Svante Weyler - Böckerna och meningen med världen.

När man som jag i ett antal decennier rört sig i utkanten av kultursfären i vid mening i vårt arma fosterland är naturligtvis Svante Weyler inget okänt namn. De senaste åren kanske inte minst för att han på det egna förlaget Weyler Förlag gav ut Ia Genberg, förra årets Augustprisvinnare med Detaljerna och då kallade henne något i stil med ”landets mest underskattade författare”. Blygsam och rädd för att sticka ut hakan har han ju aldrig varit. Helt rätt är detta väl kanske inte, men å andra sidan inte helt fel heller. Läs henne och döm själv. Många, kanske rentav alla, av hennes böcker finns som pocket.

Nå. Men vad om Weyler och framför allt hans bok Böckerna och meningen med världen? Jag träffade honom på en författarkväll på Äppelvikens bokhandel härförleden och fick då för mig att hans bok skulle vara läsvärd. Och det var den ju. Vi får en resa genom hans yrkesliv som kritiker, redaktör, förläggare, radiokorrespondent och debattör. Men också hans resa genom livet som läsare. Han skriver fram sig själv som en närmast hetsig, otålig man som alltid har bråttom och som inte ofta - kanske aldrig – tittar bakåt. Aldrig läser om. Inte förrän nu när hans yrkesliv är slut och det tycks honom vara dags för en slags summering.

Då står han där på omslaget till sin bok fotograferad framför ett par välfyllda bokhyllor och till synes förstrött bläddrande i en bok. Kan det vara hans egna? Kanske. Men jag tror, fast jag kan för all del ha fel, att det egentligen är i Söderbokhandeln Hansson och Bruce på Götgatan här i Stockholm han står den nyblivne pensionären. Det är i vart fall inte i Gamla stans bokhandel som ägs av förlaget Volante, som ger ut Weylers bok. Jaha. Är detta då intressant. Nä. Men kanske värt att notera. Författare, förläggare, bokhandlare och läsare rör sig, tycks det mig, i små och allt snävare kretsar.  

Men boken då – vad den läsvärd? Det beror väl på vilka förhoppningar man som läsare hade. Hade han skrivit en memoar? Hade han skrivit en bok, som undertiteln visade sig lyda, om inte bara böckerna han läst utan också om ”meningen med välden”? Svaret blir väl att en renodlad memoar är det inte. Och ”meningen med världen” – ja, herregud – hur kan han ens formulera en sådan mening eller avsikt? Den är ju inte bara omöjlig, menar jag, att kunna förstå, begripa och besvara på ett vettigt sätt, den saknar dessutom någon egentlig täckning i hans text. Även om han gör, det måste jag ju ändå medge, ett par tappra försök.

Men han ger oss, förutom ett par glimtar av hans personliga och politiska utveckling, ett antal författarporträtt och det gör han bra nog; porträtt som nästan genomgående gör en själv pigg på omläsning av författarskapet. Det är nästan alltid intressant att läsa vad den som befann sig i stormens öga upplevde saker och ting. Och då tänker jag inte bara – eller nästan inte alls – på de offentliga konflikter han varit delaktig i. De är ju med förlov sagt relativt ointressanta för oss som mer eller mindre förstrött noterat dem medan de pågick och varför ska vi då läsa om dem igen nu i hans bok? Ja, man undrar. Intressantare hade det förstås varit om han gått än mer på djupet i de författarporträtt han tar upp. Han har ju genom åren varit förläggare åt ganska så många av våra mest lästa både svenska och utländska författare. Här har han onekligen inte bara kunskaper och insikter – och för delen åsikter - som det vore intressanta att få ta del av mer på djupet och han kan ju också, visar han i boken, formulera sig både läsvärt och intresseväckande. Fast lite tröttande – för att inte säga ointressant -var det allt att läsa om hans återkommande middagar med åtminstone ett par av dessa författare.

