Klas Östergren - Julrevy i Jonseryd och andra berättelser.

Vad är det för spännande som sker med den gamle Klas Östergren? Det är ju sedan tidigare känt att han är en av våra flitigaste författare och tillika översättare. Sedan debuten 1975 har han väl gett ut över trettio böcker, om man räknar med både de han själv skrivit och de han översatt; lägg till detta samlingsutgåvor, filmmanus och säkert en hel del annat. Nu när han häpnadsväckande nog uppnått den formella pensionsåldern – vem kunde tro det? – har han bara sedan 2020 kommit ut med tre böcker: Renegater och Två pistoler, som jag båda har kommenterat här på min blogg, och nu alltså novellsamlingen Julrevy i Jonseryd och andra berättelser. Vadan denne häpnadsväckande produktivitet? Inte kan det väl bero på pengabrist? Press från förlaget? Döstädar han? Men snarare, gissar/hoppas jag, är det väl så att den tvångströja som medlemskapet i Svenska Akademien kan ha inneburit för kreativiteten nu släppt. I så fall kan vi väl alla en kort stund ägna en tacksamhetens tanke till Horace och övriga gubbs i denna församling.

Flitig som få alltså. Dessutom en av våra absolut bästa författare och detta, menar jag, oavsett vilket tidsperspektiv man anlägger. (Men nu skulle jag väl bli ovän med en snarstucken och allvetande litteraturvetare om jag kände någon). Läst är han ju också. Och nu ger han oss alltså en sammanläggningsbok, dvs en samling noveller med mer eller mindre uttalat jultema som till största delen på olika sätt publicerats tidigare men också en lång nyskriven novell – eller man ska kanske kalla den en kortroman eftersom den upptar ungefär halva sidantalet i boken - som också fått ge namn åt den. De flesta av de övriga novellerna finns också i boken Samlade noveller, som kom 2015.

Nå. En fråga som måste ställas är väl varför man så här i juletider ger ut en bok med den titel och innehåll som den har. Titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser – förstärkt av det juleröda omslaget med julgranskulor, julgran och jag vet inte allt – kan väl möjligen inte ha någon annan avsikt än att locka tex den desperate sonsonen som dagarna innan själva aftonen irrande går omkring i en boklåda för att hitta något till sin boksynta mormor (”Aha”, tänker gossen, ”julberättelser passar väl kärr .. mormor bra och skriven är den ju också av han den där Östergren som väl, väl … skit samma, den tar jag”. Och inget fel i det, men jag. Allt är väl tillåtet i kommersialismens absoluta högtid. Även att kränga hyfsat bra litteratur. Och den lockar väl också en hel del mer boksynta köpare, kan man hoppas.

För hyfsat bra läsning det får vi i Julrevy … Läsning som definitivt passar fler än lilla mormor. Och då tänker jag i första hand på alla dem som vill ha en god läsning och en bra avkoppling under de timmar det tar att läsa boken. Men något direkt mästerverk kan man inte säga att den är. Det tycks däremot flertalet av de recensioner jag läst mena. Överorden har svallat så till den milda grad att man faktiskt undrar om recensenterna i förväg tullat lite på julglöggen. Det är faktiskt svårt att förstå. Själv nöjer jag mig med att ge Julrevy i Jonseryd och andra berättelser tre stars av fem. Vill du läsa Östergrens noveller så rekommenderar jag i stället boken Samlade noveller. Finns väl på antikvariat föreställer jag mig.

Men en av novellerna, nämligen Ge mig lite sodavatten får fanimig fem stars av fem. Det är en novell som borde läsas i radion varje julafton som ett ensamhetens eget julevangelium och där man då får en berättelse om svikna löften, knäckta förhoppningar, drömmar som gått i kras. Om ensamhet. Tomhet. Om hopplöshet utan gräns. Liv utan styrsel. Berättelsen är som en utsikt från den ensammaste av alla platser – barstolen precis innan stängning när saknaden efter något eller någon och berusningen ligger som ett järnband om hjärtat. Där har de flesta av oss suttit någon enstaka gång. Alltför många sitter där fortfarande. Några på julafton. I radion hör de, föreställer jag mig, då ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara, en liten tid vi leva här med mycket möda och …”. Och deras tårar droppar ner i Dry Martini-glaset. Fast i novellen sker annat.

