Håkan Nesser - En främling knackar på din dörr.

Håkan Nesser, denna evighetsmaskin, har, om jag nu räknade rätt på Wikipedia, gett ut drygt trettio böcker, tror jag det blev, sedan debuten 1988. Inte illa, måste man erkänna. Länge, allt för länge kan jag tycka nu, var han en författare som jag faktiskt såg fram emot att köpa och läsa. Men det är alltså ett tag sedan. Numera köper jag dem ändå. Se där ett av tillvarons stora mysterium – köper, men också gallrat bort en hel del i den senaste flytten. Kvar är bla Berättelse om herr Roos, som är riktigt bra. Köp den gärna.

(Fotograf okänd för mig)

Nu kommer jag, med den senaste boken En främling knackar på din dörr i handen, att tänka på vad Göran Hägg i en av sina böcker skrev om en helt annan författare, nämligen att ”med tiden tröttnade både han och läsarna; läsarna först”. Vi får väl se vem av oss som tröttnar först – den flitige ålderspensionären Nesser eller den, som det möjligen verkar, lite tröttare ålderspensionären Bokhållaren. Eller kanske alla andra läsare.

Men flitig är han alltså, hittills uppskattad av läsarna likaså men också av olika priskommittéer, vilket man inte får glömma. Tre gånger har han premierats för bästa svenska kriminalroman, en gång för bästa nordiska, en gång har han fått Sveriges Radios novellpris, han har blivit hedersdoktor vid Örebro universitet, fått Konungens medalj i guld för ”betydande insatser som författare” och mycket mer därtill. Detta är på intet sätt kattskit, om man får uttrycka sig så.

Men det betyder å andra sidan inte att man behöver knäfalla för allt han gör. Som nu En främling knackar på din dörr. För det är enligt min mening ingen riktigt bra bok. Vi läser tre långnoveller, där åtminstone två av dem har det numera nesserska lättsamma, lätt roande och roade tonfallet som faktiskt blir lite ansträngt och tröttsamt i längden. De är alla förstås ändå välskrivna men de påminner, menar jag, lite väl mycket om ambitiösa studentuppsatser – ”titta hur duktig jag är, se hur jag lyckas få ihop det, applådera!”- och går inte heller på djupet med historierna. Åtminstone två av dem är faktiskt ganska så banala och upplösningarna inte heller särdeles trovärdiga. Och intrigen – ja, förstås konstruerade av en habil gammal deckarförfattare som vet hur en slipsten ska dras. Han har ju gjort det förr. Men det skorrar lite i mitt känsliga öra. Och han lyckas alltså inte riktigt få ihop det på slutet, vilket ju är ganska så förödande för alla författare, men inte minst för den som skriver deckare eller kriminalromaner. Menar jag.

Men möjligen inte du, bäste läsare av denna lilla blogg. Vad vet jag.

Men allt är förstås inte dåligt, inte alls. Men nog väntar man sig mer av författare som premierats med kunglig medalj, tänker jag, och som försörjt sig som författare i decennier. Så återkommer dessutom minst två gånger ordet LUGUBER, detta lilla ord som inte gett någon författare ro i konstnärssjälen sedan Klas Östergren använde det i Gentlemen, vilket var 1980. Varför gör du oss detta, bäste Nesser, skulle jag vilja ropa i natten.

Nå – men en tre stars av fem kan han väl få för En främling knackar på din dörr. Men detta kanske trots allt mest för alla goda läsupplevelser han sammantaget gett oss genom decennierna.

 

Gustav Källstrand - Andens olympiska spel. Nobelprisets historia.

