Ian McEwan - På Chesil Beach.

Boken heter På Chesil Beach. Den borde noga räknat nog heta Livet, den riktiga berättelsen, börjar inte för kärleksparet. För det skulle stämma ganska så bra för vad som sker med bokens två huvudpersoner Edward och Florence. Men författaren heter i vart fall Ian McEwan.

I denna till omfånget tunna bok möter vi som läsare alltså det osannolika paret Edward och Florence när de som nygifta ensamma sitter och äter sin bröllopsmiddag på ett engelskt värdshus. Besticken slamrar. I rummet bredvid det där de sitter kan de, om de hade tordats, se bröllopssängen. De tänker båda på det som strax skall komma – bröllopsnatten, dvs. när de för första gången skall se varandra nakna och ha sitt första samlag någonsin. Edward tänker på den med nervositet och glädje; Florence med nervositet och fasa. Kan det gå bra för detta par, undrar jag som läsare redan på bokens första sida. Nej, det kan det ju inte kan jag berätta för dig, min okände läsare av denna blogg. Det kan ju inte det. Inte med de förutsättningar som format deras liv fram till att de sitter där de sitter. Och inte med det främlingskap för tiden som de båda – och deras familjer – har.

Det borde ju gå bra, eller i vart fall lika bra – eller för den delen lika dåligt – som för de flesta andra. Tiden är engelskt 60-tal, de är båda intelligenta, välutbildade och tycka ha sin framtid utstakad. De är visserligen oskulder båda två, men hur kan de vara så oskuldsfulla och sexuellt omedvetna att det första samlagsförsöket skulle sluta så katastrofalt som det gör. Ja, det är frågan. För innan hon ens blivit penetrerad flyr Florence i fasa ut från rummet, ut från värdshuset och ut på Chesil Beach. Och bort från hennes och Edwards gemensamma liv.

Hur kunde nu detta vara möjligt. I olika bakgrundsbeskrivningar av parets tidigare liv försöker McEwan göra det trovärdigt. Han lyckas väl så där, tycker jag. Men hans språk och sätt att närma sig denna fråga är mycket bra boken igenom och det gör att han nästan lyckas övertyga er cyniske Bokhållare om att det som sker egentligen var oundvikligt. Nästan lyckas han.

Efter den katastrofala natten blir det förstås skilsmässa och deras respektive liv fortsätter på olika håll. Florences ganska framgångsrikt. Edwards mindre framgångsrikt. Edward tycks glömma eller förtränga Florence. Florence tycks hysa en fåfäng förhoppning om en slags återförening. Men förgäves förstås.

Säger då boken något om vår tid. Kanske att man till slut väl bara kan konstatera att Edwards och Florences första möte var lika slumpartat som de flesta andra kärleksmöten i denna grymma värld – så beroende av hundra disparata och betydelselösa händelser och val. Så man får vara tacksam och glad över att man själv till slut hittat en vinstlott i detta ödesdigra kärlekslotteri som vi alla deltar i.

Men boken På Chesil Beach då? Ja, nog har den gode Ian McEwan gjort ännu lite bättre från sig i andra böcker – t.ex. i Amsterdam och Kärlekens raseri och kanske också i Cementträdgården – men fyra stars av fem måste han allt få för På Chesil Beach, kanske inte så mycket för den grundläggande trovärdigheten i själva storyn men väl för hans språkbehandling. Så då återstår väl egentligen bara en fråga: ska jag, er Bokhållare, se filmen med samma namn som boken och som nyligen gått upp här? Naturligtvis inte.

xxx

”Hon stod inte ut med att göra Edward besviken. Om alla gäster och och nära anhöriga i bröllopsföljet på något vis varit osynligt hopträngda i rummet för att se på – för att se på! - skulle samtliga dessa vålnader ta parti för Edward och dessa hans tvingade, rimliga begär. De skulle ta för givet att det var något fel på henne, och de skulle ha rätt.”

