Lena Andersson - Koryféerna

Mordet på Olof Palme skedde som bekant den 28 februari 1986 och är fortfarande olöst. Och kommer väl att så förbli även om chefsåklagare Christer Petersson i en beramad TV-utsändning i juni 2020 pekade ut den s.k. Skandiamannen Stig Engström som den sannolike mördaren. Men några direkta bevis i form av tex teknisk bevisning eller upphittat mordvapen presenterades inte, utan Petersson hänvisade till en indiciekedja som gjorde att han ansåg att om Engström varit i livet, vilket han praktiskt nog inte var, så skulle han häktats för mordet och en mer formell brottsutredning mot honom inletts. Den sedan länge pågående förundersökningen lades därmed ner. Peterssons argumentation imponerade väl inte på alla, eller ens på särdeles många, men nu är det som det är. En död man är utpekad och statsministermordet är i praktiken lagt till handlingarna. Punkt.

Men är det därmed också slut på de spekulationer och tänkande och kattrakande som pågått sedan i princip dagen efter mordet? Möjligen. Och detta i så fall väl närmast av det enkla skälet att tiden gått, personer som på olika sätt varit involverade i försöken att lösa mordet har antingen gett upp, gått i graven eller in i dimman och dessutom, inte minst viktigt tror jag, för att allmänhetens intresse för både Palme och mordet på honom väl efter mer än trettio år har falnat för många och mordet därmed har hänvisats till ett bli ett par rader i historieböckerna eller kanske som diffusa rester i folks minnen. De som fortfarande söker efter ett mer tydligt, påtagligt och kanske trovärdigt svar på vad som skedde före, under och efter skotten i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i Stockholm den där kalla februarikvällen är väl numera i huvudsak bara en rest av de s.k. privatspanarna som sannolikt aldrig ger upp förrän döden inträder också för dem. Men så har vi överraskande nog nu också Lena Andersson.

Lena Andersson, vem är då det? Jo en drygt 50-årig journalist och författare som har dryga tiotalet böcker bakom sig och som bland annat skriver stringenta, men inte så sällan svårtuggade, återkommande kolumner i numera Svenska Dagbladet. Av hennes skönlitterära produktion är väl kärlekshistorien, eller vad man ska kalla den, i böckerna Egenmäktigt förfarande och uppföljaren Utan personligt ansvar mellan den unga Ester Nilsson och den trötte kulturmannen Hugo Rask mest lästa men också de två böckerna om folkhemmet och dess, enligt Andersson, i tid närstående upplösning nämligen Sveas son och Dottern har fått en stor läsekrets. Alla, men kanske inte minst Egenmäktigt förfarande, som hon också fick Augustpriset för, är alltså uppskattade av många. Själv gav jag dem mellan fyra och fem stars i betyg enligt min egen hemmasnickrade betygsskala, och det är väl bra. Javisst är det.

Denna Andersson har nu i sin nya bok Koryféerna, med undertiteln En konspirationsroman, närmast sig just Palmemordet. Dock inte på så sätt att Palme och de andra som agerade i eller runt den affären nämns med namn. Nej nej – här handlar det i stället om hur landets främste politiker, som i boken kallas Carl Stjärne, skjuts till döds på öppen gata och vad en journalist som långt senare som fått i uppdrag att skriva en bok om detta kommer fram till efter att först borrat sig ner i det mörker som omger mordet och sedan i en uppmärksammad tidningsartikel presenterar en slutsats om vad som skett och varför. Inte minst detta varför är ju intressant, men är det trovärdigt det som Andersson låter journalisten skriva? Andersson påstår nämligen att Stjärne/Palme av svårgenomträngliga skäl skulle vilja att landet närmade sig Sovjetunionen med syfte att – ja, förklara det den som kan. Få diktaturen att bli lite socialdemokratiskt? Ja, märkligt nog tycks detta vara själva syftet. Men koryféerna är milt sagt hur som helst emot detta.

Men att Palme, förlåt Stjärne, mördades till följd av en konspiration mellan maktens elit – de s.k. koryféerna - och denna makts handgångna män inom den hemligaste av den hemliga polisen och dess fysiska hantlangare och att detta påstådda närmande till Sovjetunionen då skulle spela roll, är ju en slags huvudtes för Anderssons privatspaneri i sin ”konspirationsroman”. Men allt detta måste ju i så fall döljas. Stjärne ligger och dör på gatan, liksom alltså Palme, och innan ekot efter skottet tystnat drar koryféerna därför en tystnadens slöja över såväl mordplatsen som vittnen som skytten som polischefen som – ja vem mer? Jo tex Stjärnes fru som sett skytten och för den delen också Palmes fru som även hon sett skytten.