Nu skriver vi augusti 2022 och har mindre än en månad kvar till valet den 11 september. När vi väl hämtat oss från den pärsen, så är det strax dags för en ny anspänning, om än kanske lite lindrigare, när vi får veta vem som i år får de olika Nobelprisen – måndagen den 3 oktober tillkännages vem/vilka som får priset i fysiologi/medicin, den 4 oktober är det fysikprisets tur, följt den 5 oktober av priset i kemi och den 6 oktober är det litteraturpristagaren som avslöjas. Fredspristagarna tillkännages slutligen fredagen den 7 oktober. Den 10 december är det sedan uppesittarkväll då vi i SVT kan se om konungen lyckas dela ut priset utan att dabba sig, lyssna på prismotiveringarna och sedan stirra på det nobla folket när de äter sin sannolikt sagolika måltid i Stadshuset. Själv äter vi väl då som vanligt pizza Kanon från Nockeby pizzeria och suger i oss lite halvsurt lådvin. Eller ska vi kanske våga oss på en Mamma Rosa och till den en Amarone della Valpolicella? Det var ju ändå xxx som fick litteraturpriset i år. Kan jag avslöja redan nu. Och det är ju värt att fira lite extra.

Mellan varven under festligheterna i Stadshuset brukar ett antal till tänderna uppklädda damer och åtminstone en herre i frack – eller är det smoking? - dyka upp i tv-apparaten och informera oss om både ditten och datten. Den frackklädde mannen brukar oftast vara Gustav Källstrand. I tidens anda är han märkligt nog tatuerad. Trots det, har jag noterat genom åren, vet han vad han talar om. Vilket han också mycket påtagligt visar i den bok han gett ut i år alldeles lagom till festligheterna och som kanske särskilt är avsedd för oss som, som vanligt, vill förbereda oss lite. Boken heter Andens olympiska spel; Nobelprisets historia. Källstrand är disputerad kulturhistoriker och arbetar på Nobelprismuseet. Nu vet ni.

Fotograf okänd för mig,

Först som sist. Den som vill läsa om personen Alfred Nobel, hans liv och leverne, konflikterna med hans familj om arvet och inte minst hur testamentet är skrivet och diskussionerna kring detta får i huvudsak söka sig till en annan bok – förslagsvis Ingrid Carlbergs utmärkta Nobel: den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris. I Källstrands bok ligger fokus på Nobels arv, dvs själva priset och hur man haft förstånd att lyckas åstadkomma att det numera väl betraktas som ett av de viktigaste internationella pris som ges för (i huvudsak) intellektuellt arbete.

”De årligen återkommande täflingarna om Alfred Nobels pris skola blifva ett slags återkommande vårt århundrades höga kulturella ståndpunkt fullt värdiga olympiska spel, hvilka komma att i sig samla allt det yppersta af mensklig produktion på det andliga området, och der hvarje lycklig segervinnares gyllene lager stråla vidt omkring den civiliserade världen”.

Tyckte och trodde en skribent i Svenska Dagbladet redan 1897, faktiskt innan de första prisen delats ut 1901. Det är ju förvisso sant att priset genom åren utvecklats till en symbol för verklig vetenskaplig excellens, en något mer problematisk symbol för litterär framgång och ett kontroversiellt men trots allt erkänt sätt att dekorera personer och organisationer som kämpar för nedrustning, demokrati och mänskliga rättigheter. Och det är resan från de första stapplande stegen för priset till hur det i dag uppfattas som Källstrand ingående beskriver på 560 sidor i en bok i det närmaste utan illustrationer. Det är alltså inte en helt lättuggad bok ha gett oss.

Nej, verkligen inte. Den är minst sagt detaljerad och vi får läsa de mest häpnadsväckande interiörer som tänkas kan från de akademiska institutioner, dvs Kungliga vetenskapsakademin, Karolinska institutet, Svenska Akademien och Norska Nobelkommittén, som svarar för priset. Personkonflikter, vetenskapligt tjafsande, kvinnofientlighet, egon utan gräns, en och annan skandal kring pristagare (och också sådana som aldrig fick priset) och ibland rena dumheter. Men i sanningens namn detta nog mest innan rutiner och insikten om prisets nationella och internationella betydelse riktigt satt sig. Fast inte bara - nog kan vi väl fortfarande med en lätt rysning erinra oss vad en s.k. kulturprofil och hans anhängare inom Svenska Akademien nästan lyckade med, dvs att Akademien höll på att förlora rätten att utse pristagaren i litteratur. En händelse som Källstrand inte nämner i sin bok.

