Maria Maunsbach - Lucky Lada och jag.

”Den som inte gillar den här är en riktig pissfitta”. Skriver häpnadsväckande nog Karin Olsson, Expressens nuvarande kulturchef, i sin recension av Maria Maunsbachs bok Lucky Lada och jag. Jaha, tänkte jag, det är så här man ska skriva och tycka när man tillhör kultureliten. Tur då, fortsatte jag i min ensamhet, att man inte gör det. För, kan jag väl avslöja redan nu, jag måste väl då vara en riktig pissfitta. Boken är nämligen, som jag ser det, en välmenande bagatellartad feelgoodhistoria om en liten tösabits uppväxt i den skånska orten Höör utan vare sig mål eller mening mer än att, som jag uppfattar den, försöka roa för stunden. Och det kan ju duga gott ibland. Tösabiten i fråga heter i boken Freja Morgonstjerne och är i den författare till en handfull böcker och kallar sig genomgående knullförfattare, vilket dock, till min besvikelse – ja, någon gång ska det väl sägas – inte direkt återspeglas i Lucky Lada och jag. Men, man kan ju som bekant inte får allt här i världen.

Fotograf för mig okänd. 

Roa för stunden, skrev jag. Men både ja och nej. För Maunsbach och hennes alter ego Morgonstjerne tycks också ha ambitionen att skriva en parafras på Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag, och det verkar ju för all del lovande. Nu är det visserligen länge sedan jag läste något av Piraten, så jag kan bara med svårighet uppfatta just det – men för säkerhets skull upprepar Maunsbach ett ganska så stort antal gånger att just detta är hennes avsikt, så man får väl då ta henne på orden. Men mina svårigheter i den delen behöver ju för all del inte bara bero på Maunsbach – även jag som läsare av hennes bok har ju ett slags ansvar. Några kunskaper, insikter och för den delen kanske litterära ambitioner kan man ju som författare kräva av sina läsare.

Nå. Men road. Blir jag som läsare då det? Karin Olsson blir det – hon skrattar så hon gråter vid läsningen meddelar hon. Men inte jag. Om Olsson, som hon skriver, läst för många andra böcker som hon ”med ett nödrop tvingat sig igenom” så blir min önskan vid läsningen av Lucky Lada och jag att de 450 sidorna borde vara färre. Betydligt färre. Och jag varken skrattar eller gråter. Så tråkig är jag. Mest mulnar jag till.

Texten flyter visserligen fram lätt som en sprittande vårflod i den skånska myllan. Men har den då något innehåll? Vill den något? Mer än att alltså, som jag uppfattar saken, roa för stunden? Nä. Men gör det något? Egentligen inte. Fast som läsare vill man ju ändå gärna kunna knyta an lite till själva storyn. Och det kan jag inte direkt, gammal, ful och småtråkig -och dessutom man - som jag är. Försökte som vanligt i sådana lägen trösta mig med lite hemmafixat kaffe och en bulle från Bageriet vid Nockeby torg. Det brukar hjälpa mot det mesta – dock inte denna gång. Trist nog.

För själva storyn handlar om hur denna ensamstående fröken Morgonstjerne under en, tror jag det är,  juldagsmorgon när hon är hemma på besök hos sin mamma i Höör vill gå till en s.k. hemvändarkväll på det lokala nöjespalatset Lucky Lada. Men ensam vill hon inte gå. Hon söker då igenom sin telefonkatalog efter gamla vänner från förr för att få sällskap dit. Det går så där. Under den tid det tar för henne att ringa och messa ett antal gamla väninnor och prata lite med sin gamla mor och fram till att hon står utanför dörren till ladan får vi i boken läsa om både det ena och det andra om hennes eget och hennes familjs, och för den delen andra personers och deras respektive familjers, tidigare liv. Maunsbachs avsikt med detta är väl att ge oss läsare en bild av hur det kunde vara att leva och växa upp som flicka i det mellersta av Skåne. Och det är ju en god ambition. Själv uppfattar jag det tråkigt nog mest som textutfyllnad. Och inte känner jag direkt igen något av Piraten i detta.

