håller huvudet stolt upprätt. Claudia söker upp Erland för att hon vill att han ska begrava henne när den dagen kommer.

Kan det nu gå på mer än ett sätt för Claudia och Erland? Båda bär på oförlösta drömmar av erotisk karaktär. Claudia är i hög grad medveten om sina och har väl också sökt att få dem, men inte lyckats fullt ut, tillfredsställda. Erland är i huvudsak omedveten. Men han är i vart fall i hög grad medveten om den rent fysiska skarven i den äktenskapliga sängen – den som gör att det är omöjligt för honom att närma sig hustrun  - hon heter Marta - om natten.

Kan det alltså gå på mer än ett sätt för Claudia och Erland. Från närmast – som jag som ateist uppfattar dem – näst intill heliga, eller åtminstone starkt religiösa samtal dem emellan, hamnar de så i säng. Inte en gång utan flera. Och det finns ingen skarv i den sängen. Claudia slänger innan samlagen sina kläder huller om buller på golvet. Erland hänger noggrant sina på klädhängaren. Efteråt duschar han, tvättar håret med det mjällschampo han haft med sig. Skrapar tungan med en tungskrapa. Och kommer att tänka på lavendelpåsarna i hustruns linneskåp.

”De såg inte på varandra, de bara andades. Hon visste inte om detta var den första eller den sista gången. De var varken nu eller här inte då eller där. Claudia ville älska någon, honom, med hjärtmuskeln, fittmuskeln. Hjärtfittan. Innan hon blev gammal, tunger. Vämjelig att andas som luften på demensavdelningen”.

Men så går det som det plägar gå i dylika fall, efter vad jag hört. Claudia vill närma sig Erland på också annat sätt än att bara älska fysiskt. Han värjer sig, förstås. Claudia antyder att han kanske kan vara far till hennes ende son. Erland blir förskräckt. Claudia öppnar sig om sina personliga problem och sina depressioner. Erland får för sig att han kan bota dem med förbön. Och det är nu det går åt helvete för dem båda. Om än mest för Erland. Hur vill jag här låta vara öppet för dig, min okände läsare av denna blogg.

Men, så mycket kan jag väl avslöja, att med ett brev från Domkapitlet i handen går Erland ”ut i prästgårdens hall. Han undvek nogsamt att se skråpuksansiktet i den förgyllda spegeln när han gick förbi bort mot köket där Marta stod och stekte kalvfärsbiff”. Och boken slutar.

Själasörjaren är en bra, flerbottnad bok. Storyn är – mot alla odds, måste jag säga - trovärdig och Falkenland lyckas göra den något egendomliga händelseutvecklingen från det första besöket mellan Claudia och Erland i prästgården till brevet från Domkapitlet inte bara fullt rimlig med tanke på hur hon beskriver personligheterna utan också intressant att följa som läsare. Falkenlands språk är både lättflytande och djuplodande och understundom närmast poetiskt. Erlands kamp mellan två hopplösa kärlekar – den till hustrun Marta och Claudia – är smärtsam inte bara för de inblandade och av Falkenland beskriven på ett sätt som nästan kramar hjärtat. Men vad säger och gör gud – den allvetande och allseende, undrar jag. Varför låter hen tre personer gå under. Ja, hen hade väl annat och viktigare saker för sig kan man tänka. Men en sak vet jag – Själasörjaren vill jag gärna ge fyra stars av fem i betyg.

xxx

Alla dessa regler han levde efter. Ja, han behövde burens galler. Utan dem vore han utlämnad åt begär och lidelser. Vilken regel skulle skydda honom i kväll?

Den regelbundna rytmen av hjärtats slag. En begravningsmarsch.

Magnus Dahlström - Hemman.

Magnus Dahlström har i sin nya bok Hemman gett oss en beskrivning av en tids eller en kulturs undergång. Tiden i boken förefaller vara i början på 1900-talet i Sverige – det finns elektriskt ljus i den lilla byn där allt sker, men som alla inte har eller använder; det finns telefoner men som inte heller de används av alla utan snarare ses som svarta bakelitpjäser som bara förebådar ondska och olycka. Platsen eller byn är en avfolkningsbygd på en liten ö i kanten av det stora havet och som bara kan nås via en färja som går oregelbundet. Platsen eller byn befolkas av bönder som alla har namn men som inte känner eller snarare egentligen bryr sig om sina grannar och knappt om sig själva, sin familj eller sina barn. Samvaron både inom familjerna och mellan familjerna är i olika grad stum, avståndstagande, fientlig; i bästa fall avvaktande. Något har hänt i byn eller bygden för kanske inte så länge sedan eller kanske för länge sen men som fortfarande känns som förlamande. Men vad? Något kommer att hända igen. Men vad?

Dahlström.

Boken är stark, suggestiv och skrämmande och inget för den som vill läsa om hopp, ljus, framtid och vita liljekonvaljer. Rädsla, ensamhet och stumhet – eller kanske snarare frånvaro av liv, om man så vill – genomsyrar i stället alla i den lilla byn. Man lever som i en bygd avfolkad på all mening. Men det finns någon eller några som en del sätter ett hopp till, särskilt den kvinna – hon heter Majvor Andersson - som kan hela från sjukdom och stilla blod. Både hon och en del av de övriga känner och anar att något skall hända, de känner och anar att livet för dem själva är på väg bort, de känner och anar att de borde göra något. Något.