Men, och det känns angeläget att trycka på, nomineringsarbetet har genom åren uppenbarligen varit noggrant, omdömesgillt och väl förankrat i de kretsar där det måste vara förankrat. Det är väl egentligen bara litteraturpriset som ibland numera offentligt ifrågasätts av någon högbrynt kulturchef, och för den delen en och annan representant från den s.k. läsande allmänheten som ibland intervjuas av pressen när pristagen blivit känd. För onekligen är det så att litteraturpriset kan bjuda in till en diskussion på ett annat sätt än de naturvetenskapliga priserna. Fast tröttsamt, och lite deprimerande kanske, var det väl att återkommande läsa att denna allmänhet inte så sällan tycktes ha läst bara Astrid Lindgren på den tiden hon levde. Vad man läser nu vet jag inte riktigt. Camilla Läckberg kanske.

Genom åren har tid och kraft inte bara ägnats åt själva priset och pristagarna. Ett visst intresse har också ägnats åt frågan om var, när och hur detta pris skulle delas ut. Redan 1906 gavs tidens store arkitekt Ferdinand Boberg av Nobelstiftelsen i uppdrag att rita ett vad som kom att kallas Nobelpalats vid Strandvägen. Hans tanke skrotades dock då de ansågs för stort och dyrt och sedan låg väl frågan i träda till december 2011 då staden och Nobelstiftelsen tecknade en avsiktsförklaring om att bygga ett s.k. Nobel Center vid Blasieholmen. Men även detta gick i stöpet efter en långvarig överklagandeprocess. Nuvarande tanke är att detta Nobel Center skall byggas vid Stadsgårdskajen vid Slussen. Den som lever får väl se – man har inte ens, vad jag kommer ihåg, bestämt arkitekt för byggnaden. Många pris lär väl hinna delas ut innan huset kan bli klart. Gissar jag. Källstrand lämnar oss i sticket i denna fråga.

Nå. Men vad som kommer att hända med Nobel Center är kanske inte det viktigaste. Viktigare är väl vad som kan tänkas ske med Priset framöver, dvs hur kommer det att uppfattas av samtiden. Vem vet. Inte ens Källstrand – ”Hur det kommer gå får Nobelpriset i framtiden är svårt att sia om. Det är däremot lätt att konstatera att det gått bra i det förflutna”. Vilket är den sista meningen i detta blivande standardverk om Nobelpriset. Och kanske en bok som rentav kommer att nomineras till Augustpriset? Fast det är kanske att hoppas på för mycket.

Hursomhelst – en fyra stars av fem ger jag den i betyg för min del. Hade den inte varit så satans tjock, och därmed antagligen varit aningen mer koncentrerad, hade den fanimig fått fem stars. Nu är det sagt,

Thomas Bernhard - Utplåning; ett sönderfall.

 Inte fan kan man gilla allt, har jag inte bara en utan flera gånger sagt mig när jag denna periodvis helvetesvarma sommar släpat på – och förstås läst - Thomas Bernhards 600-sidiga bok Utplåning. Sant. Men när jag nu slagit igen boken, satt mig för att skriva denna lilla text för att sedan gå ner till mitt privata bibliotek för att stoppa in den bland de övriga böckerna av Bernhard som trängs där, får jag nog säga att Utplåning trots allt, trots allt, varit värd den tid, den ansträngning och det tankearbete den tvingat mig till.

Fotograf okänd för mig. 

Men ändå så menar jag att andra böcker av honom kanske kan rekommenderas i första hand. För egen del tycker jag nog att Skogshuggning, Gamla mästare och förstås Självbiografierna för den ev. intresserade i första hand kan läggas på nattduksbordet, eller var du, min okände läsare av denna blogg, nu staplar upp dina olästa böcker. Gamla mästare i första hand, föreslår jag.

