Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

torsdag 12 april 2018

Magnus Dahlström - Hemman.


Magnus Dahlström har i sin nya bok Hemman gett oss en beskrivning av en tids eller en kulturs undergång. Tiden i boken förefaller vara i början på 1900-talet i Sverige – det finns elektriskt ljus i den lilla byn där allt sker, men som alla inte har eller använder; det finns telefoner men som inte heller de används av alla utan snarare ses som svarta bakelitpjäser som bara förebådar ondska och olycka. Platsen eller byn är en avfolkningsbygd på en liten ö i kanten av det stora havet och som bara kan nås via en färja som går oregelbundet. Platsen eller byn befolkas av bönder som alla har namn men som inte känner eller snarare egentligen bryr sig om sina grannar och knappt om sig själva, sin familj eller sina barn. Samvaron både inom familjerna och mellan familjerna är i olika grad stum, avståndstagande, fientlig; i bästa fall avvaktande. Något har hänt i byn eller bygden för kanske inte så länge sedan eller kanske för länge sen men som fortfarande känns som förlamande. Men vad? Något kommer att hända igen. Men vad?

Bildresultat för magnus dahlström bild
Dahlström.

Boken är stark, suggestiv och skrämmande och inget för den som vill läsa om hopp, ljus, framtid och vita liljekonvaljer. Rädsla, ensamhet och stumhet – eller kanske snarare frånvaro av liv, om man så vill – genomsyrar i stället alla i den lilla byn. Man lever som i en bygd avfolkad på all mening. Men det finns någon eller några som en del sätter ett hopp till, särskilt den kvinna – hon heter Majvor Andersson - som kan hela från sjukdom och stilla blod. Både hon och en del av de övriga känner och anar att något skall hända, de känner och anar att livet för dem själva är på väg bort, de känner och anar att de borde göra något. Något.

I detta hemlighetsfulla, skrämmande mörker anas onda krafter. Hemlighetsfulla och onda. Efterhand blir bilden av livet i den lilla byn allt svartare. Männen och kvinnorna pratar allt oftare bara förbi varandra också om sådant som sker i vardagen och om sådant som kan ha hänt tidigare och om sådant inte kan ha hänt. Men barnen då? Ja, dömda till undergång också de. Men kanske, kanske är det bland dem som ett hopp kan finnas.

Vi läser om mamman som i hopplöshet tar livet av sitt handikappade barn genom att dränka det och förstås ångrar sig i samma sekund det skett. Hon förde hastigt händerna runt och grep efter barnets mjuka kropp, men den fanns inte där. … Barnet var borta. … Det tryckte sig mot botten, antog den fläckade färgen hos stenarna, svepte upp den svarta dyn, och inväntade det tillfälle, när det kunde simma undan, ut i det djupa vattnet i viken. Så fort hon såg åt ett annat håll. Hon dök efter det. Och båda dör.

Vi läser om flickan som våldtas och våldtas men som hoppas på ett liv med våldtäktsmannen nu när hon nu blivit gravid med hans barn. Förgäves förstås. Då såg hon två ögon som föreföll riktade bakåt, på det frånvända huvudet, medan kroppen rörde sig framåt. Gråheten förvirrade henne: ett ansikte utan känslor över huvud taget. Och så var han borta. Som hennes liv.

Vi läser om prästen som kanske skulle kunnat spela en roll i den lilla byn, men som går under i galenskap. Vi läser om kärleksparet som dör i förgiftning. Vi läser om djuren som invaderar hemmen och blir de ensamma männens enda sällskap. Vi läser om en möjlig smitta bland djur och människor. Vi läser om det totala förfallet för enskilda individer. Vi läser om möjliga mord p.g.a. moralupplösningen i byn. Vi läser om främmande skrämmande människor. Vi läser om …

Så inträffar apokalypsen – inte genom en gudaingivelse utan genom totalt hemliga mörka krafters ingrepp på natur och människor. Somliga dör. Andra kan fly. Kvar blir bland de levande bara kvinnan som kan stilla blod. Majvor Andersson drog en sjal över huvudet och började gå mot den bebyggelse som fortfarande fanns kvar. Den askgrå varelsen följde efter henne, oberörd av regnet och vinden, med steg som mer och mer liknade en människas. Vad har hänt och varför? Vi läsare lämnas utan svar.

Dahlström har skrivit en sträng, allvarlig och närmast obönhörlig bok som är som skuren ur tidsandan. Se dig omkring, min okände läsare av denna blogg, och också du ser de samhällen som, likt bokens okända by, kommer att långsamt förfalla för att till slut gå under. Bara de bästa författarna kan formulera detta framtidsperspektiv och förmå oss att läsa om detta. Dahlström är en av dem.

Hemman

Dahlström har skrivit en bok som skall ingå i ditt personliga överlevnadsbibliotek. För det är en bok att hämta styrka och kraft ur. Styrka, kraft och ursinne. Styrka, kraft, ursinne men också möjligheten att se en riktning mot en annan framtid. För vad vi läser om är en imaginär apokalyps - som ett järtecken. Det finns en annan möjlighet. Inte undra på att jag ger Hemman fem stars av fem i betyg. Och då har jag ändå inte sagt ett ljud om det kärva, antydande och betydelsebärande språk Dahlström har i boken.

Det är ingen lättläst bok. Både ämnet och Dahlströms språk ställer krav på läsaren. Och jag menar läsaren och inte lyssnaren. Det är, föreställer jag mig, ingen bok att ha i örat samtidigt som du skurar badkaret. Säkert kan du, som jag, av och till behöva bläddra tillbaka i boken för att se ett sammanhang, se ett händelseförlopp klarare. Och läsa om vissa stycken. Vila ögon och hjärta ett slag för att återkomma och sen fortsätta.

xxx
De häftiga skakningarna fick honom ur balans och tvingade honom att
hålla sig fast för att inte halka av stolen – och han höll sig fast i hennes arm med bägge händerna, kände den smala beniga armbågen mellan sina fingrar, och
slet plötsligt ofrivilligt loss hennes grepp om strupen och svingade den stela
hårda näven med de beniga vita knogarna mot henne själv i ett våldsamt slag mot hennes ansikte. Ett torrt hårt knastrande ljud hördes, som av en torr gren som knäcktes under en filt, och flugorna flög upp från hennes huvud och cirklade
runt henne. Det underjordiska skalvet upphörde tillfälligt, och en egendomlig tystnad blev följden. Ute blåste den vitgrå röken kring fältet. Det blev allt mörkare. Ett illamående steg inom honom.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar