Sara Gordan - Natten.

Man kan ju inte känna till alla författare, man kan ju inte det. Men när jag tagit reda på vad Sara Gordan skrivit innan Natten, som jag nu läst, och dessutom i övrigt gjort i fråga om tex översättningar och annat, känns det onekligen lite småskämmigt att hon hittills varit okänd för mig. (Fast det var ju faktiskt å andra sidan 10 år sedan hon skrev boken innan Natten, så det är kanske för all del ursäktligt). Men ingen större skada skedd vill jag ha sagt. Bli inte förvånad om jag innan det trista hösten faller över oss – även om det fanimig den dag detta skrivs verkar som så redan skett - läst ytterligare någon eller några av hennes tidigare böcker. Bli inte förvånad. Faktum är att de är beställda på Bokbörsen. Gör ni det också medan tid är.

Men vad om Sara Gordan? Ja, vad om henne? Författare således, men som så många andra i hennes gebit av nödvändighet också mycket annat. Hon har väl också erfarit att elräkningen måste betalas. Hon har bland annat översatt två av mina läsfavoriter Michel Houellebecq och Laurent Binet, skrivit kritik i DN, varit aktiv i Författarförbundet och PEN men också, givetvis hade jag sånär sagt, varit, eller är kanske fortfarande, lärare på Biskops-Arnös författarskola. Hon har fått åtminstone tre pris för Natten, bla av Svenska Dagbladet och tidningen Vi men, inte minst, också av Samfundet De Nio. I år var hon nominerad till Sveriges Radios romanpris för boken, men det gick i stället till Mikael Berglund, en annan författare som jag ännu inte läst en rad av.

Och vad om Natten?  Ja vad om Natten? Det är lätt att falla in i recensionsschabloner som ”skakande”, ”omvälvande”, ”gripande”, ”nödvändig att läsa”, ”årets bästa roman”, ”värd alla pris den kan få” och liknande. Men faktum är att de som skriver så alla har rätt.

Vi läser en bok där Gordan inte namnger någon – de benämns som tex fransmannen, maken, sonen, styvdottern - utom ett tidigare dödfött barn och där mamman i boken lever ett liv som är en ständig kamp för sitt eget och en dotters överlevnad. Deras liv tycks gå från till en början relativ harmoni över en helvetestid och tillbaka till ett skört men ändå mer harmoniskt tillstånd.

Parallellt med denna hennes kamp lever hon också ett annat liv, ett liv som påminner om de flesta andras, det som vi andra lever - hon får barn, hon skiljer sig, träffar en ny partner, skriver på en avhandling, arbetar, är sjukskriven, träffar andra delar av sin stora och kärleksfulla familj, firar högtider och annat men det tycks mig som om allt detta visserligen händer henne och att hon är delaktig i det men kärnan i hennes liv, det kring vilket hon hela tiden rör sig, är kampen för och med hennes dotter. Den dotter som i tonåren driver sig själv och sin mamma allt närmare en avgrund.

Natten är av mamman som skriven direkt till denna dotter – tilltalet i den är hela tiden ”du” – och är väl hennes sätt att försöka förstå vad som sker med henne och familjen; hon ältar inte, hon beklagar inte, hon kämpar däremot, kämpar för sin egen och dotterns och sin familjs överlevad. Hon är som en urkraft – stark och ömtålig på samma gång.

Vad är det då som händer? När dottern, som är sjuk i diabetes, hamnar i tonåren sker något med henne – hon tycks vilja komma bort från mamman och bort från hennes mammaomsorger, hon sluter sig, blir omöjlig att tala med, slutar gå till skolan, försvinner bort från hemmet under långa perioder. Och mamman gör allt för att få tillbaka sin dotter. Allt. Men livet för dem båda blir ett helvete. En mardröm. Mamman skickar natt efter natt sina sms till dottern utan att få svar. Hon ringer dag efter dag till kompisar, andra familjer, till socialförvaltningen utan att – ja utan att få svar. Utan att få hjälp.  

Livet för dem båda, men också för de andra i familjen, blir som att gå på tunn is över mörkt vatten. Går man på den kan man klara sig över till fast mark. Eller inte. Det tycks i romanen som om man klarar sig. Det tycks så. Är det säkert ens i romanen? Nej. Hur skulle det kännas om man var i mammans och dotterns ställe i ett vanligt liv, utanför en roman? Som om kampen fortsätter. Hur länge? Så länge det behövs.  

Men tänk er att söka efter en försvunnen dotter med diabetes - som man inte vet om hon får sitt livsnödvändiga insulin eller inte heller om hon ligger berusad och ensam någonstans eller kanske är död - rent konkret på kyrkogårdar om nätterna. Det är om detta Natten handlar. Om detta, men som jag läser boken, också till slut om en möjlig väg framåt för mamman och dottern och familjen Men jag vet inte.

Har boken autofiktiva drag? Kanske, kanske inte. Det verkar så, men det saknar betydelse. Natten är en helvetesskildring där det möjligen, möjligen inte bar när man till slut gick på den tunna isen tillsammans. Språket är klart, tydligt, starkt och inte minst osentimentalt – som tex i bokens första mening: ”Det är den yttersta nattens udde, klockan är fyra och det finns inget annat att göra än att ge upp”. Men förstås återkomma nästa natt med nya krafter. Och nästa. Och alla de därpå följande.

Det är omöjligt att ge boken annat än fem stars av fem i läsbetyg.

Fotograferna okända för mig.