Christine Falkenland -Själasörjaren.

Jag har läst de flesta av Christine Falkenlands romaner och gillat dem alla, måste jag säga, trots att det bärande temat i dem är mig något främmande. Personerna i dem brottas nästan genomgående med sin gud, sin ensamhet, sin utsatthet, sin skuld och sin sexualitet. Det är det här med guden som skaver lite för min del, men Falkenlands språk, hennes mijöbeskrivningar och förmåga att få även en cynisk ateist att intressera sig för romanfigurernas kamp – intellektuella slagsmål, kanske man skulle hellre säga - med sin gud gör dem alla läsvärda. I olika grad, förstås, men de är genomgående i hög grad läsvärda. Hennes kända tematik finns också med i hennes nya bok Själasörjaren.

Vi möter i den två udda personer som kände varandra, också fysiskt, från ungdomstiden – Claudia och Erland. Claudia är depressiv, ensamstående, arbetslös och en erotisk tryckkokare som ständigt pyser lite ånga. Som läsare anar man att hon antingen ska explodera eller implodera. Erland är en till synes vällyckad kyrkoherde som lever i ett synnerligen traditionellt och kärlekslöst äktenskap och som hela tiden kämpar för att hålla sina inre demoner på plats. Lemmen ska hela tiden ligga till vänster i kostymbyxorna, vilket han av och till kontrollerar. Om tankarna någon gång kan fladdra i väg lite okontrollerat snärtar han sig själv med det gummiband han har runt ena handleden. Samtidigt som den prästerliga rundkragen håller huvudet stolt upprätt. Claudia söker upp Erland för att hon vill att han ska begrava henne när den dagen kommer.

Kan det nu gå på mer än ett sätt för Claudia och Erland? Båda bär på oförlösta drömmar av erotisk karaktär. Claudia är i hög grad medveten om sina och har väl också sökt att få dem, men inte lyckats fullt ut, tillfredsställda. Erland är i huvudsak omedveten. Men han är i vart fall i hög grad medveten om den rent fysiska skarven i den äktenskapliga sängen – den som gör att det är omöjligt för honom att närma sig hustrun  - hon heter Marta - om natten.

Kan det alltså gå på mer än ett sätt för Claudia och Erland. Från närmast – som jag som ateist uppfattar dem – näst intill heliga, eller åtminstone starkt religiösa samtal dem emellan, hamnar de så i säng. Inte en gång utan flera. Och det finns ingen skarv i den sängen. Claudia slänger innan samlagen sina kläder huller om buller på golvet. Erland hänger noggrant sina på klädhängaren. Efteråt duschar han, tvättar håret med det mjällschampo han haft med sig. Skrapar tungan med en tungskrapa. Och kommer att tänka på lavendelpåsarna i hustruns linneskåp.

”De såg inte på varandra, de bara andades. Hon visste inte om detta var den första eller den sista gången. De var varken nu eller här inte då eller där. Claudia ville älska någon, honom, med hjärtmuskeln, fittmuskeln. Hjärtfittan. Innan hon blev gammal, tunger. Vämjelig att andas som luften på demensavdelningen”.

Men så går det som det plägar gå i dylika fall, efter vad jag hört. Claudia vill närma sig Erland på också annat sätt än att bara älska fysiskt. Han värjer sig, förstås. Claudia antyder att han kanske kan vara far till hennes ende son. Erland blir förskräckt. Claudia öppnar sig om sina personliga problem och sina depressioner. Erland får för sig att han kan bota dem med förbön. Och det är nu det går åt helvete för dem båda. Om än mest för Erland. Hur vill jag här låta vara öppet för dig, min okände läsare av denna blogg.

Men, så mycket kan jag väl avslöja, att med ett brev från Domkapitlet i handen går Erland ”ut i prästgårdens hall. Han undvek nogsamt att se skråpuksansiktet i den förgyllda spegeln när han gick förbi bort mot köket där Marta stod och stekte kalvfärsbiff”. Och boken slutar.

Själasörjaren är en bra, flerbottnad bok. Storyn är – mot alla odds, måste jag säga - trovärdig och Falkenland lyckas göra den något egendomliga händelseutvecklingen från det första besöket mellan Claudia och Erland i prästgården till brevet från Domkapitlet inte bara fullt rimlig med tanke på hur hon beskriver personligheterna utan också intressant att följa som läsare. Falkenlands språk är både lättflytande och djuplodande och understundom närmast poetiskt. Erlands kamp mellan två hopplösa kärlekar – den till hustrun Marta och Claudia – är smärtsam inte bara för de inblandade och av Falkenland beskriven på ett sätt som nästan kramar hjärtat. Men vad säger och gör gud – den allvetande och allseende, undrar jag. Varför låter hen tre personer gå under. Ja, hen hade väl annat och viktigare saker för sig kan man tänka. Men en sak vet jag – Själasörjaren vill jag gärna ge fyra stars av fem i betyg.

xxx

Alla dessa regler han levde efter. Ja, han behövde burens galler. Utan dem vore han utlämnad åt begär och lidelser. Vilken regel skulle skydda honom i kväll?

Den regelbundna rytmen av hjärtats slag. En begravningsmarsch.