När jag nu för egen del går igenom vad jag skrivit om dessa och andra av Bernhards böcker, ser jag att jag om Gamla mästare – som förstås fick fem stars av fem i betyg – bland annat skrev ”… är på många sätt är en typisk bok av Bernhard. Den är skriven i ett enda stycke utan kapitelindelning och med meningar som inte sällan är långa som ett ösregn och med inskjutna bisatser, som i sin tur kan ha inskjutna bisatser, om i sin ur kan ha … varför man som läsare måste vara på alerten och gärna ha en kanna med starkt, gott kaffe bredvid sig. Eller varför inte en fru som antecknar. Ja varför inte”. Jag kunde i princip ha skrivit detsamma om Utplåning. (För den ev. intresserade: fru har jag, men hon har annat för sig än att anteckna mina kloka tankar om Bernhard och för den delen allt annat. Nu vet ni).

(By the way - det här med en fru som antecknar har jag hämtat från en kommentar som Bodil Malmsten en gång gjorde om, tror jag faktiskt det var, just Gamla mästare. Hon var en stor fan av Bernhard. Hon menade att den som läser honom helt enkelt behöver en hjälpläsare, en stenograf eller varför inte just en fru, som skriver upp alla de fantastiska formuleringar som hans böcker kryllar av. Själv är man som läsare upptagen med texten, menade hon, och hinner inget annat. Så kan det vara.)

Nå. Men vad om Utplåning? Eller varför inte börja med Bernhard själv? Han var en författare från Österrike som dog 1989 ännu inte fyllda 60 år. Hans liv verkar inte ha varit som på en räkmacka, direkt. Och hans relation till sitt hemland var minst sagt ansträngd, vilket inte bara märks i de flesta av hans böcker utan också i hur hans författarskap uppfattades i landet. Man menade, kort sagt, att hans negativa skriverier om Österrike i inte minst böckerna var som att kasta skit på hemlandet och kanske själva folket, österrikarna själva. Skälet till detta från Bernhards sida var att han menade att man inte gjort rent hus med sitt nazistiska förflutna. I sitt testamente förbjöd han också att hans pjäser skulle uppföras i landet och att opublicerade verk skulle få ges ut. Hans efterlevande släktingar har tydligen dock lättat lite på detta, sägs det.

Men Utplåning (med undertiteln Ett Sönderfall). Vad kan sägas om den? Mer än att den var hans sista bok? Den gavs ut 1986, dvs ett par år före hans död, men kom på svenska först 2015, och är väl på många sätt en typisk bernhardbok. De två huvudavsnitten i den – kallade Telegrammet resp. Testamentet - är som vanligt skrivna i ett textsjok utan kapitelindelning och, som man kan föreställa sig, i en enda lång mental utandning och med på vanligt sätt ofta långa, komplicerade meningar, utan möjlighet till vilopaus och andhämtning. Den kräver alltså en del av läsaren. Men ger också en del tillbaka, förstås.

Temat denna gång tycks vara den vanliga uppgörelsen med Österrike och tillika med huvudpersonen Franz-Josef Murnars familj. (Vars namn nämns bara på den första och sista sidan). Och det verkar ju inte direkt så inspirerande även för en återkommande bernhardläsare. Men, rätt eller fel, så tolkar jag storyn i boken som Bernhards föreställning att landet Österrike står inför en slags mental eller politisk kollaps. Och då blir det genast lite mer spännande, menar jag. Fast möjligen drar jag bokens story för långt nu.  

Men så här är det. I Telegrammet läser vi om hur FJM, nyss återkommen till Rom där han bor, från familjegodset Wolfsegg och sin ena systers bröllop i en ständig dialog - eller snarare monolog - med en person vid namn Gambetti förklarar sakernas tillstånd, dvs hur illa allt står till i världen, konsten och litteraturen, hur Österrike står på den mentala ruinens brant, hur gement familjen – som består av hans mamma, pappa, en äldre bror och två yngre systrar – behandlat honom genom livet men hur han själv genom egen kraft, och kanske med stöd av en farbror, lyckats klara livhanken och etablerat sig som en slags intellektuell i Rom. I en bisats nämns att det är den förkättrade familjen som försörjer honom. Intressant.

