Svante Weyler - Böckerna och meningen med världen.

När man som jag i ett antal decennier rört sig i utkanten av kultursfären i vid mening i vårt arma fosterland är naturligtvis Svante Weyler inget okänt namn. De senaste åren kanske inte minst för att han på det egna förlaget Weyler Förlag gav ut Ia Genberg, förra årets Augustprisvinnare med Detaljerna och då kallade henne något i stil med ”landets mest underskattade författare”. Blygsam och rädd för att sticka ut hakan har han ju aldrig varit. Helt rätt är detta väl kanske inte, men å andra sidan inte helt fel heller. Läs henne och döm själv. Många, kanske rentav alla, av hennes böcker finns som pocket.

Nå. Men vad om Weyler och framför allt hans bok Böckerna och meningen med världen? Jag träffade honom på en författarkväll på Äppelvikens bokhandel härförleden och fick då för mig att hans bok skulle vara läsvärd. Och det var den ju. Vi får en resa genom hans yrkesliv som kritiker, redaktör, förläggare, radiokorrespondent och debattör. Men också hans resa genom livet som läsare. Han skriver fram sig själv som en närmast hetsig, otålig man som alltid har bråttom och som inte ofta - kanske aldrig – tittar bakåt. Aldrig läser om. Inte förrän nu när hans yrkesliv är slut och det tycks honom vara dags för en slags summering.

Då står han där på omslaget till sin bok fotograferad framför ett par välfyllda bokhyllor och till synes förstrött bläddrande i en bok. Kan det vara hans egna? Kanske. Men jag tror, fast jag kan för all del ha fel, att det egentligen är i Söderbokhandeln Hansson och Bruce på Götgatan här i Stockholm han står den nyblivne pensionären. Det är i vart fall inte i Gamla stans bokhandel som ägs av förlaget Volante, som ger ut Weylers bok. Jaha. Är detta då intressant. Nä. Men kanske värt att notera. Författare, förläggare, bokhandlare och läsare rör sig, tycks det mig, i små och allt snävare kretsar.  

Men boken då – vad den läsvärd? Det beror väl på vilka förhoppningar man som läsare hade. Hade han skrivit en memoar? Hade han skrivit en bok, som undertiteln visade sig lyda, om inte bara böckerna han läst utan också om ”meningen med välden”? Svaret blir väl att en renodlad memoar är det inte. Och ”meningen med världen” – ja, herregud – hur kan han ens formulera en sådan mening eller avsikt? Den är ju inte bara omöjlig, menar jag, att kunna förstå, begripa och besvara på ett vettigt sätt, den saknar dessutom någon egentlig täckning i hans text. Även om han gör, det måste jag ju ändå medge, ett par tappra försök.

Men han ger oss, förutom ett par glimtar av hans personliga och politiska utveckling, ett antal författarporträtt och det gör han bra nog; porträtt som nästan genomgående gör en själv pigg på omläsning av författarskapet. Det är nästan alltid intressant att läsa vad den som befann sig i stormens öga upplevde saker och ting. Och då tänker jag inte bara – eller nästan inte alls – på de offentliga konflikter han varit delaktig i. De är ju med förlov sagt relativt ointressanta för oss som mer eller mindre förstrött noterat dem medan de pågick och varför ska vi då läsa om dem igen nu i hans bok? Ja, man undrar. Intressantare hade det förstås varit om han gått än mer på djupet i de författarporträtt han tar upp. Han har ju genom åren varit förläggare åt ganska så många av våra mest lästa både svenska och utländska författare. Här har han onekligen inte bara kunskaper och insikter – och för delen åsikter - som det vore intressanta att få ta del av mer på djupet och han kan ju också, visar han i boken, formulera sig både läsvärt och intresseväckande. Fast lite tröttande – för att inte säga ointressant -var det allt att läsa om hans återkommande middagar med åtminstone ett par av dessa författare.

Med det sagt – Böckerna är en, jag hittar just nu inget bättre ord, sympatisk bok om läsande och den både kraft och faktiskt ro den kan ge oss som kan hitta rätt i det som blivit vår del av litteraturen. Weyler är här, visar det sig häpnadsväckande nog, en god guide in i det läsandets universum som, om vi har tur, kan bli vår följeslagare ett bra stycke i livet. Kanske ända fram till den mentala lampan släcks?

Nog om det. En fyra stars av fem kan han väl allt få för Böckerna. Trots att han, lyckligtvis kanske, inte lär oss särskilt mycket om ”meningen med världen”.  Det räcker mer än väl med det han lär oss om meningen med litteraturen – den som kan förändra liv. Mitt och kanske ditt.

Fotograferna okända för mig.