Georg Saunders - Pastoralia och andra noveller.

För nu ett antal år sedan läste jag George Saunders hittills enda roman Lincoln i bardo. Det är kort sagt en fantastisk bok som jag menar måste finnas i alla läskunnigas eget litterära husapotek. Men jag antar att du, som jag, innan läsningen kanske får ta reda på vad bardo är eller kan tankas stå för. Det är kanske inte helt lättbegripligt för oss vanliga enkla själar – eller enkla dödliga om man så vill - att ta till sig, men med det gjort kommer du att kunna ägna dig åt boken med obruten kraft och obrutet intresse.

Själv skrev jag sammanfattningsvis så här om boken: ”… att läsa om dessa odöda – jag hittar inget annat bättre ord – som i Saunders konstnärliga gestaltning tycks ha samma egenskaper, samma längtan, oro och önskningar som tidigare, samma önskningar som tidigare, samma förhoppningar om lycka och välgång för sina (levande) närstående nu som då. Men inte alla, förstås. Också bland dessa odöda finns sådana själens och glädjens gråklädda vaktmästare som vi lite till mans möter i det som är våra egna nu pågående levande liv och som gör vad de kan för att fördystra tillvaron för alla oss andra. --- en mycket bra och läsvärd bok. Vi läser om förtvivlan, längtan, mod, rädsla, kunskap, hopp och varför inte också kamp – dvs om allt sådant som berör oss påtagligt också i det som är våra egna nu pågående liv. Det gör också att bokens efterglöd är stark. Det gör också att Saunders bok Lincoln i bardo bara kan få fem stars av fem i betyg”. Skrev jag då, tyckte jag då och tycker jag fortfarande.

Jag hade alltså ganska så stora förhoppningar när jag nu köpt och skulle läsa novellsamlingen Pastoralia och andra noveller av samme Saunders Trots att jag vanligtvis inte vare sig köper eller läser noveller. Varför det är så vet jag egentligen inte riktigt, men det är något med novellen som för mig liknar något om att vilja, men inte kunna. Hos författaren alltså. Varför, tänker jag i andanom, kan hen inte få ihop sitt stoff till något helgjutet, något samlat, något som kan ge oss en komplex och sammansatt bild av vad det nu kan vara. Något som ger oss en del att bita i. Tänker jag. Men jag vet ju förstås att det är fel. Att det mycket väl kan vara tvärtom, dvs att den gode novellisten på ett par sidor säkert kan beskriva ett stoff väl så samlat och genomtänkt – kanske således också på ett något mindre sidantal än den gode Knausgård på sina 777 sidor i den senaste boken Vargarna från evighetens skog. Jag vet ju. Men det hjälper inte. Noveller är helt enkelt inte min påse. Sorgligt nog?

Och jodå, jag har visst läst tex Nobelpristagaren Alice Munro, ”den samtida novellkonstens mästare”, som den föredömligt korta prisnomineringen lyder. Men har man fördomar så har man. Har man problem att närma sig en konstart så har man. Det är väl egentligen bara att tugga i sig?  

Nå. Men vad om urvalet av Saunders noveller som förlaget ger oss i Pastoralia och andra noveller? Egentligen, slår det mig nu, skulle jag kunna sammanfatta boken på ungefär samma sätt som jag skrev om Lincoln i bardo, dvs ”vi läser om förtvivlan, längtan, mod, rädsla, kunskap, hopp och varför inte också kamp”. Perspektivet, tycks det mig, är underklassens. För visst skriver Saunders om hunsade, rädda människor som är rädda för att trampa fel i tillvaron. Så mycket mod, hopp och kamp läser vi kanske trots allt inte om, men mer om rädslan för att få möta ytterligare fler bittra nederlag än de man redan stött på.

Men läsvärda är de, novellerna. Saunders är onekligen en driven stilist och han ger oss, som jag uppfattar det, med en stor dos bitter humor en bild av det förlovade landet i väster, demokratins högborg, vi alltför sällan läser om. Så fyra stars av fem måste jag, till min egen förvåning, ge boken.

Och vad ligger i detta nu framför mig om inte ytterligare en novellsamling av Saunders – Tionde december. Till den återkommer jag i sinom tid.

 

Sjón - CODEX 1962, Dina ögon såg mig.

 Sjón – eller Sigurjón Birgir Sigurdsson som han egentligen heter – alltså denne Sjón, den isländske författaren, har om man bara räknar vad som finns på svenska, gett ut ganska så exakt tio böcker, varav jag med stor behållning tidigare läst åtminstone fem. Förutom att skriva och ge ut böcker skriver Sjón därtill bla sångtexter åt Björk och för I´ve seen it all i Lars van Triers film Dancer in the dark blev han nominerad till både en Oscar och en Golden Globe Award. Han har fått Nordiska rådets litteraturpris 2005 för Skugga-Baldur. Han är alltså meriterad som få. Och därtill läst world wide, och således även här i kulturskymningens land.

Nu har Sjón samlat tre böcker i samlingsvolymen CODEX 1962 varav två getts ut tidigare (Dina ögon såg mig och Med skälvande tårar) medan den tredje, Jag är en sovande dörr, nu publiceras för första gången på svenska. I denna lilla text kommenterar jag Dina ögon såg mig och jag kommer i sinom tid också att skriva om de övriga två. Antagligen är detta lite dumt. Antagligen är det väl så att Sjón har en avsikt med att nu återpublicera de två tidigare böckerna tillsammans med den nya hittills opublicerade tredje och att denna avsikt kanske kan gå förlorad om man läser böckerna med för långt tidsmässigt avstånd och annat läsvärt kommit emellan både för mig och läsarna av min blogg.

