Gao Xingjian - När jag köpte ett spinnspö åt farfar.

Vem är då Gao Xingjian? Ja, om jag kommer ihåg rätt så är han en av bara två nobelpristagare i litteratur från Kina, eller med kinesisk bakgrund. Den andre är Mo Yan. Nu skulle jag ju för all del kunna gå till Wikipedia – eller kanske rentav Svenska Akademiens i sig utmärkta hemsida - och kolla, men varför göra det, när jag som vanligt tror jag har rätt. Men jag kan ju ha fel. Slå upp själv, bäste ev. läsare av denna blogg.

Gao Xingjian fick Nobelpriset år 2000 – det vet jag - och av honom har jag tidigare läst Andarnas berg och En ensam människas bibel, som båda är klart läsvärda och verkligen kan rekommenderas, inte minst till den som vill få sin kanske romantiska föreställning om Maos kulturrevolution något rubbad eller snarare rentav ifrågasatt. Nu har jag också läst den till omfånget ganska tunna novellsamlingen När jag köpte ett spinnspö till farfar, ett fynd på antikvariat. (Jag har väl tidigare sagt att antikviteten är en omistlig del av vårt kulturliv. Om inte, så säger jag det nu).

Alla dessa tre böcker är översatta av Göran Malmqvist, sinologen, professorn och ledamoten av Svenska Akademien. Det kan ju uppstå en tanke att han, och kanske därmed Akademien, var i en jävssituation när man diskuterade Nobelpriset till Gao. Detsamma gällde för den delen också när Mo Yan fick priset. Där var saken kanske ytterligare lite delikat eftersom Malmqvist överlämnade ett antal av honom översatta verk till ett bokförlag i direkt anslutning till att Nobelpriset tillkännagavs. Gör då detta att de två prisen kan ifrågasättas? Nej, det tycker jag inte. Bra böcker är bra böcker, bra författarskap är bra författarskap, oavsett översättare. Men den som vill och orkar ifrågasätta Akademiens oväld må väl göra det. Till ingen nytta.

Nå. Den till omfånget tunna boken innehåller tio noveller och i nästan varje kan man utläsa kritik mot Mao och hans tid, särskilt förstås vad som skedde under den s.k. kulturrevolutionen, dvs Maos fullskaliga experiment mellan åren 1966 och 1976 och som syftade till att i landet avlägsna makthavare och andra som uppfattades slagit in på den kapitalistiska och/eller revisionistiska vägen – eller, som det också hette, man ville ge folk ideologisk omskolning genom kroppsarbete. Om detta finns mycket att säga, men det får bli en annan gång, men många av oss kommer fortfarande ihåg det på tiden ihärdiga viftandet med Maos lilla röda även här hos oss (du fåkunnige hänvisas som vanligt till Wikipedia). Tiden beskrivs med rätta i novellerna genomgående som Maos vansinniga tid, de svåra åren, de åren som blev så katastrofala, åren för omskolning och liknande. Det är alltså tydligt för läsaren var Gao står rent politiskt och han flyttade också från Kina i sinom tid och bosatte sig i Frankrike, där han omsider också blev medborgare.

Påverkar då detta relativt tydliga politiska innehåll i novellerna läsaren? Nej, rimligen inte. Läsaren vet var författaren står rent politiskt men ser ändå de litterära kvalitéerna i dem. De är till både form – inte minst när Gao vid ett par tillfälle använder sig av s.k. inre monologer - och innehåll spännande och intressanta och dessutom till delar rentav berörande på ett mänskligt plan. Jag tänker tex på den novell där en gammal man tänker tillbaka på sitt liv, hur det blev och vad han kanske, kanske inte gått miste om – om han vågat, om han orkat, om han velat göra saker annorlunda. Om han inte varit så bunden av konventioner. Det är väl sådana tankar som vi lite till mans nån gång kan brottas med utan att för den sakens skull ångra något. Det som skett har skett. Det blev som det blev. Och det blev bra.

De tidigare nämnda Andarnas berg och En ensam människas bibel är böcker som envar litteraturintresserad borde skaffa och läsa enligt min mening. När jag köpte ett spinnspö åt farfar har enligt in mening inte samma höga kvalité men kan förstås läsas ändå med stor behållning, även av den - i likhet med er Bokhållare - som kanske inte direkt uppskattar novellformen. Så en fyra stars av fem får den i läsbetyg av mig.

  

Hans-Gunnar Axberger - Statsministermordet.

