Kerstin Ekman - Hunden.

 

Kerstin Ekman gav redan 1986 ut kortromanen Hunden, men det är först nu jag läst den och det bara en vecka eller två efter att jag läste – och här på min blogg kommenterade - hennes senaste roman Grand final i skojarbranchen, som kom 2011. Och varför det då? Skälet är genant enkelt – Ekman kommer i höst ut med sin första roman sedan Grand final, vilket är en ganska så intressant händelse i vår litterära ankdamm. Finns det då något skäl till att ha ett par av hennes tidigare romaner olästa i bokhyllan, tänkte jag. Nej, svarade jag mig själv.

Den som händelsevis vill fräscha upp sin minnesbild om Kerstin Ekman och hennes författarskap kan ju gå till Wikipedia, all kunskaps moder, eller för den delen till min kommentar till Grand final, där jag skriver ett par rader om just detta.

Nå. Den kommande boken Löpa varg kommer enligt förlagets hemsida att vara en historia om ”en mans förändrade relation till jakten och skogen, till minnena och det egna åldrandet” och anknyter då såvitt jag kan förstå möjligen delvis till temat i Hunden. Detta är en till antalet sidor tunn bok men med hög densitet där vi läser om en hundvalp som förirrar sig bort i den lappländska vildmarken, lever där ensam ett knappt år och sedan hittas av sin gamle husse och återförs till sin familj. Då förändrad och annorlunda jämfört med tidigare men också med en ny tillit till en man och hans sätt att med respekt och värdighet närma sig sin hund när han slumpmässigt återigen hittar honom. Kan då detta vara något att läsa? Ja verkligen.

Hunden är nämligen en välskriven närmast poetisk beskrivning av en varelses liv och överlevnad i en vildmark och under omständigheter som är för honom totalt okända och, får man väl säga, tillika traumatiska. Denna hund måste på egen hand lära sig vad han behöver kunna och veta för att helt enkelt inte duka under. Att så kan ske tänjer, menar jag, i och för sig på sannolikhetens och trovärdighetens gräns. Men gör det något? Nej. Vi läser ju inte direkt en bok om ett hundliv i en villaidyll. Vi läser en på ett sätt enkel men ganska så stark beskrivning av en exceptionell överlevnadsvilja under omständigheter som väl sannolikt bara kan ha en någorlunda trovärdighet i en roman. Och det gör Ekman naturligtvis bra.

Och därtill skriver hon på ett vackert språk, man kan kanske tom säga njutbart, som tilltalar också en gammal cyniker. Vi läser inte bara om hur denna hund tar sig fram i – och överlever i – en på alla sätt okänd terräng utan också hur skog och mark och djurlivet förändras över årstiderna, vilket om inte annat visar på Ekmans djupa kunskap om det vi kan kalla skogliga förhållanden. Perspektivet i boken är hela tiden förstås hundens. Det är han som slåss mot kyla, mygg, knott, värme, hunger och mer därtill och samtidigt tvingas möta rädsla och ensamhet. Hela tiden driven av denna påtagliga och starka vilja till att kunna fortsätta leva.

Denna märkliga överlevnadsbok för och om hundar – och kanske människor – får jag väl ge fyra stars av fem i betyg. Trots det måste jag säga att jag hoppas än mer på den kommande boken Löpa varg. Min upplaga av Hunden är dessutom, vill jag gärna tillägga, vackert illustrerad av grafikern Henrik Krogh.