 

 

Kerstin Ekman - Löpa varg.

Måndagen den 22 november får vi alla veta vilka författare som får årets Augustpris – vilket som bekant delas ut av Svenska Förläggarföreningen i samarbete med Elite Hotels - i de olika kategorier som finns. Redan nu vet vi vem som mycket välförtjänt fått Svenska Förläggarföreningens hederspris, nämligen förläggaren mm Marianne von Baumgarten Lindberg. Men vem som blir pristagarna för själva Augustpriset kan vi alltså när detta skrivs bara spekulera i. Och, i att antal fall, förundras över varför de inte ens nominerades. En sådan författare är för min del Kerstin Ekman och hennes senaste bok Löpa varg. Jag återkommer till frågan sist i denna kommentar.

Kerstin Ekman är ju som bekant mycket välrenommerad och en av våra stora författare. Hon är prisbelönad som få – bla har hon fått Augustpriset två gånger - och är medlem i Samfundet De Nio, vilket inte är många förunnat. Hennes tidigare medlemskap i den fortfarande något skamfilade Svenska Akademien är bekant för de flesta och hon var väl en av de få som kom ur den trista historien med hedern i behåll. Frågan vad hon kunnat åstadkommit i den församlingen om hon velat eller tillåtits vara kvar förblir obesvarad. Nog om det.

Hennes senaste roman före just Löpa Varg var Grand final i skojarbranchen, som väl ganska allmänt uppfattades just som ett avslut av hennes skönlitterära författarskap. (Jag har för nu ett bra tag sedan lagt ut en kommentar till boken på min blogg). Efter det har hon gett ut ett par uppskattade och dessutom av inte bara recensenter utan också av allmänheten lästa essäsamlingar, vilket om inte annat visar på hennes intellektuella bredd. Och så kom alltså nu 2021 Löpa Varg. En berättelse som hon kallar boken.

Nå. Först som sist – omslaget. Det är fanimig genialt. Och - föreställer jag mig – påkostat. Vicka lite med boken framför dig och du uppfattar antagligen vad jag menar. Om inte, ja skit samma. Men du ser kanske en vargs gulanlupna ögon och förstår möjligen redan då Ulf Norrstigs fascination för den varg han möter i berättelsen.

För det är denna Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, som är bokens nav och kärna. Det är kring honom som berättelsen rör sig i efterhand allt tyngre omlopp. Han är, eller känner sig i vart fall, gammal. Han är trött. Mycket av det som var viktigt för honom, hur man vårdar kärleken till sin familj eller tar hand om och utvecklar skogen och inte minst varför man jagar, börjar han fråga sig själv om han genom livet hanterat rätt. Eller om han riktigt vet och förstår vad som sker nu, nu när han inte längre uppfattar sig vara i centrum ens för det egna livet på sätt han som en självklarhet varit förr.

Han är trött och hjärtsjuk. Han sitter på söndagarna och sorterar in sina tabletter i dosetten och tittar på sin hund, gammal och flåsande också han. Han söker sig mer och mer till gamla händelser och gamla minnen och bläddrar i sina böcker och anteckningar. Vad har skett med mitt liv och med det jag tyckte var viktigt, frågar han sig. Svaret uteblir.

Hans fru Inga, relativt gammal också hon och djupt älskad av honom, är som inte sällan på kvinnors vis annorlunda. Hon hade alltid en massa för sig – ”sysslade jämt och ständigt, nätt som en nötväcka på en tallstam” – och inte bara inomhus med hemmet utan också utanför. Medan Ulf han sitter inomhus och läser men då oftast sådant han läst förut.

Så sker då i berättelsen tre, eller snarare fyra, saker som för livet i en annan riktning inte bara för Ulf och Inga utan också ett antal andra personer. Ulf ser vargen som kommer att förändra hans liv. Han ser, verkligen ser, detta djur och han kommer att ifrågasätta jaktens idé att döda. ”Jag såg honom och mitt liv var inte längre som vanligt. Jag började ifrågasätta mina skäl. Skälet att döda”. Detta möte blir bokens kärna och Ekman beskriver det utförligt och återkommande; upplevelsen är så stark för honom att han inte ens förmår prata om den med sin fru. Han släpper, eller tvingas släppa, hedersuppdraget som jaktledare som han haft under många år. Han faller ihop när han sitter i ett jakttorn i en massiv hjärtattack och räddas undan döden bara av att Inga anat oråd och hittar honom.