I detta hemlighetsfulla, skrämmande mörker anas onda krafter. Hemlighetsfulla och onda. Efterhand blir bilden av livet i den lilla byn allt svartare. Männen och kvinnorna pratar allt oftare bara förbi varandra också om sådant som sker i vardagen och om sådant som kan ha hänt tidigare och om sådant inte kan ha hänt. Men barnen då? Ja, dömda till undergång också de. Men kanske, kanske är det bland dem som ett hopp kan finnas.

Vi läser om mamman som i hopplöshet tar livet av sitt handikappade barn genom att dränka det och förstås ångrar sig i samma sekund det skett. ”Hon förde hastigt händerna runt och grep efter barnets mjuka kropp, men den fanns inte där. … Barnet var borta. … Det tryckte sig mot botten, antog den fläckade färgen hos stenarna, svepte upp den svarta dyn, och inväntade det tillfälle, när det kunde simma undan, ut i det djupa vattnet i viken. Så fort hon såg åt ett annat håll. Hon dök efter det”. Och båda dör.

Vi läser om flickan som våldtas och våldtas men som hoppas på ett liv med våldtäktsmannen nu när hon nu blivit gravid med hans barn. Förgäves förstås. ”Då såg hon två ögon som föreföll riktade bakåt, på det frånvända huvudet, medan kroppen rörde sig framåt. Gråheten förvirrade henne: ett ansikte utan känslor över huvud taget. Och så var han borta”. Som hennes liv.

Vi läser om prästen som kanske skulle kunnat spela en roll i den lilla byn, men som går under i galenskap. Vi läser om kärleksparet som dör i förgiftning. Vi läser om djuren som invaderar hemmen och blir de ensamma männens enda sällskap. Vi läser om en möjlig smitta bland djur och människor. Vi läser om det totala förfallet för enskilda individer. Vi läser om möjliga mord p.g.a. moralupplösningen i byn. Vi läser om främmande skrämmande människor. Vi läser om …

Så inträffar apokalypsen – inte genom en gudaingivelse utan genom totalt hemliga mörka krafters ingrepp på natur och människor. Somliga dör. Andra kan fly. Kvar blir bland de levande bara kvinnan som kan stilla blod. ”Majvor Andersson drog en sjal över huvudet och började gå mot den bebyggelse som fortfarande fanns kvar. Den askgrå varelsen följde efter henne, oberörd av regnet och vinden, med steg som mer och mer liknade en människas”. Vad har hänt och varför? Vi läsare lämnas utan svar.

Dahlström har skrivit en sträng, allvarlig och närmast obönhörlig bok som är som skuren ur tidsandan. Se dig omkring, min okände läsare av denna blogg, och också du ser de samhällen som, likt bokens okända by, kommer att långsamt förfalla för att till slut gå under. Bara de bästa författarna kan formulera detta framtidsperspektiv och förmå oss att läsa om detta. Dahlström är en av dem.

Dahlström har skrivit en bok som skall ingå i ditt personliga överlevnadsbibliotek. För det är en bok att hämta styrka och kraft ur. Styrka, kraft och ursinne. Styrka, kraft, ursinne men också möjligheten att se en riktning mot en annan framtid. För vad vi läser om är en imaginär apokalyps - som ett järtecken. Det finns en annan möjlighet. Inte undra på att jag ger Hemman fem stars av fem i betyg. Och då har jag ändå inte sagt ett ljud om det kärva, antydande och betydelsebärande språk Dahlström har i boken.

Det är ingen lättläst bok. Både ämnet och Dahlströms språk ställer krav på läsaren. Och jag menar läsaren och inte lyssnaren. Det är, föreställer jag mig, ingen bok att ha i örat samtidigt som du skurar badkaret. Säkert kan du, som jag, av och till behöva bläddra tillbaka i boken för att se ett sammanhang, se ett händelseförlopp klarare. Och läsa om vissa stycken. Vila ögon och hjärta ett slag för att återkomma och sen fortsätta.

xxx

”De häftiga skakningarna fick honom ur balans och tvingade honom att

hålla sig fast för att inte halka av stolen – och han höll sig fast i hennes arm med bägge händerna, kände den smala beniga armbågen mellan sina fingrar, och

slet plötsligt ofrivilligt loss hennes grepp om strupen och svingade den stela

hårda näven med de beniga vita knogarna mot henne själv i ett våldsamt slag mot hennes ansikte. Ett torrt hårt knastrande ljud hördes, som av en torr gren som knäcktes under en filt, och flugorna flög upp från hennes huvud och cirklade

runt henne. Det underjordiska skalvet upphörde tillfälligt, och en egendomlig tystnad blev följden. Ute blåste den vitgrå röken kring fältet. Det blev allt mörkare. Ett illamående steg inom honom”.