Men – så kommer då Freja till slut ändå till ladan. Vad som där utspelas låter jag här vara osagt. Men så mycket kan jag väl säga att det nog kan komma inte så lite Ågren hos Freja och andra när annandagjul – eller om det är juldagen - börjar ljusna och övergå till fullt bländande dagsljus. För vad som sker är ganska så förutsägbart, om än kanske ändå lite häpnadsväckande. Och lättläst.

”Och det, är det sista jag minns från Lucky Lada” lyder bokens sista mening. Ja, då förstår ni nog

Så är då boken slut. Och vi har då följt Freja under ett antal år från då hon börjat snubbla sig fram i barns och tonårens sexuella djungel – snubblat, trillat, rest sig; snubblat, trillat rest sig. Och helt plötsligt står hon där som vuxen och undrar vad hon gjort och varit med om. Och vilken tur hon haft som överlevt och kunnat krångla sig fram till ett ganska så gott liv, tycks hon mena. Och dessutom, verkar det som, vill Maunsbach få det till att detta bara är kvinnliga erfarenheter, bara förunnat kvinnor. Men hej och hå – så där har vi väl alla haft det. Alla har vi väl ibland förlorat kontrollen, ibland tillåtet naiviteten och godtrogenheten att bre ut sig över livet, ibland tvingat misstänksamheten och oron att ta ett kliv bakåt, ibland gått ner på knäna. Allt medan årsringarna brett ut sig i själen och på kroppen. För tänka sig – detta händer också pojkarna i Höör likväl som annorstädes. Tror jag mig veta.

Så vad ska då denna bok om och med den påstådda knullförfattaren Freja Morgonstjerne få för läsbetyg av en gammal, men fortfarande läskunnig, man. Tre stars av fem och inte en star mer.

 

 

Håkan Anderson - Siemensrullen.

Har jag med läsningen av Håkan Andersons nya bok Siemensrullen läst den sista av hans böcker, att han alltså inte kommer att ge ut fler? Ja, det verkar tyvärr inte bättre. I ett i boken avslutande TACK ”för allt stöd och givande av synpunkter under arbetet med det långa skrivprojekt som härmed avslutas” nämner han fyra namn varav i vart fall två är personer som arbetar eller har arbetat på hans förlag Bonniers och en – Eugen G. Brahms – väl allmänt anses vara en slags pseudonym för en av dessa, nämligen f.d. förläggaren numera författaren Magnus Bergh. Så kan det kanske vara. Att Siemensrullen alltså är Andersons sista bok.

Foto Bo-Göran Kristoffersson 

Vem är då Håkan Anderson själv? Författare, förstås, född 1945 och bosatt på Gotland och därtill f.d. högstadielärare. Sedan debuten 2004 har han med Siemensrullen gett ut sex romaner, eller om nu den sista boken kanske skall betraktas som en slags novellsamling. För detta skall – förutom Anderson själv, förstås – förlaget högaktas. För jag tror nämligen, och tror är det rätta uttrycket, att Andersons läsekrets är liten och hans böcker därför sannolikt inte kunnat ges ut på ett mindre förlag, som inte har storsäljare som tex Håkan Nesser bland sina författare och som finansierar lite mer udda, begränsad utgivning. För detta tackar jag och övriga läsare av Andersons romaner både förlaget och kanske också Nesser, som jag förresten själv läser med viss glädje.

För Anderson är en högkvalitativ författare och hans böcker av den karaktären att de skall finnas i varje litteraturintresserad läsares personliga litterära husapotek. (Vilket är ett uttryck jag är medveten om att jag av och till använder mig av när jag här skriver mina små kommentarer om böcker jag läst och som – nu kan det väl sägas – jag lånat från en av Andersons böcker, vilken kan jag i detta nu inte komma ihåg. Men så är det).