Dessa tre saker. Och den fjärde då? Att vargen av hela eller delar av jaktlaget hetsjagas och dödas utanför den tillåtna jakttiden. Händelsen polisanmäls men hamnar väl i polisiär vangömma, fast Ulf förstår vad som skett och vem som gjort vad. Han släpper frågan och räddar den som dödat vargen undan fängelse och förnedring. Men vad som sker med övriga i jaktlaget och med bygden låter Ekman vara osagt i boken. Att händelsen kommer att vara ett öppet sår under lång tid får man hålla för troligt.

Denna korta, täta och välskrivna bok beskriver både sammansatt och trovärdigt hur livet i allmänhet, och inte minst synen på vargen i synnerhet, kan ta sig uttryck i en skogsbygd. Boken är skriven helt ur mannen Ulfs synvinkel, det är hans ord och tankar vi möter i den, men ibland undrar jag – möjligen helt fel – om vi inte samtidigt då möter Kerstin Ekman själv. Boken ger oss också en historia om hur livet och gemenskapen mellan två människor kan utvecklas genom åren och vara den bärande kraft som gör att man orkar och vill leva vidare även när man upplever att den egna styrkan avtar. Den visar oss att ibland, men sällan föreställer jag mig, kan den egna privatmoralen få stå över vad som juridiskt är det rätta. Just det är för mig bokens svaga punkt. Frågan som ställs är vem man ska vara lojal mot. Ekmans svar är inte det självklara.

Men Löpa varg kan ändå inte få annat än fem stars av fem i betyg. Och min förvåning över att den inte ens nominerats till årets Augustpris är stor.

 

 

 

 

  

Hanna Nordenhök - Caesaria.

För sin fjärde roman Caesaria fick Hanna Nordenhök det välrenommerade Sveriges Radios Romanpris nu i år. Hon sällar sig då till en imponerande rad andra svenska författare av hög klass. Den intresserade kan gå in på prisets hemsida och läsa om pristagarna sedan 1994 då priset instiftades, men jag vill för egen del, om vi bara ser på vem som fått priset sedan 2010, nämna tex Aris Fioretos, Beate Grimsrud, Kjell Westö, Caterina Pascual Söderbaum och Sara Stridsberg. Ja, ni förstår vilket sällskap som Nordenhök nu hamnat i med Caesaria. Men är det välförtjänt? Där är jag faktiskt mer tveksam för egen del.

Nordenhök har tidigare gett ut tre romaner (Promenaderna i Dalby hage, Det vita huset i Simpang och Asparna), som jag också relativt nyligen kommenterat här på min blogg. De är alla av hög klass och skulle var och en mycket väl kunnat fått priset enligt min mening. Men jag tycker för min del att Caesaria inte kommer upp till den höga nivå som hennes tidigare böcker har. Men det är min uppfattning. Andra tycker ju uppenbarligen annorlunda. Som det ska vara.

Men varför, blir ju frågan, varför kan Nordenhöks tre tidigare romaner möjligen värderas lite högre än den nu fjärde? Mitt svar är att den saknar den poetiska skärpa och komplexitet som de andra har. Jag menar också att själva romanbygget är betydligt enklare och faktiskt inte bara mer ointressant utan, vilket kanske kan vara värre, mindre trovärdigt. Personbeskrivningarna saknar udd och gör romanfigurerna mindre levande. Rent språkligt balanserar Nordenhök här ibland tyvärr för nära gränsen för pretentiös anspråksfullhet. Och vad vill hon ha sagt med sin roman? Ja, jag vet dessvärre inte.