Bengt Ohlsson - Drick värmen ur min hand.

Jag har läst flera av Bengt Ohlssons romaner och alltså inte bara den Augustprisbelönade Gregorius, men tyckt att de alla saknat något. Man kan kanske kalla det glöd eller mening eller avsikt. För mig har det mer varit som att en man som behärskar språket och tekniken och som säkert vill något med sina romaner ändå inte riktigt klarar av att få ihop det. Gregorius möjligen undantaget.

Författaren utan hund.

Med Drick värmen ur min hand har Ohlsson helt utan förskyllan lyckats hamna i centrum av en pågående konstig diskussion om mikrootrohet, dvs. detta att möjligen vilja vara (fysiskt) otrogen mot sin partner men inte våga eller kanske trots allt inte riktigt vilja vara det. Istället ägnar man tankar, föreställningar och kanske förhoppningar om något annat än det man faktiskt har. Man drömmer, men fegar i praktiken ur. Hoppas kanske att drömobjektet ska ta något initiativ när man nu inte själv riktigt vågar. Man nöjer sig med att i hemlighet skicka små SMS eller mail. Och drömma sig bort i den äktenskapliga sängen.

Nu skrevs ju boken långt innan denna märkliga diskussion började föras på framförallt tidningarnas kultursidor, men det är ändå detta som är en viktig del av boken som jag uppfattar den. Vi läser om socialarbetaren Martin som tror sig vara förälskad i en betydligt yngre kvinnlig polis som heter Zerya, som märkligt nog också visar sig ha sk känslor för Martin. Men när hon vill ta det lite lugnt och känna efter vad det är som händer henne, fegar förstås Martin ur. Det finns ingen drive i honom. Det är naturligtvis lättare att bara tänka på Zerya, skicka sina SMS och sedan ha telefonen gömd i fickan så att inte hustrun ska ana något. Han förlorar förstås Zerya innan det ens varit något.

Istället slösar han sedan sin kärlek och omsorg inte på hustru och barn utan på en hund vid namn Rulle. Denna hund har han uppfattat att han permanent fått överta av hustrun till en av sina klienter när hennes man försökt ta livet av sig och då hamnat på sjukhusets intensivvårdsavdelning och kanske inte skulle klara livhanken. Sådant kan ju bara hända i en roman och det är lite sorgligt att Ohlsson bygger nästan hela sin bok på en sådan osannolik händelse. Så småningom vill naturligtvis kvinnan ha tillbaka sin lille Rulle. Och Martin släpper också honom. Kvar finns nu bara en tomhet i våningen och i livet och det är naturligtvis trist för romanfiguren Martin. Men som läsare förblir man oberörd.

Lille Rulle?

”Farkosten hade åkt iväg mot framtiden utan honom, och han stod ensam kvar”, konstaterar Ohlsson helt korrekt om Martin. Men hade den djävla slöfocken löst biljett undrar läsaren, lite upprört. Svaret är förstås nej. Som vanligt hade Martin väntat och väntat och väntat. Till det var försent.

Men innan Ohlsson låter Martin stå tomhänt utanför dörren till sin lägenhet utan att det glada gläfsandet från lille Rulle hörs därifrån har Ohlsson förstås betat sig igenom allt det som habila romanförfattare inte så sällan betar sig igenom i sin böcker – problem med hustrun, problem med tonårsdottern, hustruns och dotterns motstånd mot lille Rulle, problemet med den (o)möjliga kärleken till Zerya, problem med vänner (framförallt den vällyckade socialministern), Martins egna stukade författardrömmar, problem med chefer och kolleger och hustruns stagnerande karriär och annat – för att nu inte tala om ett påklistrat resonemang om könsmaktsstruktur - som han säkert tror ska intressera läsaren och dölja den stora ekande tomheten i själva romanbygget. Men här lyckas inte Ohlsson särskilt väl. Romanbygge förresten – snarare ger oss Ohlsson en till synes läcker sufflé på uppvispad skummjölk. Lättläst och lite ytlig. Inte särskilt mångbottnad. Och framförallt inte särskilt välsmakande.

Men allt är ju förstås inte dåligt. Ohlsson har god hand med språket och hans miljöbeskrivningar av naturen när Martin är ute och går på sina allt längre promenader med den lille Rulle är bra liksom också beskrivningen av hur hans kärlek till denne Rulle efterhand växer fram och hur hundkraken då blir allt viktigare för honom. Det verkar till synes vara en slags ömsesidig tillgivenhet – säkert ärligt känd från Martins sida, men – skulle det till slut visa sig - mer reflexmässig från Rulles sida på dumma hundars vis. Så en tre stars av fem kan Drick värmen ur min hand allt få i betyg. Även om en bättre titel på boken trots allt skulle vara Drick värmen ur en annans liv – en hunds.

xxx

” … som om han mindes något som länge fallit i glömska för honom:

att kärlek var något mer än ett tacksamt ämne för filmer och låtar och böcker.

Att det var något som kunde bryta sönder människor, knäcka dem och slå dem till marken så hårt att de aldrig riktigt blev sig själva igen”