Jan Guillou - Eventuellt uppsåt - att döda ortens gangsters.

Jan Guillou har, om jag nu räknat rätt, i huvudsak ensam skrivit 55 böcker sedan debuten 1971. Detta är ju i sanning ett minst sagt imponerande dagsverke. Många av dessa är ju dessutom böcker som krävt ett stort och omfattande researsarbete, som tex de tio som ingår i serien om Carl Hamilton och som började med Coc Rouge, de tre som han skrivit om Arn och inte minst de tio som ingår i sviten Det stora århundradet och vars första bok var Brobyggarna. Var och en av dessa serier, som är klart läsvärda, hade kanske kunnat vara vad en annan författare producerat totalt sett och kunnat vara ganska så nöjd med det. Härtill har han skrivit ett antal andra uppmärksammade böcker, inte minst den delvis självbiografiska Ondskan. Sen, och det för man ju inte glömma bort, har han under en period producerat ett antal viktiga och uppmärksammade program för public service SVT och, inte minst, skrivit – och skriver fortfarande för den delen - regelbundna veckovisa kolumner i Aftonbladet. Hur har han orkat? Vad har han försakat? Undrar man.

Nu är han 79 år och skriver väl mest för skojs skull – han har ju visat att han kan få ihop det, han har alltså inget att bevisa längre och pengar har han tydligen så det räcker och blir över. Vad ska då en gammal man, som alltså inte direkt behöver bekymra sig för elräkningen, göra om inte just det han kan, dvs skriva och nu alltså mest för nöjes skull. Men kanske sannolikt också för att ha något att göra i väntan på att hustrun ska komma hem från sitt arbete. Fast så tänker väl bara en gammal cyniker som er Bokhållare.  

I dessa böcker för skojs skull och i vilka han för samman två gamla hjältar från sin gamla katalog, dvs journalisten Erik Ponti och underrättelseofficeren och massmördaren Carl Hamilton, finns som bekant hittills två alster – Den som dödade helvetets änglar och nu senast Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters. Den första var skapligt bra och dög gott att läsa. Den andra inte, menar jag. 

Men det tycks jag vara ensam om att tycka efter vad det verkar. Nu har jag ju för all del inte läst alla recensioner, långt därifrån, men ändå ett antal och ganska så många skribenter tycks falla i farstun för både Guillou och såväl hans första som andra bok. Inte minst, förvånande nog, också deckarkritikens grand old dame Lotta Olsson i DN, som väl förresten själv närmar sig pensionsåldern. Kan det vara därför som hon … nä, det kan det väl ändå inte.

Hon skriver om Eventuellt uppsåt bla att Guillou skriver både njutbart och roligt om åldrandet, teknikterror och annat - och så kan man för all del tycka om man har lite lågt ställda förväntningar på vad en erkänt duktig och etablerad författare ska kunna producera - men också att själva deckarintrigen på något sätt hamnar i bakvatten. Och så är det. De båda kumpanerna bestämmer sig initialt för att försöka förhindra de skurkar som samvetslöst lurar åldringar på pengar genom olika mer eller mindre avancerade lurendrejerier. Men annat kommer emellan. 

Till följd av Putins anfallskrig mot Ukraina kallas nämligen Carl Hamilton märkligt nog tillbaka in i rikets tjänst – och kan då lämpligt nog använda sig av en del av Guillous, förlåt Pontis ska det ju vara, närmast herrgårdsliknande boende på landet för sina hemliga aktiviteter. Ganska raskt byter därmed också de två pensionärernas ska vi kalla det hobbyaktivitet fokus. Man kommer att ägna större intresse åt hur det ska gå för vårt rike, och för den delen Ukraina, och allt mindre åt den organiserade brottslighet som anses förlama vårt samhälle. Åt detta viktiga arbete ägnar sig i huvudsak Hamilton. Ponti plockar mest blommor som han dekorerar matsalsbordet med när hustrun kommer ner till helgerna. Men dessutom bryter han under lite genanta omständigheter lårbenshalsen. Och får som många andra gamla män ganska så frekvent gå upp på natten och låta sitt vatten. Ja, ungefär så.

Ja, ungefär så. Men hursomhelst kan massmördaren Hamilton i vanlig ordning inte hålla sig i skinnet. Han mördar, i ett av honom uppfattat ädelt syfte, ett antal av de personer som ingår i den nya organiserade brottsligheten. En oskyldig person döms för detta, vilket inte tycks bekomma honom något. Däremot Ponti. Och genom intelligenta klurigheter, som han offentligt skriver om i sin kolumn i Aftonbladet, lyckas han ge den dömde personens advokat lite tips om hur han ska lägga upp saken när brottet kommer upp i hovrätten. Och kan ni tänka er – den dömde, men för mordet oskyldige (även om han hade en massa annat skit i bagaget), frikänns. Halleluja.

Ja, ungefär så. Men mitt intresse för bokens intrig, och därmed mitt fokus, var inte på topp någon gång under läsningen måste jag medge. Annat kan säkert ha hänt som kunde vara bra att berätta om. Inte minst vilka blommor Guillou – nej Ponti, förstås – plockar för att glädja hustrun. Men uppriktigt sagt så skiter jag i vilket. Och det måste väl ändå vara ett kardinalfel också för en amatörrecensent? Ja. Medges.

Men det ursprungliga syftet, det att skydda gamlingar från att bli lurade, hur gick det med det? Det gick inte alls. Dom, eller ska jag skriva vi, kommer att även fortsättningsvis, om vi inte passar oss, kunna hamna i de förhärdade brottslingarnas garn och få våra surt förvärvade sparpengar bortsopade. Och det är ju trist att inte massmördaren och blomsterplockaren lyckandes med att skydda oss. Hellre skjuter dom ett antal personer alt garnerar matsalsbordet med blommor. Nu vet vi.

Ja, ungefär så. Läsbetyg då? Ja, jag ger Eventuellt uppsåt tre stars av fem. Varför vet jag egentligen inte. Men kanske för att Guillou ändå skriver rappt och inte så dumt – och lite rolig kan han också vara emellanåt - även om intrigen i just den här boken inte är så värst mycket att hurra över. Han har, när han fordom verkligen brydde sig om vad han skrev, tidigare gjort så mycket bättre från sig i det avseendet. Dessutom har boken lite väl mycket dödkött och tom utfyllnad – eller ”östergrenare” som han lite föraktfullt skriver om sådant eftersom han menar att Klas Östergren ägnar sig åt slikt, vilket ju är helt fel menar jag – som tex de sidor han ägnar åt att skriva om ett fästingbett han fick i en kall januarimånad av alla månader.

En sak vet jag efter läsningen – ska jag läsa nästa blomsterplockardeckare av Guillou ska jag ha fått den i present av någon vänlig själ. Jag känner ett par. Köpa den tänker jag inte göra, men det finns alltså en risk att jag i sinom tid återkommer med en ny sur recension. Om Guillou alltså orkar komma med en ny förströelsebok. Och det gör han säkert – hans motto tycka ju vara ”Vi ger oss inte. Vi börjar om”.  

Fotograf okänd för mig.