Med det sagt – Böckerna är en, jag hittar just nu inget bättre ord, sympatisk bok om läsande och den både kraft och faktiskt ro den kan ge oss som kan hitta rätt i det som blivit vår del av litteraturen. Weyler är här, visar det sig häpnadsväckande nog, en god guide in i det läsandets universum som, om vi har tur, kan bli vår följeslagare ett bra stycke i livet. Kanske ända fram till den mentala lampan släcks?

Nog om det. En fyra stars av fem kan han väl allt få för Böckerna. Trots att han, lyckligtvis kanske, inte lär oss särskilt mycket om ”meningen med världen”.  Det räcker mer än väl med det han lär oss om meningen med litteraturen – den som kan förändra liv. Mitt och kanske ditt.

Fotograferna okända för mig. 

 

 

 

Johan Tralau - Höken sjunger om död.

Kan man bli annat än nyfiken, och också lite förhoppningsfull, när den stora deckargurun Lotta Olsson i DN om en bok skriver att den är ”mycket svår att lägga ifrån sig för onödiga sysslor som sömn, mat och andra förpliktelser”. Nä, man kan väl inte det. Men här har hon allt huggit i sten den goda Olsson. För Höken sjunger om död av den i deckarbranschen debuterande Johan Tralau, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, är tvärtom mycket lätt att lägga ifrån sig för i stort sett vilka sysslor som helst. Menar jag. Och det är väl egentligen bara min självpåtagna närmast plikt, som ibland kan vara nog så påfrestande för både mig själv och min omgivning, att en påbörjad bok ska läsas färdig, som gör att jag kommer igenom de dryga 400 sidorna. Nu är det sagt.

Författaren,

Boken – med den akademiskt krystade undertiteln Uppsala arcana, som skall uttolkas som ”Uppsala hemligheter” - utspelar sig således i akademiska kretsar, närmare bestämt den litteraturvetenskapliga institutionen vid just Uppsala universitet. Upptakten är att en doktorand hittas död, svårt sargad, av en kollega vid institutionen vid namn Sebastian Grimner. Innan boken är slut har ytterligare två kollegor vid samma institution tagits av daga på likartat bestialiskt sätt. Av vem och varför undrar förstås inte bara läsaren utan också institutionen, universitet, polisen, pressen och snart nog också hela Uppsala. Polisarbetet leds till en början av en nästan kommissarie vid namn Erika Lönnroth. Dessa två kommer, läser jag på baksidan av boken, att framöver lösa ytterligare brott vid, gissar jag att det blir, universitetet. Att den valhänte ensamstående småbarnspappan Grimner skulle kunna engagera sig i brott begångna i tex Uppsalas s.k. problemområden håller jag för osannolikt. Han kan ju knappt hålla styrfart i livet när vi ändå pratar om för honom känd terräng, dvs den akademiska världen, även om han osannolikt nog visar både kraft och mod, och för den delen lite tankeskärpa, när brotten till slut kommer att lösas.

Nå. Vad är det då som sker? Doktoranden hittas alltså död och lämnar efter sig inte en ansats till en samlad avhandling, som var tänkt att handla om den gamle geten Olof Rudbeck, utan, tycks det, bara mer eller mindre kryptiska och lite makabra texter som sätter myror i huvudet på alla som läser dem. Vilket snart hela Uppsala kan göra till följd av en läcka hos – ja, hos vem? Polisen, medarbetarna på institutionen, de personer som polisen Lönnroth lite okonventionellt låter ta del av texterna? Eller kanske utländska agenter från Iran? Eller någon annan okänd? Ja förslagen är många och alla, även till synes Lönnroth, står handfallna. Och morden fortsätter således. Sådant är ju ett klimat som brukar göda de mest osannolika konspirationsteorier. Så också här.

