Johan Tralau - Höken sjunger om död.

Kan man bli annat än nyfiken, och också lite förhoppningsfull, när den stora deckargurun Lotta Olsson i DN om en bok skriver att den är ”mycket svår att lägga ifrån sig för onödiga sysslor som sömn, mat och andra förpliktelser”. Nä, man kan väl inte det. Men här har hon allt huggit i sten den goda Olsson. För Höken sjunger om död av den i deckarbranschen debuterande Johan Tralau, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, är tvärtom mycket lätt att lägga ifrån sig för i stort sett vilka sysslor som helst. Menar jag. Och det är väl egentligen bara min självpåtagna närmast plikt, som ibland kan vara nog så påfrestande för både mig själv och min omgivning, att en påbörjad bok ska läsas färdig, som gör att jag kommer igenom de dryga 400 sidorna. Nu är det sagt.

Författaren,

Boken – med den akademiskt krystade undertiteln Uppsala arcana, som skall uttolkas som ”Uppsala hemligheter” - utspelar sig således i akademiska kretsar, närmare bestämt den litteraturvetenskapliga institutionen vid just Uppsala universitet. Upptakten är att en doktorand hittas död, svårt sargad, av en kollega vid institutionen vid namn Sebastian Grimner. Innan boken är slut har ytterligare två kollegor vid samma institution tagits av daga på likartat bestialiskt sätt. Av vem och varför undrar förstås inte bara läsaren utan också institutionen, universitet, polisen, pressen och snart nog också hela Uppsala. Polisarbetet leds till en början av en nästan kommissarie vid namn Erika Lönnroth. Dessa två kommer, läser jag på baksidan av boken, att framöver lösa ytterligare brott vid, gissar jag att det blir, universitetet. Att den valhänte ensamstående småbarnspappan Grimner skulle kunna engagera sig i brott begångna i tex Uppsalas s.k. problemområden håller jag för osannolikt. Han kan ju knappt hålla styrfart i livet när vi ändå pratar om för honom känd terräng, dvs den akademiska världen, även om han osannolikt nog visar både kraft och mod, och för den delen lite tankeskärpa, när brotten till slut kommer att lösas.

Nå. Vad är det då som sker? Doktoranden hittas alltså död och lämnar efter sig inte en ansats till en samlad avhandling, som var tänkt att handla om den gamle geten Olof Rudbeck, utan, tycks det, bara mer eller mindre kryptiska och lite makabra texter som sätter myror i huvudet på alla som läser dem. Vilket snart hela Uppsala kan göra till följd av en läcka hos – ja, hos vem? Polisen, medarbetarna på institutionen, de personer som polisen Lönnroth lite okonventionellt låter ta del av texterna? Eller kanske utländska agenter från Iran? Eller någon annan okänd? Ja förslagen är många och alla, även till synes Lönnroth, står handfallna. Och morden fortsätter således. Sådant är ju ett klimat som brukar göda de mest osannolika konspirationsteorier. Så också här.

Men det tycks ändå som om polis Lönnroth håller huvudet någorlunda kallt och gnetar på med det polisiära, om än alltså efter metoder som kanske inte står i handboken. Till slut anser på vanligt sätt dock någon chefsperson att man måste sätta foten i marken, dvs själv ta hand om utredningen, men ändå låta Lönnroth jobba på med sitt, närmast lite vid sidan om. Och tur är väl kanske det. För det är genom hennes, måste jag erkänna, lite egendomliga agerande när hon en mulen kulen kväll undersöker Uppsala högar som hon inte bara hittar ett tredje egendomligt textfragmentet från den döde doktorandens hand, utan detta leder i sin tur till att den tröge men intelligente Grimner närmar sig gåtans lösning. Som den vane deckarläsaren faktiskt kan ana, men bara ana, någonstans lite efter mitten av boken.

Uppsala högar. 

Men vad om personerna i boken – Grimner, Lönnroth och alla de andra. Ja de flesta visar sig ha oväntade kopplingar till varandra av inte minst romantisk karaktär. Också homosexuella kontakter tas och ges, som man säger. Grimners fru, nu död genom en som det verkar olyckshändelse, visar sig under annat namn och annan identitet träffat på polis Lönnroth under hennes dramatiska tjänstgöring som militär i Afghanistan, något som Tralau märkligt nog inte går till botten med, men så sker säkert i de kommande böckerna. Grimners pappa, nu en gammal avsutten men oväntat barnkär professor, har ett i boken okänt men antytt skumt förflutet som kanske, kanske inte också kommer i dagen framöver. Och Grimners gamla kärlek med en kollega – vad ska ske med den? Och den misslyckade men till synes dådkraftiga polischefen, och han som läcker till pressen mot betalning, och hen som … ja, frågorna hopar sig. Så Tralau tycks ha att göra också i de kommande böckerna. Och visst kommer han att ge den där feta dryga pedagogen på Grimners dotters förskola ett välförtjänt slag på käften? Låt oss hoppas.  

Men en sak måste han rimligen försöka undvika och det är att fortsatt hitta en story där de inblandade aktörerna måste prata samma jumbodumbo som litteraturvetarna nu ibland gör i boken. De flesta av oss har stött på dem i verkligheten. Ju mindre man har att säga och ju mindre intressant saken egentligen är desto mer invecklat och mångordigt säger man det. Jag får för mig att professor Tralau i boken här gör ett litet men förstås medvetet lustmord på kollegor han mött. Fast det är som att skjuta på sittande fågel. Lätt gjort. Men bara tröttsamt att läsa. Det är ju för den delen sådant tal som gör att intelligenta män och kvinnor ibland inte stannar i den akademiska världen. Jag känner ett par.

Vad annars om boken? Den är trots omfånget lättläst med korta kapitel vilket, trots det återkommande mumbojumbo-språket, driver storyn ganska snabbt framåt. Rent språkligt är den ju inget mästerverk direkt och karaktärerna är väl lite väl schablonmässiga. Miljöbeskrivningarna, både vad gäller akademien och själva den lilla staden Uppsala, kunde författaren gjort mer av tycker jag. Och slutet – menar professor Tralau verkligen allvar när han antyder att ett uråldrigt hemligt sällskap med okänt, men antagligen illasinnat, uppsåt verkar på universitetet? Det blir ju bara helt osannolikt och pajasaktigt. Fast det är kanske det som är Uppsala arcana? Men nu är det slutgnällt för den här gången.

Sa jag förresten att ytterligare en fjärde person avlider och att omständigheterna kring också detta kan komma att bli en olöst fråga eftersom den som var med då det skedde väljer att … nä, man vill ju inte spoila, så jag slutar här. Köp eller låna boken om du vill veta mer. Men så mycket kan jag ju säga att det är ingen av de mystiska personer som helt plötsligt lösgjorde sig som skuggor ur ett märkligt dunkel, som Tralau slutar sin bok med. Vad gör då de? Mer än att sätta sig kring ett sammanträdesbord? Säg det. Spänningen skall väl vara som man säger olidlig. Till nästa bok antar jag. Håll ut.

Läsbetyg? Ja en tre stars av fem kan det väl bli. Fast inte ett dugg mer. Även om de återkommande litterära referenserna är ett plus.

Fotograferna okända för mig.