Ia Genberg - Söta fredag.

Hade jag läst Söta fredag av Ia Genberg om hon inte fått Augustpriset 2022 för Detaljerna? Nej, antagligen inte. Då hade hennes namn sannolikt fortfarande bara varit ett av de många som klingat lite vagt bekant om hennes namn kommit upp i något sammanhang. Läst henne hade jag inte gjort. Du vet ju hur det är – floden av svenska och utländska författare är strid och hur ska man ur den kunna fiska upp de böcker som är läsvärda?

Om inte något sker, är ju svaret, Det kan vara en välskriven och intresseväckande recension, det kan vara ett tips från en annan läsare, det kan vara att författaren får ett pris. Och det kan – är jag ensam om detta? – att jag på ett av mina besök i en boklåda ser en bok vars omslag verkar lite kul, intressant, avvikande eller vad det nu kan vara. Men man får i vart fall upp ögonen för boken. Ska man skämmas för det? Nej, naturligtvis inte. Den väg som gör att man hittar till den goda litteraturen får för min del vara så vind och krokig den vill.

Men det kan också vara så, om man har tur, att man besöker en boklåda med en boksynt ägare som kan ge en rekommendation och som kanske dessutom ordnar författarträffar. Som det var för mig. Det var på en sådan träff i Äppelvikens bokhandel jag hörde Ia Genberg i det samtal hon där hade med sin förläggare om Detaljerna och som gjorde att jag inte bara köpte den boken – och skrev om den här på min blogg för ett par veckor sedan – utan också att jag nu läst ut hennes debutbok Söta fredag. Så lyckosamt kan det gå till här i världen.

För Söta fredag är en hyfsat bra bok, men den kräver sin man, om man säger så. Man måste ha sitt läsminne påkopplat hela tiden då storyn går från den ena mer eller mindre häpnadsväckande händelsen till den andra utan, som man tror, inbördes sammanhang. Men, kan jag avslöja, då bedrar man sig. För så här är det – texten flyter på, händelse följer alltså på händelse och helt plötsligt, då är vi nästan på sista sidan, blir det inte bara ett häpnadsväckande slut på boken, allt visar sig dessutom hänga samman. Allt får sin förklaring. Det kunde man inte tro när romanfiguren Tobbe på första textsidan frågar sin polare Max ”Förstår du något av detta?”. Och det gör han inte, Och inte heller läsaren, kan jag avslöja. Då, vill säga.

Men Genberg för sin läsare med säker hand genom bokens vindlande händelseförlopp. Det är riktigt kul. Fast möjligen, men bara möjligen, kan enskildheter i storyn dras lite väl långt. Och möjligen, fast bara möjligen, blir konsekvensen att den samlade storyn kommer att sakna ett visst fokus. Men, som sagt, allt knyts på ett trovärdigt och oväntat sätt samman på nästan sista sidan. Detta klarar vill jag påstå bara en bra författare, en författare som skriver med säker hand och med siktet inställt på att ge läsaren en underhållande, men för den delen inte kravlös, berättelsen eller, om man vill se det så, en skröna. Så är det. Vi får alltså en välskriven intelligent underhållning. Och detta i en debutbok.

Lägg därtill att Genberg skriver på ett språk som inte haltar någonstans och med ett bildspråk som ger oss läsare något att bita i. Och om vi då också av och till får inskjutna beskrivningar av ibland lite udda enskildheter, tex om applådens psykologi sett från såväl den applåderandes som ska vi kalla det mottagarens horisont, som inte bara är trevliga att läsa utan som också, visar det sig så småningom, fyller en plats i storyn - ja då är det inte svårt att imponeras av vad Genberg gett oss. Och då gör det ingenting, åtminstone inte för min del, att vissa textavsnitt och delar av storyn kanske, om man har de verkligt kritiska glasögonen på sig, kan uppfattas vara lite väl långa eller utsvävande.

Söta fredag är alltså en bok som kan rekommenderas till läsning, inte minst för den som gärna vill ha en kanske inte direkt utmanande bok men i vart fall en bok som mår bra av att läsas med en viss koncentration. Den som hellre vill läsa en bok som känns segare än ett luffarschack ingen vill vinna får gå någon annanstans.

Nå, jag ger Söta fredag fyra stars av fem i läsbetyg, vilket, ser jag när jag kollar, är lika mycket som jag gav hennes Augustprisvinnande Detaljerna. Så kan det gå. Boken finns i pocket lite varstans gissar jag. Kanske i Pressbyrån, säkert på nätet men självklart hos din fysiska boklåda. Gå dit.

(Och skulle du komma att läsa Söta fredag – och varför skulle du inte det – glöm då inte vad som kan ske när man använder sig av en gammal analog Leica. Och gör dig för all del snabbt av med en aldrig så omtyckt gammal röd soffa. Jag säger inte mer). 

(Samtliga fotografer okända för mig).