Men det tycks ändå som om polis Lönnroth håller huvudet någorlunda kallt och gnetar på med det polisiära, om än alltså efter metoder som kanske inte står i handboken. Till slut anser på vanligt sätt dock någon chefsperson att man måste sätta foten i marken, dvs själv ta hand om utredningen, men ändå låta Lönnroth jobba på med sitt, närmast lite vid sidan om. Och tur är väl kanske det. För det är genom hennes, måste jag erkänna, lite egendomliga agerande när hon en mulen kulen kväll undersöker Uppsala högar som hon inte bara hittar ett tredje egendomligt textfragmentet från den döde doktorandens hand, utan detta leder i sin tur till att den tröge men intelligente Grimner närmar sig gåtans lösning. Som den vane deckarläsaren faktiskt kan ana, men bara ana, någonstans lite efter mitten av boken.

Uppsala högar. 

Men vad om personerna i boken – Grimner, Lönnroth och alla de andra. Ja de flesta visar sig ha oväntade kopplingar till varandra av inte minst romantisk karaktär. Också homosexuella kontakter tas och ges, som man säger. Grimners fru, nu död genom en som det verkar olyckshändelse, visar sig under annat namn och annan identitet träffat på polis Lönnroth under hennes dramatiska tjänstgöring som militär i Afghanistan, något som Tralau märkligt nog inte går till botten med, men så sker säkert i de kommande böckerna. Grimners pappa, nu en gammal avsutten men oväntat barnkär professor, har ett i boken okänt men antytt skumt förflutet som kanske, kanske inte också kommer i dagen framöver. Och Grimners gamla kärlek med en kollega – vad ska ske med den? Och den misslyckade men till synes dådkraftiga polischefen, och han som läcker till pressen mot betalning, och hen som … ja, frågorna hopar sig. Så Tralau tycks ha att göra också i de kommande böckerna. Och visst kommer han att ge den där feta dryga pedagogen på Grimners dotters förskola ett välförtjänt slag på käften? Låt oss hoppas.  

Men en sak måste han rimligen försöka undvika och det är att fortsatt hitta en story där de inblandade aktörerna måste prata samma jumbodumbo som litteraturvetarna nu ibland gör i boken. De flesta av oss har stött på dem i verkligheten. Ju mindre man har att säga och ju mindre intressant saken egentligen är desto mer invecklat och mångordigt säger man det. Jag får för mig att professor Tralau i boken här gör ett litet men förstås medvetet lustmord på kollegor han mött. Fast det är som att skjuta på sittande fågel. Lätt gjort. Men bara tröttsamt att läsa. Det är ju för den delen sådant tal som gör att intelligenta män och kvinnor ibland inte stannar i den akademiska världen. Jag känner ett par.

Vad annars om boken? Den är trots omfånget lättläst med korta kapitel vilket, trots det återkommande mumbojumbo-språket, driver storyn ganska snabbt framåt. Rent språkligt är den ju inget mästerverk direkt och karaktärerna är väl lite väl schablonmässiga. Miljöbeskrivningarna, både vad gäller akademien och själva den lilla staden Uppsala, kunde författaren gjort mer av tycker jag. Och slutet – menar professor Tralau verkligen allvar när han antyder att ett uråldrigt hemligt sällskap med okänt, men antagligen illasinnat, uppsåt verkar på universitetet? Det blir ju bara helt osannolikt och pajasaktigt. Fast det är kanske det som är Uppsala arcana? Men nu är det slutgnällt för den här gången.

Sa jag förresten att ytterligare en fjärde person avlider och att omständigheterna kring också detta kan komma att bli en olöst fråga eftersom den som var med då det skedde väljer att … nä, man vill ju inte spoila, så jag slutar här. Köp eller låna boken om du vill veta mer. Men så mycket kan jag ju säga att det är ingen av de mystiska personer som helt plötsligt lösgjorde sig som skuggor ur ett märkligt dunkel, som Tralau slutar sin bok med. Vad gör då de? Mer än att sätta sig kring ett sammanträdesbord? Säg det. Spänningen skall väl vara som man säger olidlig. Till nästa bok antar jag. Håll ut.

Läsbetyg? Ja en tre stars av fem kan det väl bli. Fast inte ett dugg mer. Även om de återkommande litterära referenserna är ett plus.