Ulf Lundell - Vardagar.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Näcken av den gamle Erik Johan Stagnelius när jag läser den nyligen utkomna Vardagar av Ulf Lundell.

Lundell. Eller näcken?

Du – min okände läsare av denna blogg - vet ju att när den bladbekrönte Näcken i all stillhet sitter och sakta rör gigan i silverbäcken och väl mår så bra han kan hoppas på, så kommer det en liten snorvalp som på ungdomars vis – ni vet de som kan och vet det mesta – stjälper allt över ändå:

Arma gubbe! Varför spela?

Kan det smärtorna fördela?

Fritt du skog och mark må lifva.

Skall Guds barn dock aldrig blifva!

…

Tårar Gubbens anlet skölja,

Ned han dyker i sin bölja.

Gigan tystnar. Aldrig necken

Spelar mer i silfverbäcken.

Fullt så illa går det väl inte för vår Uffe. Men i denna över 600-sidiga roman kan man inte påstå att han sjunger livets lov, direkt. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Han sjunger däremot arbetets och kampens lov. Lundell är nu runt 70 år – och vem är inte det? - och känner av de fysiska krämpor och tillkortakommande som vi i den åldern drabbas av. Han känner sig vilse i tiden, i samtiden. Han känner påtagligt att andra tagit över med ett annat språk, med andra tankar och andra erfarenheter. Livet är motigt. Hans gård på Österlen mår kanske inte sådär toppen. Ej heller hans bilar. Och icke heller han själv, vill jag ha sagt. Det mesta djävlas rent ut sagt.

För att inte tala om hans senaste betydligt yngre kvinna som han nu skiljer sig från. Han vill få oss att tro att det ska gå smärtfritt och att de yrkesmässigt ska kunna fortsätta dela en slags gemensam tillvaro. Visst visst säger jag, som varit med om något liknande. Hoppas du, min vän, men bered dig på att också det går åt helvete. Och lika bra det, skulle jag vilja säga. Släpp skiten, släpp fåfänga förhoppningar, släpp barlasten. Först då blir du fri. Och det vet du för fan själv erfarenhetsmässigt, skulle jag vilja ropa till dig. Men till vilken nytta? När det gäller ämnet kärlek – särskilt den som brister – är vi väl alla lika unga och dumma som vi en gång var. Alla bittra erfarenheter tycks vara glömda och som bortblåsta ur sinnet och minnet. Om än kanske inte ur plånboken. Och inte lyssnar vi heller på aldrig så välmenande råd. Har väl aldrig gjort, för den delen.

Men han kämpar alltså på. Han sjunger alltså fortfarande arbetets och kampens lov. Men det känns motigt, han tappar bort sina glasögon, det går långsamt, blir det ens bra, är det mödan värt. Han skriver nya texter – men blir de bra? Undrar han inte bara en gång utan oupphörligt. (Ja, kan jag svara honom – de blir bra. Jag har lyssnat på dem).

Men han läser och tänker, tänker och läser. Och har inte heller glömt sina ungdoms ideal vad gäller politiken och livet. Det känns lite spännande att 70-åringen med gillande citerar marxisten, sociologen och professorn Göran Therborn, den gamle radikale kämpen som jag själv stötte på i Lund på den tiden då det mesta begav sig. Skulle inte Lundell kunna hitta en ny uppgift här – samla på sig sina livserfarenheter, sina läsefrukter och kommentera vad som sker i den dagsaktuella politiken och det dagsaktuella bruset i övrigt, undrar jag. Många skulle tycka det var nog så viktigt. Viktigare och angelägnare än att lyssna på gamlingen om han återigen skulle stå på scen, som han tydligen tänker sig. Han kan ju både läsa, tänka och skriva. (Visst är det patetiskt att en äldre gentleman har synpunkter på vad en annan äldre gentleman borde göra. Jag vet.)

