Björn Ranelid - Bill Nilssons sista vita skjorta.

 

När jag först hörde talas om Björn Ranelids nya bok Bill Nilssons sista vita skjorta trodde jag förstås att den skulle handla om den Bill Nilsson, dvs. han som jag och andra små skitungar med mig under det mestadels glada 1950-talet hade som en slags idol – alltså Vilde Bill, motocrossföraren som blev tvåfaldig världsmästare individuellt i denna häftiga sport, som kammade hem ytterligare ett antal silvermedaljer och därtill flera guldmedaljer i lag. Det, tänkte jag, var på tiden att han skulle få vara huvudperson i en bok. Om än skriven av Ranelid. Men men – så var inte fallet. Den Bill Nilsson som Ranelid skriver om är en äppelodlare, eller pomolog om man så vill, och han är inte ens huvudpersonen i boken.

Det är i stället den olyckliga Karin Blom som är gift med en präst från helvetet och som – detta är ingen spoiler utan det framgår om än inte på sidan 1 så nästintill - tar livet av sig själv och deras gemensamma fyra barn. Prästfan är, visar det sig, en despot, hustrumisshandlare och horbock och en bättre författare än Ranelid kunde gjort mycket av denna olyckliga och hemska historia. Men Ranelid misslyckas enligt min mening.

Han skulle kunna grävt djupt i det enskilda fallet och till det beskrivit vad som kan ligga bakom att en man förfaller till att bli den som driver sig själv, sin familj och en ung flicka, som är hans konfirmand, till helvetets botten. Vad drev prästen, vad driver andra män, hur tänkte hustrun, hur tänker andra kvinnor i motsvarande situation, hur tänkte den unga flickan, hur tänker andra utsatta unga flickor. Hur reagerar omgivningen. Hur agerar samhället.

Om detta finns mycket tänkt och mycket skrivet. Om Ranelid orkat och velat hade han i romanens form kunnat skriva en viktig bok om detta. Han hade kunnat skriva en bok som förklarar hur en man som begår fysiska och sexuella övergrepp tänker; hur utsatta kvinnor och barn agerar och reagerar, varför vissa av dem orkar resa sig och andra inte; hur vi som anar eller blir varse vad som hänt kan och bör agera.

Vad har han då i stället gett oss läsare? Jo vare sig mer eller mindre än en feelgoodroman. Morden och självmordet försvinner efterhand i fjärran. Prästen likaså. Polis och rättsväsende är tysta som graven. I stället träder ett antal mer eller mindre trovärdigt beskrivna personer i Österlen, där hela historien utspelar sig, fram. Bill Nilssons vita skjorta fladdrar på ett tvättstreck. Och – halleluja gud ske pris - den av prästen våldtagna unga konfirmanden hämtas av den handlingskraftiga allmogen hem från dårhuset, där hon hamnat efter övergreppen, varefter hon efter en tids karantän hos det godaste av alla de goda paren i bygden förlovar sig med, och flyttar hem till, sin allra käraste älskling som troget och trofast följt vad som skett henne. Alla är lyckliga. Utom de döda. Och kanske prästen. 

Allt detta är av Ranelid beskrivet på ett enligt min mening häpnadsväckande uselt språk. Han skriver repetitivt och nästan amatörmässigt och på sitt sedvanliga sk blomsterspråk. Som läsare måste man anstränga sig för att inte läsningen totalt skall haka upp sig - ”Himlens änglar hade flytt i skräck till Guds blick. Jesus Kristus hängde på korset i denna landsbygdskyrka och han var korsfäst i alla världens länder. Törnekronan sargade hans panna och blodet trängde fram. … Senare när aftonen och natten sänkte sig över denna by och trakten däromkring skulle de tunga kyrkklockorna förvandlas till små pinglor på lammen så att mamman kunde höra dem när de betade på den vidsträckta heden invid havet där Karin Blom lekt och cyklat som liten flicka innan paradiset förvandlades till ett skjutfält”.

Kan det bli värre? Ja. Två stars av fem ger jag hursomhelst Bill Nilssons sista vita skjorta. Och detta bara för att jag är så satans snäll och för att jag åtminstone kunde le en smula när Ranelid i ett kort avsnitt som handlar om Kiviks marknad lite grand beskriver prästen Mårten Werner, dödsryttaren William Arne och väckelsepredikanten Målle Lindberg; personer som väl nu är okända eller glömda av alla utom de av oss som sett och hört dem. När det gäller Ranelid får man uppenbarligen vara nöjd med det lilla.

Jag är förstås medveten om att andra tycker annorlunda om Ranelids bok. Så ger t.ex. Jonas Thente den gott omdöme i DN. Men viktigare ändå så säljs den uppenbarligen bra – mitt exemplar är en andra tryckning. Detta säger väl något. Frågan är bara vad.