För så här det. Roman utspelar sig någon gång på 1800-talet och en dr Eldh utför ett av de första kejsarsnitten här i landet på en ung kvinna. Hon dör. Och dr Eldh tar då hand om den nu föräldralösa flicka han plockat fram ur den döda modern och för henne till en herrgårdsliknande byggnad på landet. Där växer hon gömd och i hemlig isolering upp med en hushållerska, en gårdskarl och olika tjänsteflickor som varierar över tid. Dr Eldh kommer av och till ut till herrgården, klappar flickan – som han gett namnet Caesaria, efter det latinska namnet för kejsarsnitt – lite förstrött på huvudet, ger henne presenter, lär henne skriva och åker sedan tillbaka till den namnlösa staden där han bor med sina döttrar. Så håller det på i åratal ändå tills …

… ända tills dr Eldh tar med sig ut till herrgården en mystisk och skrämmande man som kallas Mäster Valdemar. Det är med denna Valdemars ankomst till herrgården som slutet kommer att närma sig. Valdemar försvinner, efter att bla ha våldfört sig på en av tjänsteflickorna, så småningom bort, dr Eldh slutar efter att bra tag att komma till gården, tjänsteflickorna åker i väg liksom gårdskarlen. Kvar blir hushållerskan och Caesaria. Gården förfaller, djuren slaktas för att få mat. Och sen dör hushållerskan. Ceasaria vandrar i hjälplöshet, förvirring och tilltagande armod omkring i byggnaden. Helt plötsligt en dag kommer dr Eldhs två nu vuxna döttrar till gården och slår sig ner i trädgården för att äta en lunch (det är en helt bisarr scen). Lika plötsligt dyker vid ett annat tillfälle gårdskarlen upp igen och drar lite förstrött i olika dörrhandtag och tycks ropa efter henne. Vid båda tillfällena står Ceasaria, hungrig och utsatt, och stirrar på dem dold bakom en trasig gardin. Och hon vandrar som ett svultet hjon runt för att hitta något ätbart på närliggande gårdar. Var är dr Eldh, frågar man sig, han som gett henne livet. Hennes död och undergång tycks inte intressera honom efter vad det verkar. Men varför?

Vissa böcker kommer man helt enkelt inte genom på ett för en själv och förstås författaren acceptabelt sätt. Det finns något som hindrar en läsart som andra ser och uppskattar. Vad det kan vara är inte lätt att alla gånger sätta fingret på. Men så är det för mig vad gäller Caesaria. Må andra läsa den på ett annat sätt, må andra förstå Nordenhöks avsikt, uppskatta hennes gestaltning. Hennes språk. Hennes avsikt. Eller strunta i boken och läs hellre – det blir faktiskt mitt råd – Promenaderna i Dalby hage, trots att jag nu ger Caesaria tre stars av fem i betyg. Allt förstår man inte här i världen. Men kanske för att jag möjligen med denna okänsliga kommentar gjort Nordenhök och hennes läsare orätt.

 

 

 

Klas Östergren - Två pistoler.

 Klas Östergren är ju som bekant en av våra stora författare och har sedan debuten 1975 med Attila gett ute ett stort antal romaner, noveller, filmmanus och dessutom till svenska översatt flera av världslitteraturens största. Han är flitig den gamle mannen – han är ju, ser jag då jag går in på Wikipedia, häpnadsväckande nog pensionär, eller rättare sagt har han uppnått pensionsåldern. Arbetar vidare gör han väl ändå, hoppas jag. Jag som trodde att han skulle vara och förbli lika ung och oförstörd som jag. Men även jag är ju … nej, jag vägrar ta ordet i min mun.

Bara efter debaclet i Svenska Akademien har han gett ut Renegater, som jag tidigare kommenterat här på min blogg, och nu Två pistoler. Jag ser på Bokus´ hemsida att han i detta nu dessutom ger ut en bok med titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser, en bok som reklamnissarna kallar ”makalösa julnoveller”, vilket får åtminstone mig att avstå från att köpa den. Någon djävla ordning, dvs rimligt sinne för proportioner och kvalitet, får det väl trots allt vara även bland de säkert unga reklampojkarna. Jag fick hursomhelst Två pistoler i min hand samtidigt som nomineringarna till årets Augustpris blev kända och tänkte då nog att det var lite konstigt att den inte var nominerad, liksom för den delen tex Sara Stridsberg och Kerstin Ekman. Jag återkommer i slutet av denna kommentar om jag tycker att min lilla undran betr. Östergren var motiverad eller inte. Håll ut, kamrater.

