Bengt Ohlsson - Drick värmen ur min hand.

Jag har läst flera av Bengt Ohlssons romaner och alltså inte bara den Augustprisbelönade Gregorius, men tyckt att de alla saknat något. Man kan kanske kalla det glöd eller mening eller avsikt. För mig har det mer varit som att en man som behärskar språket och tekniken och som säkert vill något med sina romaner ändå inte riktigt klarar av att få ihop det. Gregorius möjligen undantaget.

Författaren utan hund.

Med Drick värmen ur min hand har Ohlsson helt utan förskyllan lyckats hamna i centrum av en pågående konstig diskussion om mikrootrohet, dvs. detta att möjligen vilja vara (fysiskt) otrogen mot sin partner men inte våga eller kanske trots allt inte riktigt vilja vara det. Istället ägnar man tankar, föreställningar och kanske förhoppningar om något annat än det man faktiskt har. Man drömmer, men fegar i praktiken ur. Hoppas kanske att drömobjektet ska ta något initiativ när man nu inte själv riktigt vågar. Man nöjer sig med att i hemlighet skicka små SMS eller mail. Och drömma sig bort i den äktenskapliga sängen.

Nu skrevs ju boken långt innan denna märkliga diskussion började föras på framförallt tidningarnas kultursidor, men det är ändå detta som är en viktig del av boken som jag uppfattar den. Vi läser om socialarbetaren Martin som tror sig vara förälskad i en betydligt yngre kvinnlig polis som heter Zerya, som märkligt nog också visar sig ha sk känslor för Martin. Men när hon vill ta det lite lugnt och känna efter vad det är som händer henne, fegar förstås Martin ur. Det finns ingen drive i honom. Det är naturligtvis lättare att bara tänka på Zerya, skicka sina SMS och sedan ha telefonen gömd i fickan så att inte hustrun ska ana något. Han förlorar förstås Zerya innan det ens varit något.

Istället slösar han sedan sin kärlek och omsorg inte på hustru och barn utan på en hund vid namn Rulle. Denna hund har han uppfattat att han permanent fått överta av hustrun till en av sina klienter när hennes man försökt ta livet av sig och då hamnat på sjukhusets intensivvårdsavdelning och kanske inte skulle klara livhanken. Sådant kan ju bara hända i en roman och det är lite sorgligt att Ohlsson bygger nästan hela sin bok på en sådan osannolik händelse. Så småningom vill naturligtvis kvinnan ha tillbaka sin lille Rulle. Och Martin släpper också honom. Kvar finns nu bara en tomhet i våningen och i livet och det är naturligtvis trist för romanfiguren Martin. Men som läsare förblir man oberörd.

Lille Rulle?

”Farkosten hade åkt iväg mot framtiden utan honom, och han stod ensam kvar”, konstaterar Ohlsson helt korrekt om Martin. Men hade den djävla slöfocken löst biljett undrar läsaren, lite upprört. Svaret är förstås nej. Som vanligt hade Martin väntat och väntat och väntat. Till det var försent.

Men innan Ohlsson låter Martin stå tomhänt utanför dörren till sin lägenhet utan att det glada gläfsandet från lille Rulle hörs därifrån har Ohlsson förstås betat sig igenom allt det som habila romanförfattare inte så sällan betar sig igenom i sin böcker – problem med hustrun, problem med tonårsdottern, hustruns och dotterns motstånd mot lille Rulle, problemet med den (o)möjliga kärleken till Zerya, problem med vänner (framförallt den vällyckade socialministern), Martins egna stukade författardrömmar, problem med chefer och kolleger och hustruns stagnerande karriär och annat – för att nu inte tala om ett påklistrat resonemang om könsmaktsstruktur - som han säkert tror ska intressera läsaren och dölja den stora ekande tomheten i själva romanbygget. Men här lyckas inte Ohlsson särskilt väl. Romanbygge förresten – snarare ger oss Ohlsson en till synes läcker sufflé på uppvispad skummjölk. Lättläst och lite ytlig. Inte särskilt mångbottnad. Och framförallt inte särskilt välsmakande.

Men allt är ju förstås inte dåligt. Ohlsson har god hand med språket och hans miljöbeskrivningar av naturen när Martin är ute och går på sina allt längre promenader med den lille Rulle är bra liksom också beskrivningen av hur hans kärlek till denne Rulle efterhand växer fram och hur hundkraken då blir allt viktigare för honom. Det verkar till synes vara en slags ömsesidig tillgivenhet – säkert ärligt känd från Martins sida, men – skulle det till slut visa sig - mer reflexmässig från Rulles sida på dumma hundars vis. Så en tre stars av fem kan Drick värmen ur min hand allt få i betyg. Även om en bättre titel på boken trots allt skulle vara Drick värmen ur en annans liv – en hunds.

xxx

” … som om han mindes något som länge fallit i glömska för honom:

att kärlek var något mer än ett tacksamt ämne för filmer och låtar och böcker.

Att det var något som kunde bryta sönder människor, knäcka dem och slå dem till marken så hårt att de aldrig riktigt blev sig själva igen”