Olof Palme blev den 28 februari 1986 skjuten till döds på Sveavägen i Stockholm. Hans fru Lisbeth Palme blev vid tillfället lätt skadad. De flesta av oss som tillhör den lite äldre generationen vet väl vad vi gjorde den dagen, eller kanske snarare dagen därpå när mordet blev mer allmänt känt. Om detta mord, dess bakgrund, vad som skedde eller inte skedde på mordplatsen och vad som senare hände har Hans-Gunnar Axberger skrivit boken Statsministermordet. Den skall enligt min mening läsas av varje samhällsintresserad person och detta oavsett om man har egna minnesbilder av mordet och tiden när det skedde eller inte. Kanske mest om man inte har det.

Hans-Gunnar Axberger är en 70-årig mycket välmeriterad jurist och ämbetsman som är väl lämpad att skriva om just Palmemordet. Han har gjort en vända i departementsvängen, är professor i konstitutionell rätt, varit justitieombudsman och säkert mer därtill. Dessutom var han huvudsekreterare i den granskningskommission om mordet på Palme som arbetade under åren 1996 – 1999. Vem ska skriva ett standardverk om mordet om inte han?

För vad Axberger har skrivit är just den slutliga boken om mordet. Det har ju skrivits ett antal andra böcker om det men såvitt jag vet ingen som inte driver en tes, som vill ge oss en uppfattning om vem som mörade Palme och varför. Axbergers syfte är ett annat. Han vill inte söka svaret på vem gärningsmannen var utan helt enkelt skälet till varför vi aldrig funnit det. Trots att utredningen är nedlagd och en död man utpekad som misstänkt eller möjlig gärningsman.

Han går noggrant till väga i sin drygt 450-sidiga och mycket välskrivna bok med en omfattande kommentarsbilaga. Det finns såvitt jag, och dessutom andra som kan saken bättre, kan bedöma inget som undgått honom i arbetet med boken. Den är på ett sätt sorglig att läsa. Han beskriver ingående det vi alla vet, nämligen att utredningen om mordet totalt misslyckats från start och att den under många år kantats av den ena skandalen efter den andra – allt från mordnattens kaos till konflikter mellan myndigheter, personkonflikter inom utredningen, obegriplig hybris hos mordutredare till ministerstödd privatspaning. Bland annat.

Jag har inte för avsikt att här skriva närmare om Palmeutredningen, olika utpekanden om gärningsmän den gjort, misslyckade rättegångar och resningar, det sätt som olika spaningsledningar skött mordutredningen och säkert mer som skulle kunna nämnas. Jag vill bara hänvisa den ev. intresserade till Wikipedia och sökordet Ebbe-Carlsson-affären. Vet du inte redan något om den kommer du att få rysningar i själen och svårt att sova och, värre ändå, få din tilltro till rättsstaten Sverige rubbad.

Vi vet ju alla hur Palmeutredningen slutade. Den siste utredare, han heter Krister Petersson, pekade i en beramad presskonferens i TV ut den s.k. Skandiamannen Stig Engström som den trolige mördaren. Några bevis presenterades inte. Eftersom Engström lämpligt nog var död lades mordutredningen sedan ner. Svenska folket satt häpet framför TV och stirrade. Stumheten bredde ut sig i fosterlandet. ”Det är en gåta” skriver Axberger ”varför mordutredningen avslutade så osakligt, förnuftsvidrigt och laglöst”.

Han avslutar sig bok Statsministermordet, som inte kan få annat än fem stars av fem i läsbetyg, på följande sätt:

”Riksåklagare, Säpochefer och andra har vittnat om att det de varit med om under mordutredningen gått utöver deras vildaste fantasier och värsta farhågor. Villospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer och så vidare – efter åren av små och stora katastrofer i statsministermordets spår trodde man inte att det skulle kunna bli värre. Men det överträffades efter 34 år när en av riksåklagaren förordnad ämbetsman, utan bevis och med regeringens tysta bifall, sänkte en postum dom över en sedan decennier avliden människa. Det var den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.

Det är hårda ord. Beskriv det gärna vackrare, den som kan”.

Samtliga fotografer är okända för mig. 

 

 

 

Sara Strömberg - Skred.

2022 års sista lästa och här på min blogg kommenterade bok var Sara Strömbergs och hennes av Svenska Deckarakademin prisbelönade debut Sly. Och vad är då 2023 års första lästa bok om inte hennes uppföljare Skred. Så kan de gå till här i världen.

