Hanna Nordenhök - Underlandet.

Ja men vad är då ett underland? Man får väl som vanligt gå till svenska.se, dvs den samlade information som Svenska Akademien ger oss om sina tre ordböcker SAOL, SO och SAOB. Vad lär vi oss då? Enligt SAOL är det ett tänkt rike där underbara ting sker; enligt SO ett land där underbara ting sker. Och man vill, som en förklaring, att våra tankar ska gå till tex Alice i underlandet och alltså inte i första hand till din och min vardag här och nu i vårt sällsamma fosterland. Följaktligen, får vi väl utgå från, är det inte heller vad som sker i din och min tillvaro, utanför eller innanför våra ytterdörrar, som Hanna Nordenhök vistas när hon i sin nya bok Underlandet ger oss tre sammanhållna berättelser – och därtill ett antal kortare närmast anekdotiska s.k. fallbeskrivningar - på bokens drygt 260 sidor. Snarare i hennes eller dina och mina inre mentala rum. Men så värst underbart kan man ju inte säga att det som sker där och då är.

Tvärtom. För vad Nordenhök sammantaget ger oss i dessa berättelser – eller kanske noveller om man hellre vill se det så – är en beskrivning av liv utan innehåll, om ensamhet, utsatthet och vilsenhet. Förljugenhet och riktningslöshet i stället för sanning och medveten strävan i livet. Lögn i stället för uppriktighet.

Hela tiden, känns det som, lever personerna i berättelserna ett liv där en klaustrofobisk underton gör att vi som läsare förstår att snart, snarare än vi kan föreställa oss, brister tillvaron; snarare än vi kan föreställa oss faller den sönder. Snarare än vad vi säkert vill tro rasar allt sönder och vi faller ner i ett slags urgröpt mörker. Skuld och skam blir då kvar för oss. Och tvivel och ensamhet.

Starkast och tydligast, menar jag, blir detta i berättelsen Huset på slätten. Mannen i den lever ett i en yttre mening ekonomiskt och också på annat sätt framgångsrikt liv, men allt slutar i katastrof för honom och därmed också för hans familjen. Kvinnan är hemmafru och vars utsikt genom fönstren i det hus där de bor någonstans på slätten i Skåne är de avföringsbruna åkrarna och där det liv hon lever, redan innan hans stora svek, känns som att det är svart som tjära eller levrat blod. Och ändå, tänker hon, att när mannen väl omsider kommer ut från ett länger fängelsestraff han dömts till då, ja då skall hon vänta på honom. Förklara sådant den som kan. Men Nordenhök låter här, liksom i de övriga berättelserna, tilltalande nog svaret hänga i luften, och därmed överlåta det till oss. Men förstås efter den eftertanke som krävs.   

Underlandet, med sin genomgående starka psykologiska skärpa samtidigt som den har en påtaglig och suggestiv mollton, kan bara få fem stars av fem i läsbetyg. Samma, vill jag gärna ha sagt, som jag gav hennes Promenaderna i Dalby hage och som jag tidigare kommenterat här på min blogg. Den finns, eller har i vart fall funnits, som pocket under namnet Minnestrilogin tillsammans med Det vita huset i Simpang och Asparna. Köp den gärna.

Det var det. Men glöm nu inte att vi har Banned Books Week här i Sverige från 9 till 15 oktober. Läs mer på svenskapen.se.

Samtliga fotografer okända för mig.