Men jag vet ju också själv hur svårt det kan vara att byta spår – inse att man med ålderns rätt har all rätt i världen att njuta sitt sk otium men att formerna för detta kan vara högst individuella. Man behöver inte åka ut på vägarna igen. Man behöver inte jobba med det man gjorde innan man blev 70. Man behöver bara göra något annat. Bara inte lägga sig på sofflocket, vilket är detsamma som att långsamt dö sotdöden. Kom till ro gamle man, vill jag säga till mr L. Men med något annat och intellektuellt stimulerande. Med något annat än det gamla vanliga. Skriv i värsta fall en deckare, fast under pseudonym förstås. Eller något om fåglar – kan Tomas Bannerhed kan du.

Nå. Är boken läsvärd då? Kan andra än hans generationskamrater läsa den? Ja, absolut. Det är faktiskt rentav så att andra än generationskamraterna borde läsa den. Det är rentav så att de flesta skulle må bra av att läsa hans eftertänksamma reflektioner om och stöd till me too, hans bestörtning över Akademiens självförvållade kris, hans ilska över förflackningen i det offentliga rummet, hans förvåning över kvällspressens dumhet, hans stringenta religionskritik, hans … ja, jag skulle kunna fortsätta och fortsätta. Ibland gnäller han, men vem gör inte det? För nog kan också du, som jag och Lundell, ibland tycka att det gått träbock i tillvarons golv. Man jag tror hursomhelst att boken skulle ge dig en annan bild av Lundell än den som just pressen matat oss med genom decennierna. Och säkert ge dig lite nya perspektiv. Ta risken!

Vardagar består av två delar, skulle jag vilja säga – en dagboksdel och en annan som mer har karaktär av en slags poesi. Båda samverkar med varandra och kommenterar varandra. Båda lika läsvärda. Båda andas lika mycket förtvivlan och existentiell vilsenhet. Och mänskliga tillkortakommanden. Och hopp. Hopp trots allt. Språket är som vanligt njutbart – ibland korthugget, ibland i vindlande meningar, inte alltid begripligt, alltid läsvärt. Texten är i långa stycken gripande och djupt personlig men därmed också – vill jag påstå – giltig för oss alla. Lundell hämtar sin text från sina erfarenheters ännu såriga bröst och räds inte heller för att berätta om sin stora ensamhet och sin trasiga relation till sina barn. Texten lever. Det är väl därför jag ger Vardagar av Ulf Lundell fem stars av fem i betyg. 

xxx

"I min ålder

har jag märkt

bör man inte prata, tala om

hur det var en gång

Det är det sista

folk vill höra något om

Så

jag måste tänka på det

och inte mumla högt mellan hyllorna

på Coop"

Philip Roth - Konspirationen mot Amerika.

Philip Roth dog som bekant i maj 2018 och blev 85 år. Han fick ju inget Nobelpris och hans författarskap är därmed ett av många som förbisetts av den liknöjda Svenska Akademien – eller heter det kanske numera likstela (dvs. med mental och litterär rigor mortis). Detta gamla numera lätt åtgångna flaggskepp som utan styrfart med allt mer löst fladdrande segel, och utan någon kapten vid rodret. oåterkalleligen glider in mot de för alla synliga klipporna. Denna Akademi som det senaste året skämt ut sig inte bara i vår egen lilla plaskdamm utan world wide. Och utan att vi som är hänvisade till att bara tyst se på kan ana någon förändring till det bättre i vare sig närtid eller på lite längre sikt, varmed med Akademiens eget tidsmått menas ”efter sommaruppehållet”.

Nå. Konspirationen mot Amerika är en slags kontrafaktisk roman. Med kontrafaktisk historieskrivning menas ju en historieskrivning som försöker beskriva hur saker och ting kunde gått om om en viss händelse inte inträffat – t.ex. hur Sverige kunde sett ut i dag om inte Hjalmar Branting och Nils Edén lyckats baxa igenom den lika och allmänna rösträtten 1918. Hade vi då, kan man roa sig med att fundera kring, t.ex. fått se någon form av revolution i vårt stillsamma fosterland och hur hade samhällsutvecklingen i så fall sett ut. I Konspirationen mot Amerika beskriver Philip Roth vad som hände i USA när den gamla kände antisemiten, nazistsympatisören och ensamflygaren Charles Lindbergh i ett fullt demokratiskt val 1940 lyckades bli vald till president genom att nästan krossa den gamla nationalhjälten Franklin D Roosevelt. Hur gick det sen, då? Det gick som man kunde förvänta sig. Det gick rent åt helvete.