Nu var väl 2022 inte mitt bästa läsår vad gäller vare sig antalet lästa böcker eller kvaliteten, om man törs uttrycka sig så, på de jag läste – skälet till detta var väl, ja var väl egentligen bara intressant för mig, eller hur, men hursomhelst var det som jag ser det förra året ett dåligt läsår. På något sätt var det väl symptomatiskt att sista boken var den enligt min mening ganska så mediokra Sly. Och vad ska man då så här i början av året tro om 2023? Ja, inte annat än att det börjar lite illa. Ety inte heller Skred är särskilt bra.

Men bästa läsare av denna lilla blogg – det kommer sannolikt att bli bättre framöver; mycket sämre kan det ju inte bli, viskar läsluther som sitter på min axel och hackar i mitt öra. Ni kommer här framöver att kunna läsa briljanta kommentarer till viktiga och läsvärda böcker, skulle jag vilja hoppas. Kanske rentav lika välskrivna, eller om man så vill snåriga, som de allt förre bokrecensioner som DN ger oss läsare; men det är ju strängt taget en annan fråga. Men den som lever får väl se. 

Men vad om Skred? Den för oss nu kända gamla hjältinnan och lokalredaktören för Jämtlandsposten Vera Bergström firar förstås nya triumfer. Boken börjar dramatisk med ett jordskred i Åre som följer på en regnig sommar och att kommunen, påhejad av överlistiga politiker och råbarkade s.k. entreprenörer, upplåtit plats för allt fler och mer eller mindre, mest mer, exklusiva fritidshus lite varstans i tassemarkerna. En person dör. Men på något märkligt sätt nästan försvinner detta skred och dess orsaker, och inte minst vad det kan betyda för kommunen i framtiden, bort i romanen och vi får i stället läsa desto mer om en försvunnen fårbonde tillika musiker som så småningom också han hittas död. Mördad.

Strömberg låter i romanen ett antal personer i korta ganska så rappt skrivna kapitel driva storyn framåt. Det är den döde fårbondens syster, hennes aggressive man, ett par politiker, ett satans rikt yngel till entreprenör och tillika sommarboende, en känd Tv-personlighet och hans fru och ett par till. Och så förstås Vera själv och hennes goda fina kamrater som är bosatta i bygden och arbetar där. Detta är ett ganska så vanligt stilistiskt grepp som en författare brukar ta till när man inte kan eller vill eller orkar skriva en mer sammanhållen och sammansatt story. I det här fallet duger det för all del gott – det blir lite spännande och läsaren får möjlighet att i den snabba resan genom romanen tänka efter lite själv. Vad är det som pågår? Vem är mördaren? Vad hände egentligen i det förflutna? Vem har tappat alt lagt ut den försvunna fårbondens vackra armband i Stockholm, själva syndens håla? Och den där märkliga släktingen som periodvis bor hos den fårbondens syster och hennes man – visst är han mystisk? Ja, kan jag avslöja. Han är det. Så som det ska vara i en deckare: frågorna hopar sig.

Men inte bara den där släktingen är lite mystisk. Det är väl i stort sett bara Vera och hennes goda kamrater som klarar sig undan misstanken att ha dödat den lille snälle oförarglige fårbonden. Apropå Vera – förutom att hon förstås är en klipsk och oförvägen amatördeckare som dessutom tycks fylla hela Jämtlandsposten själv med artiklar om mordet och allt annat som kan tänkas intressera den sviktande allt äldre läsekretsen av papperstidningen så undrar man ju – eller hur – hur hon har det med kärlekslivet. I boken Sly delade hon, vilket väl får anses vara lite ovanligt, säng med en älgstudsare. I Skred är det efterhand en katt. Men till min förvåning så får hon i boken dessutom ihop det romantiskt, som vi lite pryda säger, inte bara en utan två gånger med olika män. Men så värst lyckat blev det ju inte. Så för hennes skull hoppas jag på bättre tur i nästa bok med den man som hon på sista sidan i Skred håller lite kärvänligt i handen. Men då är jag inte med, kan jag säga.

För visst duger Skred gott till att läsa en kulen dag när den mentala och fysiska tröttheten slagit till och alternativet till läsningen tycks vara att städa våningen. Boken är alltså rappt skriven, den är lite spännande ibland, lite oförutseende ibland och alltså inte helt oäven, även om bildspråket understundom inte är av denna världen, så jag får väl ändå ge Skred tre stars av fem i läsbetyg. Men nog märker man att Strömberg har varit lite väl snabb på tangenterna och försökt få ut en ny bok så fort som möjligt efter den prisade Sly. Hon skulle nog kunnat lugna sig en aning och kanske arbetat genom den mer – boken hade antagligen vunnit på det, enligt min mening. Men hon som alla vi andra behöver väl pengar till hyran och elräkningen.