Varför då denna charad eller rebus i Anderssons bok? Svar: vet ej förstås. Jag gissar däremot att det beror på att Andersson inte vågar stå för vad hon både direkt och indirekt påstår i boken. Nämligen att huvudvittnet, Stjärnes fru dvs Palmes fru, är djupt involverad i mörkläggningen. Hon frågar, påstår Andersson, i första samtalet med polischefen, som tillika är en av koryféerna och som lämpligt nog utsett sig själv till både utredare av mordet och förhörsledare av frun, rentav honom att ”Vad har jag sett? Vet jag eller vet jag inte vem som dödade min man?” Och detta skall inte uppfattas som en osäkerhet från hennes sida utan mer som en uppriktig vilja att … ja, deltaga i mörkläggningen. Och detta skulle ju ingen vettig människa våga påstå i en ren faktabok om den nuförtiden närmst helgonförklarade fru Palme. Särskilt inte som det inte finns tillstymmelse till bevis att det skulle vara sant. Eller ens möjligt. Eller trovärdigt.

Därför, menar jag, har vi denna lek från Anderssons sida att skriva om Palmemordet med alla agerandes namn gömda i andra. Och därmed i praktiken detta lierande från hennes sida med de märkliga privatspanarna och denna önskan att – om än i en konspirationsroman - framstå som den som sett ljuset och vet vad som hände såväl före som under som efter skotten. Liksom alltså också koryféerna vet, både de i boken under pseudonym nämnda och de verkliga som ingick i kretsen runt Palme, förlåt igen, jag menar förstås Stjärne.  

Och därmed blir Anderssons bok helt ointressant. Hon reducerar den till att bli en ren och skär förströelsebok. En lek. Har man inget bättre för sig kan man läsa den och småskrattande glädjas när man identifierar personerna, vilket är lätt, och kanske också hålla med henne i ett eller annat omdöme hon lämnar om dem. Och under tiden lyssna på P2. Eller klappa katten. Eller hålla ett vakande öga på barnbarnet som strultar omkring hemma. Alltså göra allt det man inte gör när man läser en verkligt intressant och givande och viktig bok.

Men det hindrar ju inte att man som läsare understundom kan glädjas åt hennes språk. Skriva kan hon ju. Hantera svenska språket kan hon ju. Många av de personer som nämns i boken inte bara talar underligt – de tiger också underligt, och sådant kan ju för all del också vara lite kul att noterna och läsa. Men ibland blir kanske abstraktionerna och Anderssons lek med en skrämmande verklighet – ett verkligt ministermord som skakat ett verkligt land - av den karaktären att man som läsare famlar lite i blindo och låter storyn i boken glida ner mot ett slags tomrum, vilket kanske inte var hennes avsikt. Men det hela påminner just då lite väl mycket om vad som ibland kan stå i hennes artiklar i SvD – man läser och läser men fattar nada. Och skummar. Eller byter tidning, eller för den delen i det här fallet bok. Eller koncentrerar sig på barnbarnet.

Så vi lägger nu Koryféerna till handlingarna – dvs stoppar in den i bokhyllan bredvid Anderssons andra mer läsvärda böcker. Betyg? Ja trots allt en två eller tre stars av fem. Men inte för att det bärande elementet i boken, som jag uppfattar det, skulle vara särskilt intressant utan för att det i den finns enskilda meningar och stycken som gläder åtminstone mig. Som tex:

”Följande morgon satt Holger Wendel i residenset och läste hemlandets morgontidningar. Han började med meteorologsidan längst bak. Minusgrader eller slask var den variation som bjöds. Han mindes med en rysning luftens särskilda råhet i januari, den som kröp innanför kläderna, sedan innanför huden och till sist in i märgen där den lade sig till rätta och inte gav vika förrän i sena maj”. Och så är det ju, som bekant. Veckans tävling: vem är Holger Wendel? 

För samtliga bilder gäller att fotografen är okänd för mig. 

 

Liza Marklund - Kallmyren.

Kallmyren är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra. Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Fotograf okänd för mig. 

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förre boken Polcirkeln och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det. Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och med mer än tio deckare bakom sig väl lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat. Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom. Är tanken att han ska avlida i den tänkta sista delen av trilogin? Verkar inte bättre, och det är ju lite synd med  tanke på att ... nej stopp! - nu höll jag på att försäga mig; eller spoila som man säger på modern svenska. 

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Som tex när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, hon heter förresten Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne; ja så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan” skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå. Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiske och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats. Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru. Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj får man nog säga.

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i vad som formellt kommer att klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Äntligen, skulle jag vilja säga, blir nu Wiking på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken. Till läsarens glädje.

Men inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, dvs skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren av denna blogg som ännu inte läst Kallmyren. Men slutet är både välskrivet, spännande och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om ryskt och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en ny kvinna - som han för sina barn presenterat som Alice - och på en midsommarfest ser ett antal barn, som åtminstone är hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis. Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin - att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu efter trettio år ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det? Frågorna hopar sig, som man säger.  ”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

 

 

Ulf Lundell - Vardagar 6; Vardagar 7.