Romanen kom ut 2004 i USA och måste väl, kan jag tänka mig, uppfattats som vare sig mer eller mindre än en tankelek, en om än aldrig så välskriven bagatell . Den gamla kämpen George W Busch var då landets president och hade efterträtt Bill Clinton. Tiden var ju inte utan sina problem, förstås, men att det rent politiskt skulle ske mer grundläggande förändringar än de gamla välkända, dvs. skiften mellan demokratiska och republikanska presidenter och skuggboxningarna med dagsfrågorna, var det väl ingen som föreställde sig. Politiken var på det sättet professionell och förutsägbar. Donald Trump var okänd som möjlig politisk kraft. Att då läsa en bok som beskrev hur hela det demokratiska bygget i landet i nästan ett slag raserades och att hatet mot judar först smög sig fram lite försiktigt för att sedan slå till med full kraft och föra landet till randen för ett inbördeskrig, kändes möjligen lite främmande för läsaren 2004. Gissar jag. Till och med själva presidenten Lindbergh var, skulle det strax visa sig, fast i odemokratiska krafters hårda och dessutom utländska järnnävar. Men för oss som i dag lever i Trumperan känns boken nästan profetisk. Och inte så lite skrämmande.

För vi som läser boken med dagens glasögon på näsan ser en förtvivlan över varje sida. En förtvivlan djupare än vad vi vill känna och svartare än vad vi kunde ana för bara ett ögonblick sedan. För vi ser ju hur den demokratiskt valde Trump tycks driva sitt land och vår värld mot en möjlig undergång. Det finns hos många av oss en rädsla för vad jättebäbisen i Vita Huset kan få för sig. Han som sätter inte sitt land utan sig själv först. Han som saknar förmåga till insiktsfullt kunskapsinhämtande och reflektion. Han som prioriterar frågan om idrottsmäns knäböjande framför landets och världens problem. Han som ser sig som den bästa av alla förhandlare men som inte kan avstå från att kränka sina motparter. Han som medvetet ljuger. Han som inte kan avstå från att ideligen och flera gånger om dagen trycka ut 140 tecken i sina tweets och föreställa sig att vi skall imponeras. Han som jämför sin kuk med andra ledares. Han - "Grab them by the pussy Donald" - som kränker kvinnor. Han som hellre sitter och fånler bakom ett tomt skrivbord med Kim Kardashian bredvid sig än gör något vettigt. Han som – när den tiden till slut och oåterkalleligen kommer – tror han kan benåda sig själv.

Han som inte kan ha läst Konspirationen mot Amerika. Han som inte inser litteraturens omvälvande kraft och förmåga att förutse skeenden.

Men skulle inte denna lilla kommentar handla om boken? Jo, den får fyra stars av fem i betyg för sin förmåga att öppna våra ögon och se vilken värld vi lever i. Läs den själv, min okände läsare av denna blogg, skulle jag vilja säga. Den finns på Ad Libris. Och kanske i den fysiska bokhandeln.

xxx

”Rädslan fanns överallt, den syntes överallt, särskilt i ögonen hos våra beskyddare – det uttryck av panik som man får under bråkdelen av en sekund efter det att man smällt igen dörren och inser att man inte har nyckeln med sig. Vi hade aldrig tidigare sett de vuxna så hjälplöst fångade i samma tankar. De starkaste av dem gjorde sitt bästa för att verka lugna och modiga och låta realistiska när de sa till oss att vi inte skulle oroa oss och att livet snart skulle bli som vanligt igen, men när de satte på nyheterna blev de förkrossade av den hastighet med vilken allt det hemska utvecklades”.