Kan då dessa tre böcker som Sjón nu samlat i CODEX 1962 av honom själv betraktas som hans s.k. magnum opus, dvs hans stora verk, hans främsta verk? Ja, vad vet man. Men det ligger väl i farans riktning som man brukar säga. Men, det är min tro, allt klarnar väl när sista boken i CODEX 1962 är läst, även om det tar sin lilla tid.

Nu kom Dina ögon såg mig på svenska första gången redan 1997, Med skälvande tårar 2003 och Jag är en sovande dörr alltså förra året, 2021. Däremellan har han ju publicerat andra viktiga verk som tex Skugga-Baldur och Skymningsinferno.

(Nu tänker du, min okände läsare av denna blogg, säkert att det var fan vad Bokhållaren denna gång är långrandig – rentav värre än vanligt. Ska han då aldrig komma till skott? Ska han då aldrig skriva om Dina ögon såg mig?).

Jo – Dina ögon såg mig är en härlig skröna, som börjar med att ärkeängeln Gabriels mardrömsvrål och basunstötar ekar inom solsystemet, från stjärna till stjärna, mellan vintergatorna och längre ändå ända till han försvinner bort åtminstone från boken och den slutar med att en Leó Löwe, på flykt från ett koncentrationsläger, i den lilla staden Kükenstadt – jag hoppas du kommer ihåg din skoltyska - tillsammans med en tjänsteflicka Marie-Sophie – och visst spelar en mystisk ring en roll då, javisst gör det – att de två av lera skapar ett livs levande spädbarn. Ett barn som av Löwe förs, trot eller ej, till vulkanön Island, av alla ställen. Men innan dess tycks den mystiska ringen ha försvunnit. Eller? Så kan det gå till i det som kanske är sagornas värld.

För ”Fartyget klöv världsnatten och styrde mot norr. Jag låg i hattasken”. Och då vet jag, men kanske inte du min läsare av denna blogg, inte bara vad som ytterligare skett dessförinnan, utan jag, men antagligen inte du, anar också vad som komma skall. Och det vill både du och jag vara med om. Det vet jag.

Men boken då? Ska den få ett betyg? Fyra stars av fem. Och kanske hade det blivit fem om inte Gabriel gett upp så lätt. Även om satan snärjde honom i sitt garn. Ja, kanske.

 

 

Péter Nádas - Minnesanteckningarnas bok.

För nu bra länge sen – vi pratar om åratal – läste jag den ungerske författaren Péter Nádas bok Egen död Jag kommer inte riktigt ihåg när, men det var väl antagligen i samband med att vi alla gissade vem som det året skulle få Nobelpriset i litteratur. Han var då, och har väl fortsatt att vara det även därefter, en av de ständigt återkommande kandidaterna till priset. Egen död är, enligt min mening, en sådan bok som väl motiverar att en författare kan vara med på en sådan lista. Nádas beskriver för oss där sin egen tur-och-retur-resa från liv till död och åter till liv. Jag läste om den med viss igenkänning när jag för ett par år sedan hamnade i ungefär samma, men alls inte lika dramatiska, situation som Nádas. (Och, kan jag väl tillägga, lika lite vad som gällde för honom träffade jag då på någon gud - bara, vilket jag är tacksam för, kompetenta läkare och sjuksköterskor).

Nå. Egen död är en kort och mycket spatiöst satt roman. Detta till skillnad från Minnesanteckningarnas bok som jag just i detta nu lagt till handlingarna, dvs närmast oläst stoppat in i bokhyllan för ev. framtida mer sammanhållen läsning. Om nu den tiden kommer. Jag läser mig till att boken, som är på nästan 850 tättskrivna sidor och satt i närmast i apotekarstil, skall vara ”ett mästerverk av modern berättarkonst” och att Nádas med denne bok ”jämställs med den moderna romankonstens största namn”. Vilket ju, när jag hittade den på ett antikvariat, onekligen lät lockande.

I boken undrar ett namnlöst författarjag ”om jag mot förmodan skulle leva till mitt sjuttiofjärde år och då ännu vore kapabel att minnas” – ja, vad händer då, undrar han. Nu möter han en läsare som är på sitt sjuttiofemte år och frågan är ju om denne man är kapabel att läsa och förstå detta verk. Han trodde det själv. Men nu tvekar han. Ja, han gör det.

”Jag kan inte veta vilken effekt  dessa tystnader hade på andra, på min mor och far, men jag, vid liknande tillfällen, var med om upplevelser mycket djupare än dem min ålder egentligen medgav, egendomligt nog anade jag till och med att detta  mittemellan, pausen och övergångstillståndet, alltid skulle behålla mig i sin grymhet och i sin nåd, vilket jag också fruktande, eftersom det tveklöst skulle ha varit mycket bättre att likna dem som, hitom eller bortom dessa gränsområden, under alla omständigheter föreföll ha fått väsentligt fastare mark under fötterna”.

Ja, vad ska man säga? Annat än att man inte kan begripa allt. Kanske också att sådana jättemeningar inte så sällan sträcker sig över flera sidor. Och att jag, som ännu inte fått mina nya läsglasögon, tröttnar. Men antagligen plockar jag fram boken när/om Nádas framöver skulle få – ja, ni vet vad. Men dessförinnan kommer jag att läsa hans trebandsverk Parallella historier. Bara så ni vet.