”En häst skenade döv och blind längs stora vägen. Vagnen hängde efter i selar och skalmar, när han nådde Blåklockans äng. Den fastnade i det yttersta trädet och sedan var han fri att gena resten av sitt liv”.

”Ljuset silades genom revbenen i den stora bröstkorgen. Hjärtat slog i ojämn takt. Tankarna i hjärnan löpte amok som vilda hästar i sken. … Den ofattbara tragedin pickade i deras fingerblommor när de tog i hand och hälsade på vänner och bekanta.”

Michel Houellebecq - Serotonin.

 

Efter att nu ha läst Serotonin av Michel Houellebecq infinner sig som efter all läsning av honom åter frågan om när – inte om – han ska få Nobelpriset i litteratur. Ja, det står väl som vanligt om inte skrivit i stjärnorna så kanske i den hemliga bok som jag är övertygad om att allas vår Horace har i det innersta facket i sin svarta dyra Montblancportfölj. (Engdahl kommer väl dessutom, inom parentes sagt, att strax återinta sin berättigade plats i Svenska Akademiens Nobelkommitté när nu den bittre och aggressive Lars Heikensten avgår vid årsskiftet. Låt oss hoppas).

Nå. Men vad om Serotonin. Vi möter där en drygt medelålders man med det osannolika namnet Florent-Claude Labrouste som dagarna i ända, och med en alltmer ökande känsla av tristess och meningslöshet, som utbildad agronom arbetar med att utreda det europeiska jordbruket. Han lever i en både kärleks- och sexlös relation med en ung vacker japansk flickvän – vad hon sysslar med när vår vän FCL inte är hemma vill jag by the way helst glömma - i en som det verkar ganska så luxuös våning i Paris. Med vad hjälper det. Han är urless på livet, sig själv, flickvännen och arbetet. Det enda som håller honom någorlunda upprätt är den inte obetydliga mängd alkohol, tillsammans med en och annan och antidepressiv tablett, han drar i sig varje dag. Till slut får han ändå nog och överger allt – sitt arbete, sin sk flickvän, sin våning, sitt nuvarande liv och ger sig med ett välfyllt kontokort ut på vad som kan kallas en retrospektiv kärlekens odyssé, men också en resa in i sig själv. Vad var det som hände med livet och hans olika kärlekar – och varför - tycks han fråga sig.

Men om sådant får man som många av oss redan vet inga svar. Och så ej heller FCL. Han tycks söka det som då en gång gjorde livet temporärt lättare för honom men som, visar det sig nu i hans gyllene medelålder, inte ändrade dess riktning. Det är, funderar han på något ställe i boken, som om den Store Manusförfattaren, dvs. gud, visar sig vara en högst medelmåttig skapare av det som blev FCL:s och säkert också andras liv. Misslyckande är denna skapelses förnamn, bitterhet dess efternamn tror jag FCL upplever det som. Och så kan det väl kanske också uppfattas av oss alla av och till, särskilt törhända om man lutar sina illusioner om hur livet borde vara mot en gud.

Det här kan ju låta dystert i överkant. Må så vara. Men det finns i boken en slags värme och kanske trots allt också hopp som man kan finna där man minst anar det. Det kan vara en oväntad kyss från en receptionist på ett hotell, det kan vara en märklig lista över prostituerade som en läkare ger honom när han tror hjälten som mest behöver en, om än professionell, värmande famn (här skulle nog, om boken utspelade sig i Sverige, IVO antagligen ha kraftiga invändningar), det kan vara insikten att det fortfarande i Frankrike finns män som kan och vill göra uppror. Och mer därtill. Men hjälper detta den gode FCL? Knappast. Han kommer att leva och dö i sin valda ensamhet. Om än med ett fortfarande någorlunda välfyllt kontokort.

Dystert i överkant alltså? Nej. Det är bara jag som inte förmår förmedla bokens ton av både humor och värme och att livet trots all skit man av olika anledningar tvingas trampa omkring i är någorlunda värt att leva. Om än, som i FCL:s fall, med hjälp av en läkarförskriven ”liten vit tablett, oval och delbar”, dvs. hans livgivande tablett Captoris om 10 milligram. Humor och värme, men också lite tragik och komik – kanske man kan säga tragikomik – och ensamhet och sorg. Och vemod.

Serotonin är med andra ord en ganska så fullödig bok som alltså rymmer det mesta som rör sig i vår själ, hjärta och hjärna. Jag ger den fyra stars av fem i betyg och hade gett den fem om det inte varit för alla beskrivningar av kukar och fittor och för den delen rövar (nu är detta den store och frigjorde författarens ord, vi mer kulturella och hämmade djävlar använder ju som bekant andra) som Houellebecq ibland strösslar texten med. Och för att han vid ett tillfälle låter FCL rikta ett vapen mot ett barn.