Hans böcker, och det är väl möjligen ett av problemen med hans författarskap, är av den karaktären att de sas kommunicerar med varandra både till idémässigt innehåll och personkrets – både personer och just hans tankegods är alltså i olika grad och på olika sätt återkommande i dem. Det betyder på intet sätt att man nödvändigtvis måste läsa dem alla eller ens i den följd de getts ut för att få full behållning av Andersons författarskap, men onekligen ger det den intresserade läsaren en dimension extra att på så sätt kunna läsa om personerna och det intellektuella och också politiska sammanhang Anderson placerat dem i. Tiden i böckerna är ofta efterkrigstiden och de innehåller genomgående olika intressanta filosofiska, intellektuella och historiska resonemang. Och kärlek kanske? Ja, det också. Men kanske inte på det sätt du förväntar dig.  

Ni förstår förstås redan nu att Andersons böcker bör läsas. Lägg därtill hans språk, hans originalitet, tankekraft och – inte minst viktig – böckernas efterglöd så – ja, du gör dig en otjänst om du låter dem ligga olästa i boklådan, antikvariaten eller Bokbörsen. Det är ju ingen tillfällighet att han också prisats av tex både Svenska Akademien och Samfundet de nio. Prisad – men alltså läst? Kanske, kanske inte. Det finns hursomhelst i ett av styckena i boken – eller om man nu, som nämnts, ska kalla dem noveller - en liten bitter passus om ”den där succéboken jag aldrig någonsin tycks komma att skriva”. Nu med Siemensrullen kanske?

Nej. Siemensrullen är förstås en bra och läsvärd bok, men den är enligt min mening inte en av Andersons bättre. För mig blir den mer av en uppsamlingsbok, en sammanläggningsbok – Anderson, tror jag, samlar kanske ihop lite av sådant han genom åren lagt i byrålådan och ger ut det som en avslutning av sitt författarskap. Inget fel i det. Vi återkommande läsare av hans böcker tar gärna emot också en sådan bok, men det är kanske inte lika självklart för en ny läsare. Skulle jag tro. Men jag kan ju mycket väl ha fel. Det har ju – märkligt nog – hänt förr.

Men, jag upprepar, Siemensrullen är en bra och läsvärd bok. Titelnovellen, eller om man hellre skulle säga miniroman eftersom den väl upptar trefjärdedelar av boken, är en skakande berättelse om nazismens övervåld och ondska men också om hur deras övergrepp alltid kommer upp i ljuset och hur det alltid finns de som överlever det mest djävliga; för inget kan i det långa loppet ligga fördolt för oss som kan och vill och orkar se. Det finns i den novellen, liksom förstås i de övriga, ett stort och gripande allvar som talar till oss. Fortfarande finns det de som orkar och kan berätta för oss. Och fortfarande är vi många som då lyssnar.

Detta känner vi igen från Andersons tidigare böcker. Liksom också den lekfullhet och de närmast labyrintiska gåtor han också nu ger oss. Men inget går på slentrian i hans böcker, om nu någon skulle tro det, och inte heller här. Och kärleken, den möjliga och omöjliga, den bittra och ljuva, den vi vill ha och inte – också om den skriver han i Siemensrullen. Något annat vore ju inte att vänta.

Jag ger Siemensrullen fyra stars av fem i betyg. Och hoppas att Andersons författarskap uppmärksammas än mer och att han får så många läsare att han kan tycka att han äntligen skrivit sin succéroman. Denna eller någon av hans tidigare.

(Jag vill avsluta med ett litet tips. Nästa gång du går in i en boklåda så ska du leta upp Siemensrullen och lite försiktigt börja smygläsa den första novellen i boken, Övre Husargatan. Det, det är jag övertygad om, kommer att innebära att du, oavsett vad du egentligen tänkte köpa, går hem med Siemensrullen inslagen och nerstoppad i väskan. Du får i den novellen en kortare sammanfattning av hans författarskap, hans stil, hans egenart. Och sen … ja, sen blir det väl för dig som för mig när jag för evigheter sedan läste Andersons första roman Breven. Du återkommer till honom).

 

 

 

 

Magnus Dahlström - Vesalius.

