Ia Genberg - Sent farväl.

”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”.

Denna lilla dikt, eller kanske snarare strof, av Jacques Werup kommer, utan att de två unga kvinnorna Mia och Marie har en aning om det när de tillsammans första gången läser den, spela en stor roll i deras, och inte bara deras, liv. Och också, åtminstone i Maries fall, dessutom ända in i döden.

Ia Genberg skriver i sin bok Sent farväl historien om hur dessa två unga kvinnor närmast av en slump träffas, hur deras liv sen i ett par viktiga år i ungdomen när man delar allt flätas tätt samman för att sedan, efterhand som åren går och deras liv tar de olika vägar liv tar, skiljas åt. De träffas av en slump, skiljs åt utan direkt planerade överväganden och på samma märkliga sätt som förde dem samman – dvs av en slump om man så vill – så ser Mia två decennier senare Marias dödsannons i en tidning och då med Werups strof angiven. Och hon ställer sig, medan minnena väller över henne, frågan - vad har hänt? Med Maria och med henne själv.

Men Genbergs bok är inte bara en beskrivning av en vänskap, hur den uppstår och hur den tycks försvinna bort när fysiska och mentala avstånd dem emellan inte gick att överbrygga, eller man kanske snarare inte försökte överbrygga dem. Det blir också en skildring av hur två liv formas.

Men det tycks ändå som om vänskapen lever kvar mentalt, i minnet som en viktig del av kanske framför allt Marias liv. Hon skriver om den i sina dagböcker. Hon pratar om den med sin familj, värderar den med de andra personer som efterhand kommer in i hennes liv och den tycks efterhand bli som en del av hennes grundplåt. Sådant händer ju om vi har tur och det skulle antagligen, efterhand som åren gått, blivet än viktigare för henne om livet fortlöpt som de flestas gör.

Men Maria omkommer plötsligt och helt oväntat i vad som uppfattas som en olycka – påkörd av en lastbil under en av hennes sedvanliga motionsrundor en tidig morgon. Familjen uppfattar hennes död som just en tragisk olycka, men en polis – han heter Olle - engagerar sig i frågan och ställer sig undrande eller frågande till om det verkligen kunde vara så. Och Mia kommer efterhand att bli delaktig i denna polis´ till en början något egensinniga idé om Marias död. Frågan om hennes död – eller gåtan om den om man så vill – kommer att engagera dem båda.

Olle och Mia gräver i det man har och det är främst Marias dagböcker och Mias sedan länge nästan bortglömda minnesbilder av vad som hände under en tågluffning genom Europa och särskilt en natt eller två i Amsterdam alldeles i slutat av resan. Båda kvinnornas minnen är diffusa – Marias som de framgår av dagböckerna och Mias fragmentariska hågkomster som nu väcks till liv inte minst genom de nästan bortglömda foton som hon tog under resan och särskilt den där kvällen/natten i Amsterdam. Bilder som hon nu plockar fram och verkligen går igenom.

Vad som nu sker i boken skulle kräva sin man att här redogöra för på ett fullt begripligt sätt. Genberg klarar det förstås någorlunda bra i boken även om, det måsta jag ändå säga, trovärdigheten i storyn i denna del kan ifrågasättas.

Men så här blir det: Maria, framgår det av hennes efterlämnade dagböcker, kommer efterhand att förstå att hon natten/nätterna i Amsterdam blev vittne till en våldtäkt. Den då unga våldtäktsmannen blir efterhand en alltmer känd person här i landet, och hon kommer då vid något tillfälle att känna igen honom och inse och förstå vad han gjort. Nå. Gör hon då en rättssak av detta? Nej. I stället pressar hon honom på pengar, pengar som han också utan knot betalar henne. Pengarna sätter hon sedan direkt in på olika välgörenhetsorganisationers konton. Hon gör alltså ingen personlig ekonomisk vinning av saken utan vill väl antagligen bara att våldtäktsmannen ska veta att han är igenkänd och på ett sätt ska gälda för sitt brott. Med pengar och med en sannolikt tärande oro för att bli avslöjad. En oro som vid ett tillfälle till slut får honom att begå ett mord. 

För – allt detta blir då efterhand den resonemangsvisa gemensamma slutsatsen hos de personer som efter Marias död nu dryftar saken, och det är inte bara Mia och Olle utan också, märkligt nog kan man tycka, Mias före detta man och hans nya kvinna som råkar vara journalist, att alltså den nu publikt kända mannen, utpressad av Maria, av en olycklig slump stöter på henne när hon motionsspringer i den tidiga morgonen och då, av skäl som egentligen förblir fördolda eller outtalade men ändå är alldeles uppenbara, helt enkelt puttar ut henne i gatan och hon blir så överkörd och dör.

Detta, menar de som nu diskuterar saken, blir för dem bekräftat av hans agerande och reaktion när journallistkvinnan konfronterar honom i en formell intervjusituation. Han tycks falla samman, vilket verkar bli uppenbart för alla som ser intervjun. Han avgår dessutom omedelbart från alla sina olika uppdrag. Fallet med den gamla våldtäkten och inte minst Marias död är, menar man, därmed löst. Men förstås utan att någon annan, tex den sörjande maken eller polismyndigheten, blir involverad.

Ja, vad ska man säga om detta? Annat än att boken i den delen, och det är ju som Genberg lägger upp sin story en avgörande del i den, enligt min mening blir som en sämre deckare. Men allt annat – språk, personbeskrivningar, uppbyggnad, den rent litterära ambitionen, trovärdigheten i andra delar av storyn och därmed alltså i allt sådant som gör en läsvärd bok till just en läsvärd bok – är ju mycket bra. Men för mig hackar bokens helhet ändå betänkligt. Storyn engagerar förvisso, men för min del stumnar den betänkligt i slutet.

Men, slår det mig nu, var Genbergs ambition med Sent farväl egentligen begränsad till att skriva en litterär deckare? Ja, vad vet jag om den saken, men kanske kanske inte. Läst så – som ett försök att tränga in i deckargenrens traditionella och förutsägbara dödkött, har den i så fall sina förtjänster. Jag väljer att se det så – som ett som jag menar ambitiöst misslyckande i deckargenren. Jag ger boken tre stars av fem som mitt högst personliga läsbetyg. Och jag vet ju, vad man inte visset när boken publicerades, att hon framöver kommer att skriva bättre, mer sammanhållna romaner.

Det är nämligen värt att komma ihåg att Sent farväl är hennes andra bok, utgiven 2013 och alltså tio år innan hennes Augustprisbelönade Detaljer. Den finns som pocket.

Samtliga fotografer okända för mig.