Monika Fagerholm - Vem dödade bambi?

 

När jag tittar efter i bokhyllan ser jag att jag har läst fem av Monika Fagerholms böcker, men varav tre – det måste jag tyvärr medge – fallit om inte rakt ner i glömskans källare så åtminstone nästintill. Vadan detta? Ja, den frågan överlåter jag till den som ev. kan intressera sig för det. Men sannolikt tyckte jag väl att de inte var så särdeles bra. Eller så hade jag när jag läste dem annat som rörde sig i huvudet och som för mig just då var viktigare. Men Underbara kvinnor vid vatten och Den amerikanska flickan kommer jag fortfarande ihåg. Inte bara att jag läst dem utan också, och viktigare, att jag fortfarande någorlunda kan referera innehållet i dem och, viktigare ändå, också formulera varför jag tyckte och fortfarande tycker att de var bra och läsvärda böcker. Alltid något. Och glädjande för en gammal man. Och kanske Fagerholm.

Nå. Men Vem dödade bambi? som är hennes senaste bok kommer jag inte att glömma i förstone. Det är en bra bok, en viktig bok och en språkligt intressant bok. Dessutom läst av många och prisad av åtminstone Nordiska rådet. Inte illa.

Och ändå tyckte jag initialt att ämnet – en gruppvåldtäkt där fyra av överklassens sk gossar i den lilla staden förgriper sig på en flicka av annan och lägre klass – inte bara är plågsamt i sig utan faktiskt också låg lite väl nära en verklighet man läser om alltför ofta. Fast, visar det sig ganska så omgående, Fagerholm fastnar inte i en schablonmässig beskrivning av vad som föregick övergreppet och vad som hände sen. Hon lyckas tvärtom göra det till en illustration av vad som kan ske när den sk rättvisan skall ta sig an en fråga av detta slag och förstås misslyckas. Men också vad som kan hända alla dem som direkt eller indirekt berörs – de sk gossarna, flickan, föräldrarna, äktenskapen, det lilla samhället. De påverkas alla och går alla i olika grad under. Vissa av dem överlever med knapp nöd; andra inte.

Det är framförallt beskrivningen av övergreppets efterspel som gör Vem dödade bambi? så viktig och intressant. Ingen går fri från skuld. Framförallt inte, visar det sig, han som – skuldtyngd och nästan slagen till marken - blir formellt frikänd när rättvisan sagt sitt. Kanske kan han finna hjälp i en gammal kärlek. Men vem tror egentligen på det?

Samtidigt är det så att Fagerholm i boken har en egenartad, spännande språkdräkt med bitvis drag av talspråk och ibland avkortade meningar och repliker som förstärker hennes beskrivning av själva händelsen och dess efterspel. Hennes stilistiska förmåga och skapande fantasi bygger också långsamt upp både stämningen och spänningen i boken. Det grepp hon tar om berättelsen och läsaren med sitt redan från början dova, nästan skrämmande tonfall, släpper inte. Inte ens när boken är slut. Det är en bok med lång och bitvis smärtsam efterbörd. Som det är när man läser om när fasader rämnar och en gruppgemensamma oskuld dör.

I ett kort, men som jag läser det viktigt, avsnitt i boken beskriver Fagerholm vad vi alla gör för att skydda oss – vi kan alla ha en tendens att beskriva en plågsam händelse inom citationstecken. Som ”förövarna”, som ”offret”, som ”incidenten”, som ”det där”. ”Det egentliga problemet”, skriver Fagerholm, ”var förstås att tog man bort citationstecknen så stod en naken sanning framför en som man inte riktigt kunde leva med, men ända var det det man måste göra. Ta orden i egen mun, lära sig säga dem, använda jag som inledning på meningarna. Jag misshandlade. Jag visade ingen nåd. Jag visade ingen nåd. Så var det”. Så var det i romanen. Och så tror jag det är i verkligheten. Förnekelse hjälper ingen.

Detta är en roman som bara kan få fem stars av fem i betyg. Och jag vill rekommendera den till läsning för alla och envar – inte minst till dem som i denna den förbannade karantänens tid har all världens tid på sig för långsam eftertänksam läsning. Kanske kan den också ges som julklapp till den gosse eller flicka som likt en bambi på hal is är på väg att ta sina första stapplande steg in i den sk vuxenvärlden. I så fall med blodrött omslagspapper, ombunden med sorgsvart sidenband och utan godjulhälsning. (Men vad om titeln Vem dödade bambi? Inget annat än att den tydligen är lika med en låttext av Sex Pistols. Jaha. Men nu vet vi).