Nå. Nu till Två pistoler. Det är en härlig, välskriven, rolig, lite spännande men antagligen i långa stycken osann skröna. Om än med ett välkänt och i delar väldokumenterat tema. Huvudpersoner i den är den från enkla förhållanden komna men nu hovstallmästaren och hovlakejen Adolf Fredrik Munck och den antagligen näst intill impotente eller asexuelle Gustav III. Mellan dessa två poler rör sig ett antal andra historiskt belagda personer – inte minst förstås drottning Sofia Magdalena, änkedrottning Lovisa Ulrika, Munckens olika älskarinnor och ett antal rövslickare vid hovet med tjusiga titlar och tomma huvuden. Det huvudsakliga temat i boken är att den stackars kungen vill ha en arvinge men inte riktigt vet hur man bär sig åt för att producera en sådan. Och inte heller drottningen har det riktigt klart för sig, visar det sig. På redan på den tiden känt manér inkallas då en konsult. Det blir Munck, den välkände häradsbetäckaren och vid tidpunkten faktiskt kungens betrodde.

Det mesta i övrigt som G III ägnat sig åt under sin regeringstid lämnas åt sidan i boken. Ty Två pistoler är inte en historiebok, utan, som jag sa, en skröna. En avkopplingsbok. En bok att småskrattande läsa i denna pandemitid och samtidigt hoppas på ännu bättre tider och att Folkhälsomyndigheten överlever det raseri som tycks vara under uppsegling bland våra politiker. Själv vill jag bara ha en tredje spruta så fort som möjligt. Och för den delen att livet ska komma att gestalta sig bättre för dig och mig än för Muncken.

Han gjorde nämligen vad han blev ombedd att göra. Han visade handgripligen kungen hur han skulle lägra sin kvinna. Möjligen, och varför ska man missunna drottningen det, kom han sedan till hennes säng ensam vid ett antal tillfällen – ”… att han inte bara varit kungen behjälplig vi flera tillfällen än vad han tidigare tillstått, utan att han varit i beröring med drottningen på tu man hand, mer intimt, och att det då varit fullt möjligt för fructification att äga rum …” som Östergren skriver. Möjligen tycket hon att det kändes lite spännande med en man som inte bara kunde utan också luktade lite allmoge. Vad vet man. Ryktet att Munck var pappa till den blivande Gustav IV Adolf var i full sving i princip redan innan barnet föddes och blev till olycka för alla iblandade. Sant eller inte. Men känt och diskuterat än i dessa dagar.

”Det låg ett skimmer över Gustavs dagar” har ju vi som gått i den gamla skolan lärt oss. Det var ju inte sant ens då. I ett gripande och berörande avsnitt i boken när kungens andra son dör som mycket ung och han tycks gå in i en djup depression stiger han i boken äntligen fram som en levande människa, långt från den bepudrade fjanten. Detta gör Östergren mycket bra, vill jag ha sagt.

Och så blir Muncken då efter ett antal turer landsförvisad och tillbringar sina sista tror jag det är 40 år utomlands i Toscana i tilltagande armod. Pesten härjar där, som nästan här i dag. Han dör utfattig, gammal och bortglömd och får i princip en fattigmansbegravning. Så kan det gå om man lägrar en drottning. Akta dig för det, unge man säger jag till mina ev. läsare. Eller för den delen dig gamle man. Snipp snapp snut så är boken slut.

Vad ska man då säga om den? Mer än att den på sedvanligt sätt när det gäller Östergren är välskriven – och på en tilltalande lätt formell svenska - och därmed läsvärd. Om den är historiskt belagd i alla delar är väl mindre sannolikt. Men vad gör det? Läs och njut och ha boken som sällskap ett antal timmar. Det kan du vara värd. Men skulle den då nominerats till ett Augustpris? Nej, det tycker jag inte. För mig är ett lätt essäbetonat avsnitt slutet av boken faktiskt helt onödigt och dessutom lite svårforcerat liksom, sant eller inte, ett textavsnitt om att Munck skulle ha en oäkta dotter som indirekt skulle återuppstått som Tintomara i Törnrosens bok. Men en fyra stars av fem kan den väl ändå få i betyg. Och ge den gärna i julklapp till din sippa historieintresserade faster – hon kan må bra av att veta hur det egentligen går till – eller i vart fall gick till - i de gyllene salongerna.