Allt är inte helt lätt att förstå. En
sån sak kan ju vara varför man skriver en litteraturhistoria över författare
som aldrig existerat. En annan kan ju förstås också vara varför man läser en
sådan. Men hursomhelst så är det precis detta som Roberto Bolano (1953 –
2003; född i Chile, död i Spanien) gjort med sin bok Nazistlitteratur i Amerika. Och jag.
Nå. Jag ska nu göra något jag
annars aldrig gör när jag kommentar lästa böcker, nämligen citera den
förlagsskrivna baksidan av boken: ”Nazistlitteratur i Amerika utger sig för
att vara en monografi över högerextrema författare verksamma i Latinamerika och
USA. Ett trettiotal porträtt bildar ett kabinett av underbarn, medelmåttor, hustrumisshandlare,
intellektuella som svärmar för Hitler och Franco, förvirrade enslingar,
torterare, krigsveteraner och huliganer”. Så långt är jag någorlunda med. Värre
blir det när man sen påstår att ”Snart börjar porträtten kommunicera mellan
boksidorna, författare möts, samarbetar och konspirerar mot varandra. Innan
boken är slut har perspektivet växlat från parodi till skräck”. Då undrar
jag faktiskt om baksidesförfattaren och jag läst samma bok.
Jag läser nämligen för min del
boken i första hand som en samling egenartade noveller där Bolano för all del kan
ha ett syfte, velat sätta in dem i ett samlat sammanhang, men där jag väl ändå –
och hjälp mig nu gode gud om jag trampar någon allvetande och känslig litteraturvetare
på tårna; fast den risken är ju i och för sig obefintlig enär en sådan väl
knappast ägnar tid och kraft åt en amatörs vilda gissningar och banala
funderingar – tror att Bolano mest är ute efter att roa sig själv och oss
läsare. För jag tror att Bolanos syfte med boken helt enkelt är att ge oss ett
slags mycket välskrivet mysterium utan någon djupare innebörd. Han vill med
boken, gissar jag, inte minst roa sig själv och har samtidigt gett oss en klart
läsvärd och alltså tillika välskriven bok som visserligen på ett sätt är höljd
i dunkel, och där vissa av det jag kallar noveller är väl så bisarra och
egenartade, men där han ändå generöst överlåter till oss att se eller gissa oss
till ett eventuellt högre syfte. Om vi nu skulle vilja det. Om ett sådant nu
skulle finnas.
Kan det vara så? Ja, varför inte.
Men läst så kan Nazistlittertur i Amerika mycket väl få fyra stars
av fem i betyg. Och du, min skarpsynte läsare av denna blogg, kan ju om
du vill ägna din ännu återstående tid i vår än så länge gemensamma karantän
till att läsa boken och komma fram till en egen ståndpunkt. Säkert en annan än
min. Men hellre tycker jag nog att du skall ägna din värdefulla tid åt att läsa
Bolanos omfångsrika, viktiga och egenartade epos 2666. Då får du något
att bita i. Men varför inte också hans lilla bok Amulette som jag skrev
om här för ett tag sedan. Ja – det finns mycket att välja mellan.
(Fast, vill jag ändå ha nämnt, den
sista biografiska anteckningen i Nazistlitteratur i Amerika över den
icke existerande poeten och lustmördaren Carlos Ramires Hoffman är inte att
leka med. Mer säger jag inte om den saken. Förutom också att den person som med
tanke på bokens titel eventuellt skulle få för sig att läsa den för att finna
stöd för eget förvirrat tankegods kommer att slå igen den besviken. Men annat
var ju faktiskt inte att vänta sig av Bolano).
Så nyfiken jag blir! Och undrar om jag skulle uppleva det som om de olika textstyckena pratar med varandra. Jag vill läsa mer av Bolzano.
SvaraRaderaDet tycker jag absolut du ska göra.
Radera