Annie Ernaux - En flickas memoarer.

Så har jag då läst ytterligare en bok av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, hon som fick följande prismotivering av Akademien: ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Om henne – det gäller förstås Annie Ernaux – kunde jag inte skrivit det mycket bättre själv. Den bok jag nu läst är En flickas memoarer från 2016 (på svenska 2021). Ytterligare en bok av henne alltså. Och ytterligare en som kretsar kring Ernaux själv och hennes erfarenheter men för all del också – eller snarare inte minst - kring social rörlighet och intellektuell förmåga. Och sökande efter kärlek.

Ernaux tar i boken ett avstamp i år 1958, som var ett relativt dramatiskt år inte minst i fransk men för den delen också i världens historia. Men i boken ligger hennes focus nästan helt på den flicka – eller snarare unga kvinna – som för första gången skall tillbringa en längre tid utanför hemmet och framför allt bortom moderns granskande och kritiska ögon. Hon ska vara ledare på ett sommarinternat för barn. Hon vet ju med sig att hon är intelligent och har vad man kallar läshuvud men den längtan till intellektuell kontakt med andra ungdomar som hon har med sig i resan till kolonin faller väl ganska snart till marken. Hon vet strängt taget inte hur man beter sig tillsammans med andra. Hon känner inte till reglerna, helt enkelt.

Det mesta verkar gå fel. Inte minst beroende på hennes starka önskan om att träffa en man och ligga med honom. Hon blir omedelbart förälskad i den manlige ledaren H., men vad bryr han sig om henne? Redan efter – vad kan det vara en kvart kanske – har hon hans kön i munnen och sperma i halsen; det är väl sådant som är ett övergrepp? Men detta, tror hon, är ett bevis på hans kärlek till henne. Alla andra förstår ju att han bara utnyttjar henne. Själv tror hon att han nu är hennes älskare, eller kanske tom älskade. När han sedan håller sig undan går hon som en slags hämnd till andra män/pojkar på kolonin. De andra där uppfattar henne förstås då närmast som en slags vandringspokal. Men själv inbillar hon sig att ”himlen och jorden kommer att försvinna men inte den här natten. Hennes eldnatt.” Den med H.

Detta hennes krampaktiga försök till sexuell kontakt med en man och kanske kärlek står henne dyrt. Först senare i livet uppfattar hon hur det egentligen var och skammen slår henne nästan till marken. Det är väl först då när hon börjar läsa filosofi, och inte minst Simone de Beauvoir, som hon kan komma loss från de bittra erfarenheterna och komma tillbaka till – ja, till sig själv.

Och livet går, tro det eller ej, vidare. För henne som för de flesta med andra eller liknande erfarenheter. Kanske också för en eller annan yngling som varit lika vilsen och osäker i sina första stapplande vuxensteg och gjort egna livslärospån. För inte bara flickor/kvinnor kan vara hungriga på livet och dess erfarenheter och på livsvägen framåt till en början tappa bort sig eller bränna sig.  Även om långt ifrån alla, som Ernaux tycks kunna, kan göra en sådan erfarenhet som avstamp till ett vuxet intellektuellt liv.

Denna till formen stramt hållna och koncentrerade bok är en viktig bok, viktig för Ernaux och hennes läsare oavsett kön. En läsvärd bok. En bok för alla män och kvinnor, oavsett egna erfarenheter vill jag säga. Och jag, er lille amatörläsare, ger den fyra stars av fem i läsbetyg.

(Och frågar mig samtidigt varför jag lägger ut sådana här kommenterade texter rakt in i den tomma cyberrymden. Svaret är väl helt enkelt för att jag i morgon eller övermorgon lättare själv ska komma vad jag läst och tyckt. Inte för att bli läst av de vanliga 25–30 personer som orkar komma igenom vad jag skriver. Även om det förstås är lite kul. Och överraskande. Nog om det).  

Samtliga fotografer okända för mig.