Intressant är också att samtalen, eller kanske snarare monologen, med denne Gambetti, som kallas elev, möjligen förs i historisk tid, möjligen i nutid och möjligen i en framtid. Som jag läser boken. Men sommaren har ju varit varm och tankeförmågan har kanske inte varit på topp alla gånger och mycket annat, tex nuvarande och kommande barnbarn, cykling både hit och dit, och allt annat som berör en äldre gentleman har ju periodvis kommit emellan. Men ju längre jag kommer i texten i detta avsnitt desto mer fascinerande blir den. Om än inte fullt ut begriplig alla gånger.

Så får då denne FJM ett telegram som faktiskt skakar honom. Hans mamma, pappa och bror, som han alla hatar, har omkommit i en bilolycka. Han förstår att handling krävs. Han måste, om än motvilligt, resa tillbaka till familjegodset och detta omedelbart. Han gör så.

Nu hamnar vi i romandelen Testamentet. Och det är väl här som Bernhards återkommande tema om Österrike, nazismen, katolicismen och – i just den här boken - hans föreställning om familjens svek gentemot honom, trots att den alltså försörjer honom, blir som mest tydlig. Han blottlägger inte bara den egna familjens koppling till nazisterna och hur man under åratal tagit väl hand om de lokala företrädarna. Vi får också ta del av mammans måste jag säga oväntade sexualliv i och med att vi får veta att hon genom decennierna träffat och förlustat sig med en hög kyrklig katolsk potentat. Pappan känner till detta, men är väl nöjd och glad om han i lugn och ro får ägna sig åt godsets lantbruk och sina papper, vilket han får. Liksom den äldre brodern, den egentlige arvingen, får. Vad de två döttrarna gör vet jag inte riktigt. Men en av dem gifter sig i vart fall till allas överraskning med en lönnfet och på alla sätt tafatt vinflaskkorkfabrikant. Just det – en vinflaskkorkfabrikant.

Men nu står alltså FJM som den högste ansvarige för godset. Vad göra? Han är ju totalt ointresserad av sådana praktikaliteter som följer på ett ägande av lantbruk. Det är väl nu som Bernhard i sin sista bok ger sitt kära Österrike ett sista slag på käften. Han låter i romanen FJM testamentera godset Wolfsegg till den judiska församlingen i Wien. Helt plötsligt ägs alltså den gamla nazistborgen av judar. Helt plötsligt, kanske Bernhard menar, kan det mest oväntade hända. Helt plötsligt – ja, jag vet att jag antagligen drar storyn långt utanför vad som Bernhard kan ha menat med Utplåning – kan kanske också hans hatade Österrike gå i graven. Det nazistiska förflutna försvinner i rök och damm och fram träder dess motsats. Till österrikarnas förvåning och kanske förtvivlan. Men det är väl bara jag som i den nuvarande tropikhettan med de mer än vanligt trögrörliga hjärncellerna kan komma fram till denna slutsats. Men lite kul tyckte jag det var.

”Att tänka innebär att misslyckas, tänker jag” säger Bernhard insiktsfullt på ett ställe i boken. Jag kan inte annat än hålla med.  

Men vad annars om Utplåning; ett sönderfall? Mer än att som vanligt hos Bernhard både text och story är rörliga och rastlösa, att både ord och tanke kränger kring språket och tänkandet i hans närmast labyrintiska prosa med dess ständigt återkommande repriser och omtagningar, vilket möjliggör att man som läsare kan komma fram till den mest häpnadsväckande slutsats när bokens pärmar slagits ihop. Men så skall det väl vara med goda litteraturen? Tänker jag.

Och nog kan väl Utplåning; ett sönderfall få fem stars av fem i betyg? Jo.