Jag kan ju förstås inte veta hur många läsare som Magnus Dahlström har, men jag tror att de oavsett är för få. Dahlström, som skriver både romaner och dramatik, har sedan debuten 1986 gett ut 11 romaner och nu senast Vesalius. Jag har dem alla i min bokhylla och är mycket glad för det. Hur många har du, handen på hjärtat, min okände läsare av denna blogg? Han finns, har jag kollat, på både nätbokhandlarna och Bokbörsen och, utgår jag från, på antikvariaten, en av vår tids stora kulturbärare. Nu duger inga ursäkter om han inte finns i också din bokhylla. Så gack åstad.

Men vem är då Vesalius, närmare bestämt Andreas Vesalius? Jag hade en vag, mycket vag, föreställning om detta, men fick gå till Wikipedia för säkerhets skull. Och då lär jag mig att denne läkare levde mellan 1514 och 1564 och betraktas som grundare av den moderna anatomiska vetenskapen. År 1543, alltså ännu inte fyllda 30 år, gav han ut ett banbrytande anatomiskt verk. Vad gjorde du själv vid den åldern? Mer än att du trevande sökte dig fram i livet, kanske försökte hitta en stabil kärlek och kanske skrev på en sista uppsats. Inte skrev du i vart fall motsvarigheten till De humani corporis fabrica libri septem (Sju böcker om människokroppens uppbyggnad). Och inte heller jag, kan jag avslöja.

Men det slår mig då att jag måste ha läst en annan roman som handlar om denne Vesalius. Minnet känns starkt om än dunkelt. Jag ögnar därför genom bokhyllan från A (som råkar vara Lars Ahlin och Bark och löv) till Ö (som råkar vara Klas Östergren och Under i september). Men nej – ingen minnesträff. Så återigen spelar de allt tröttare hjärncellerna – eller kanske det bara är ögonen - mig ett spratt. Trist men sant, hursomhelst.

Nå. Men vad om Vesalius, boken? Texten, där Vesalius är den som ensam för ordet, är ett enda långt stycke på 200 sidor utan kapitelindelning. Han berättar om sitt liv, sina framgångar, sina motgångar, sina konflikter, sitt äktenskap och – vill jag tro – om stunden innan sin död. Det är en fascinerande, närmast febrig och mycket läsvärd och välskriven text som genomgående också andas det ifrågasättande av hans vetenskapliga syn, inte minst av olika religiösa företrädare, som måste ha omgärdat honom under hans liv. Den kräver en del av läsaren.

Nu känns det ibland som om Vesalius i sitt liv, åtminstone som Dahlström beskriver det i texten, understundom famlar efter stöd i tomma luften. Detsamma kan komma att gälla också för den läsare som inte följer texten eftertänksamt och med intresse. Man måste som läsare kunna hålla ett antal textbollar i luften samtidigt och också se och uppfatta när texten byter fokus och ändrar riktning. Men det kan man förstås. Och det är det som gör texten obrutet intressant. Och, höll jag på att säga, levande.

Texten börjar med att Vesalius tror sig fått en låda med ett skelett av en högerhand som i ett följebrev – om än svårläst och otydligt – antyder att det kan vara vår frälsares hand. Men allt blir nu alltmer svårtytt för honom. Rör sig handen eller inte? Är han själv sjuk eller inte? Finns han hustru och dotter där eller inte? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen eller inte? Var är han egentligen? Vad finns dolt bakom de tunga draperier som döljer väggarna? Vad säger egentligen de viskande fientliga till häften uppfattade rösterna från gatan? Finns någon annan i rummet eller verkar det bara vara så när han tittar i den stora spegel som finns där? Kan han hålla ihop sitt liv?

Men när boken slutar tror jag att det är så att den alltmer omtöcknade och febersjuke Vesalius av oklara skäl försökt stympa sig själv och att han till följd av detta avlider. Så tror jag.

Det är en mörk roman utan klart förlopp, utan tydlig början och slut. Men det finns mellan raderna och inte minst genom den man Vesalius tror sig skymta i den av och till färgändrande spegeln ett outtalat men ändå påtagligt hot mot honom. Diffust men påtagligt. Men det smyger sig efterhand faktiskt på oss båda – både på den alltmer förvirrade ångestridne Vesalius och läsaren. Så läser jag texten.  

Och jag ger Vesalius fem stars av fem i betyg.