Graham Swift - Här är vi.

Det händer ju lyckligtvis att man då och då helt oförhappandes stöter på ett författarskap man aldrig hört talas om och vars böcker man sedan kommer att tycka mycket om. Såhär på rak arm kan jag t.ex. erinra mig Paula Fox och hennes Förtvivlade människor och inte minst John Williams med Butcher´s crossing, Augustus och framförallt Stoner. Och kanske Graham Swift? Fox och Williams var väl döda och begravda när de till läsarnas och släktingarnas glädje mer eller mindre slumpartad kom att dras fram ur glömskan och spridas world wide. Båda finns till min förvåning fortfarande i pocket på Adlibris och kanske också, större under har väl inträffat, i den fysiska bokhandeln. Båda är läsvärda och bör ingå i varje läskunnigs litterära husapotek.

Graham Swift lever och har, för man hoppas, hälsan och är en generationskamrat till mig. Han är alltså i stadgad pensionsålder, kommer från England och har gett ut ett antal böcker, varav flera finns översatta, och också fått Bookerpriset för Sista beställningen 1996. Men det var väl med Mödrarnas söndag från 2017 som han fick en slags litterär återkomst och dessutom sålde bra. Vilket sedan, gissar jag, ledde till att Här är vi kom att ges ut. Mödrarnas söndag är en ganska bra och läsvärd bok. Detsamma kan inte sägas om Här är vi. Nu är det sagt.

Berättelsen i Här är vi är en i grunden ganska så banal historia som vi tidigare läst om, hört talas om och kanske till och med i delar själva upplevt. Den lille gossen Ronnie skickas som så många andra barn i krigets London till en stödfamilj, rotar sig och lär sig där trollerikonstens ädla hantverk. Tillbaka till London kommer han att träffa Evie som blir hans assistent och Jack, som är konferencier på den föreställning där han uppträder. Ronnie och Evie förlovar sig. Men så inträffar det som inträffar inte bara i böckernas värld utan ibland också i levande livet – Evie och Jack förenas i köttet och kärleken mellan Ronnie och Evie svalnar av begripliga skäl. Innehållet i Ronnies del av föreställningen mörknar också efterhand och blir tillika allt mer märkligt och avancerat. Så tar det tidsbegränsade engagemanget slut. Ronnie försvinner då spårlöst och ingen vet vad han tar vägen. Han återfinns aldrig. Evie och Jack lever däremot vidare och deras gemensamma liv blir lyckosamt och framgångsrikt. Så var det med den saken. Det hjälper inte att Swift i slutet av boken låter den åldriga Evie tänka tillbaka på sitt liv och de alternativa möjligheter som fanns för henne. Nå. Bokens tema kallas på dess baksida ”för ett komprimerat drama om livets avgörande ögonblick, ett litterärt illusionsnummer av högsta klass”. Vilket helt enkelt inte är sant. Enligt min mening alltså. Andra kan som alltid tycka annorlunda.

Här är vi är i stället ett harmlöst litet tidsfördriv, som helt saknar den smärta och tyngd som delvis fanns i Mödrarnas söndag. Gör det något. Nej. Allt man läser behöver ju inte vara av den sort som bildligt talar rubbar Arkimedes cirklar. Lite underhållande strunt är inte att förakta, men det skadar ju inte om språket ändå kan kännas tilltalande, att personbeskrivningarna är åtminstone lite komplexa och själva storyn någorlunda sammansatt, hållbar och trovärdig. Allt detta saknas i Här är vi. Liksom, menar jag, det för en författare så viktiga och avgörande goda hantverket; det som kan göra en relativt dålig bok både läsvärd och intressant.

Boken.

Men, snäll som jag är, tre stars av fem kan den allt få i betyg. Men läs och köp hellre något annat. Varför inte Mödrarnas söndag. Men det har du säkert redan gjort. Varför då inte något av Fox och/eller Williams.