Fotograferna okända för mig. 

 

Annie Ernaux - En flickas memoarer.

Så har jag då läst ytterligare en bok av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, hon som fick följande prismotivering av Akademien: ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Om henne – det gäller förstås Annie Ernaux – kunde jag inte skrivit det mycket bättre själv. Den bok jag nu läst är En flickas memoarer från 2016 (på svenska 2021). Ytterligare en bok av henne alltså. Och ytterligare en som kretsar kring Ernaux själv och hennes erfarenheter men för all del också – eller snarare inte minst - kring social rörlighet och intellektuell förmåga. Och sökande efter kärlek.

Ernaux tar i boken ett avstamp i år 1958, som var ett relativt dramatiskt år inte minst i fransk men för den delen också i världens historia. Men i boken ligger hennes focus nästan helt på den flicka – eller snarare unga kvinna – som för första gången skall tillbringa en längre tid utanför hemmet och framför allt bortom moderns granskande och kritiska ögon. Hon ska vara ledare på ett sommarinternat för barn. Hon vet ju med sig att hon är intelligent och har vad man kallar läshuvud men den längtan till intellektuell kontakt med andra ungdomar som hon har med sig i resan till kolonin faller väl ganska snart till marken. Hon vet strängt taget inte hur man beter sig tillsammans med andra. Hon känner inte till reglerna, helt enkelt.

Det mesta verkar gå fel. Inte minst beroende på hennes starka önskan om att träffa en man och ligga med honom. Hon blir omedelbart förälskad i den manlige ledaren H., men vad bryr han sig om henne? Redan efter – vad kan det vara en kvart kanske – har hon hans kön i munnen och sperma i halsen; det är väl sådant som är ett övergrepp? Men detta, tror hon, är ett bevis på hans kärlek till henne. Alla andra förstår ju att han bara utnyttjar henne. Själv tror hon att han nu är hennes älskare, eller kanske tom älskade. När han sedan håller sig undan går hon som en slags hämnd till andra män/pojkar på kolonin. De andra där uppfattar henne förstås då närmast som en slags vandringspokal. Men själv inbillar hon sig att ”himlen och jorden kommer att försvinna men inte den här natten. Hennes eldnatt.” Den med H.

Detta hennes krampaktiga försök till sexuell kontakt med en man och kanske kärlek står henne dyrt. Först senare i livet uppfattar hon hur det egentligen var och skammen slår henne nästan till marken. Det är väl först då när hon börjar läsa filosofi, och inte minst Simone de Beauvoir, som hon kan komma loss från de bittra erfarenheterna och komma tillbaka till – ja, till sig själv.

Och livet går, tro det eller ej, vidare. För henne som för de flesta med andra eller liknande erfarenheter. Kanske också för en eller annan yngling som varit lika vilsen och osäker i sina första stapplande vuxensteg och gjort egna livslärospån. För inte bara flickor/kvinnor kan vara hungriga på livet och dess erfarenheter och på livsvägen framåt till en början tappa bort sig eller bränna sig.  Även om långt ifrån alla, som Ernaux tycks kunna, kan göra en sådan erfarenhet som avstamp till ett vuxet intellektuellt liv.

Denna till formen stramt hållna och koncentrerade bok är en viktig bok, viktig för Ernaux och hennes läsare oavsett kön. En läsvärd bok. En bok för alla män och kvinnor, oavsett egna erfarenheter vill jag säga. Och jag, er lille amatörläsare, ger den fyra stars av fem i läsbetyg.

(Och frågar mig samtidigt varför jag lägger ut sådana här kommenterade texter rakt in i den tomma cyberrymden. Svaret är väl helt enkelt för att jag i morgon eller övermorgon lättare själv ska komma vad jag läst och tyckt. Inte för att bli läst av de vanliga 25–30 personer som orkar komma igenom vad jag skriver. Även om det förstås är lite kul. Och överraskande. Nog om det).  

Samtliga fotografer okända för mig.