Åsa Beckman – är hon bekant? Möjligen, möjligen inte. Men hon började på Dagens Nyheter, Sveriges största dagstidning, som litteraturkritiker 1990 och har därefter i omgångar, senast från 2013, varit dess bitr. kulturchef. Denna kvinna meddelade för att tag sedan i en längre drapa läsekretsen att hon under sommaren läst Ulf Lundells Vardagar 6 och Vardagar 7 och att hon ”roat följt den buttre dagboksskrivaren genom hela sviten” och väl har funnit nöje i det. Bra nog kan man tro. Men, berättar hon nu, ”det finns en sidohistoria som för mig börjar komplicera dagbokssviten”. Jaha, och vad kan det vara undrar man ju nyfiket?

Fotograf okänd för mig.

Jo, den konflikt som Lundell har med sin dotter efter det att hon opåtalat offentligt kommenterat hans nya relation med en kvinna som tydligen är yngre än vad hon själv är – och då pratar vi ändå om två kvinnor i ca fyrtioårsåldern - och som hon, utan att ha träffat vare sig pappan eller den nya kvinnan, ställt sig lite undrande inför. Lundell blir förbannad och bryter med sin dotter. För min del får deras relation vara hur den vill – god eller dålig och detta av begripliga skäl eller inte. Men för min del är det inte intressantare än den konflikt som man kan föreställa sig finns mellan svetsare A och hans dotter eller läkare B och hans son eller redaktör C och hela hens släkt.

Men inte för fru Beckman. Här ska det i Fina Tidningen gås till botten med en sak hon rimligen inte har ett skit med att göra. Visserligen konstaterar hon att ”ingen utomstående känner till alla bottnar i den här konflikten”, men oaktat det maler hon på – och citerar dessutom ett påstående från dottern om något Lundell ska ha sagt till henne för länge sedan och som inte har något att göra med hans nya relation och som, om det skulle vara sant, vilket Beckman inte vet och som hon också medger att hon inte vet, men ut till offentligheten skall detta (påstådda) yttrande, är klart över gränsen för normal anständighet. Hon kommer sedan till slutsatsen att Lundell beter sig ynkligt gentemot dottern. Vad ska man då säga om Beckman? Jag låter svaret på frågan vara öppet. Men för min egen personliga del börjar jag ifrågasätta min mångåriga prenumeration på DN. Vem är nästa person som Beckman tänker släpa till DN Kulturs – eller hennes personliga? - stupstock? Det finns gränser för vad man är beredd att betala för.

Nå. Men vad om själva böckerna? Mycket positivt har av andra skrivits om dem. Inte mycket finns att tillägga. Faktiskt inte. Medan jag läser rullar det egna livet på i ungefär samma banor som för generationskamraten, och följeslagaren sedan många år, Lundell. Men, och det känns ju fanimig lite sorgligt, utan hans förmåga – eller kanske vilja - att få på pränt de reflektioner om tillvaron som jag själv trots allt också gör. Vad skulle hända om jag försökte? Vem vet. Kanske skulle jag, osannolikt nog, bli föremål för fru Beckmans intresse. Fast det vill jag ju inte riskera.  

Men en sak är jag ju odelat glad över. Någon trevade och i böckerna osäker men faktiskt också ömsint beskriven relation med en viss N, som Lundell kallar henne och som är den av Beckman uppmärksammade ”nya kvinnan”, finns inte för mig. (Varför denna lek med initialer, kan man ju parentetiskt undra? En snabb kontakt med fröken Google avslöjade ju vem det är). Vad finns då i stället? Jo en fin stabil mångårig relation med en viss A-M. Tack för det, skulle jag vilja säga. Men annat hos den gamle mannen känns igen – ont i ryggen och för den delen foten, borttappade glasögon och nycklar, slötittande på TV, otäta fönster och andra påtagliga vardagsbekymmer, framtidsfunderingar, återkommande resonemang med sig själv om vart livet tar vägen. Promenader. Rastlöshet. Coronafunderingar. Ilska mot ovaccinerade. Läsande. Målande. Synpunkter på sådant som bär din och min och hans tillvaro. Och mer därtill. Fast ännu tycks han inte varit hos ögonläkaren och opererat sig för starr. Men det kommer väl det också. Hör du?

Vad mer? Ja, vad mer? Mer än att jag för egen del skulle vilja att han faktiskt samlade sig till längre sammanhållna kommentarer till böcker han läst. Det borde han kunna, det finns ju återkommande små antydningar om detta i Vardagar. Eller vill han inte? Tror jag ska ringa den allvetande fru Beckman – då får man ju veta hur saker och ting verkligen är. Hon har säkert svar också på den frågan. Men läser gör han. Eller köper i vart fall böcker. Läser han då allt? Antagligen inte. Vi bokköpare gör ju inte alltid det.

Nu handlade denna lilla drapa ju mindre om Lundell och mer om, ja ni fattar vem. Men betyg då för Vardagar 6 och 7? Ja eftersom jag som nyopererad för starr hade vissa fysiska problem med läsningen av dem, en och annan halvsida och kanske helsida av detta flöde på sammantaget drygt 1000 sidor fick jag faktiskt skumma, och därtill också problem med att skriva denna lilla text, får det väl bli fyra stars av fem. Men antagligen fem när jag efter åtta veckor fått de nya läsglasögonen och då kanske läser om böckerna. Nu vet ni.

”Tvättmaskinen läcker”.