Magnus Florin - Descartes dotter.

Vem är då Magnus Florin? Om inte en disputerad författare, regissör och dramaturg i dryga pensionsåldern, men från min begränsade horisont övervägande författare. Jag tror jag har de flesta av hans skönlitterära böcker och ska väl strax resa mig och kolla i mitt bibliotek. Strax. Hur som helst så har han nu kommit ut med Descartes dotter. Vad ska man säga om den? Ja vänta ett tag.

Florin. 

Och vem är då René Descartes? Om inte en fransk filosof, matematiker och säkert mer därtill verksam fram till sin död 1650 i lunginflammation i det på alla sätt kalla och kylslagna Stockholm. För att inte särskilt tala om det dragiga Stockholms slott. Om honom kan jag nu egentligen bara erinra mig hans uttryck cogito, ergo sum och att vår drottning Kristina genom att lyckas locka hit honom som sin privatlärare indirekt var skuld till hans död. Åtminstone enligt en vikarierande docent i filosofi vi hade ett antal timmar en termin i högstadiet – kärringen tog livet av honom, som han sa. Hade detta hänt i dag hade väl den stackars docenten blivit både kölhalad och utsparkad. Alltid hade väl någon känslig förälder känt sig kränkt och rektorn blivit tvingad att vidtaga åtgärder. Men då på den tiden detta hände var det inte tal om sådant. Vad lär man sig av detta? Kanske bara att jag är gammal som gatan, dvs närmast uråldrig. Eller om man hellre vill säga det – antediluviansk (dvs ”äldre än syndafloden” som vi korsordslösare vet).

Drottningen och filosofen. 

Alltså: den som vill veta något intressant om denna epokgörande filosof får gå någon annanstans än till denna text. Och faktiskt också någon annanstans än till Descartes dotter.

Nå. Vad då om boken Descartes dotter? Det är en till det yttre tunn bok i pocketformat på dryga 120 sidor som egentligen bara beskriver Descartes resa i ett skepp från Amsterdam till Stockholm för att träffa vår intellektuella och krävande drottning Kristina, som alltså kallat honom till sig. Boken slutar innan han träffar henne. Han väcks på skeppet när det ankrat upp av drottningens hovmän med orden ”Kallt, disigt, vinter i luften. Det är bara du som ännu inte gått i land”. Att han när han strax därpå lätt sömndrucken går ner mot bryggan samtidigt skulle gå mot sin död kunde han ju rätt gärna inte veta. Fast kanske hade han sina aningar. Florin låter honom innan avresan tänka att ”jag … vill ogärna bo i björnarnas rike bland klippor och frost. Hela det folket kanske stelnar till is om vintern, likt vattnet”. Här hade han ju inte helt fel. Eller hur?

När Descartes går ombord på skeppet Nya Fortuna har han med sin tre kistor – två lite större och en mindre, och denna med dubbla lås. Denna kista är han särskilt rädd om. Det visar sig att i den finns enligt Descartes föreställning hans avlidna dotter Francine. Med henne för Descartes genom hela resan olika samtal om både vardagligheter och mer seriösa ting. Som han också gör med andra på skeppet, särskilt kaptenens hustru där de står böjda över relingen. Ska de tillsammans hoppa överbord, tänker man. Genom alla dessa olika samtal är det tydligen meningen, skriver Florin i ett efterord, att vi skall få en glimt av Descartes idévärld, att hans skrifter och tankar skall ”återklinga” – det är Florins uttryck - i samtalen.

Ja vad ska man tycka om detta? Mer än att det kanske är sant och begripligt för den läsare som redan har en insikt om Descartes tankar och kanske skrifter. För oss andra lite mer ytliga personer blir det svårt menar jag. Och faktiskt djupt orättvist mot Descartes. Sorry to say, men jag menar att Descartes dotter blir tunn, banal, svårbegriplig och faktiskt utan mening om man föreställer sig att man skulle få veta något om Descartes. Kan man då läsa boken på något annat sätt?

Ja kanske. Romanen är ju en fantasi med en viss verklighetsbakgrund. Den som vill läsa den som något annat får väl gå till skrifterna, som man brukar säga. Florin nämner ett antal i sitt efterord. Vi andra kan ändå finna en tjusning inte bara i att tycka oss se Descartes när han ovetande åker mot sin död utan också, trots att vi inte alla gånger förstår vad han säger, ändå läsa en eller annan mening som begriplig och intressant och som romanläsare se framför oss att han strax huttrande på Stockholms slott skall utveckla dessa inför en vetgirig och kapabel drottning. Vi andra stannar alltså i insikten att det finns en värld utanför och ovanför oss till vilken vi inte har direkt access. Och att Florin inte gör mycket för att öppna upp den för oss. Läst så menar jag att Descartes dotter trots allt är ganska så intressant och faktiskt efter läsningen värd att få en plats i biblioteket. Allt man läser får numera inte det. Men i hyllan för kommande omläsning hamnar den ju inte.

För rena obegripligheter, eller om man så vill dumheter, finns det lite för mycket av:

”Kvällsvard hus kaptenen. Descartes:

Vi vill lära känna vågorna som vi befar med vårt skepp, men vi förstår inte att det är vi som är vågorna och skeppet.

Kaptenen:

Det där förstår jag inte. Jag slår dövörat till.

Descartes:

Vi vet inte mycket. Men vi kan veta mera ifall vi lämnar vågorna och skeppet.

Kaptenen:

Nu är jag döv. Som en död, som min hädangångna papegoja”.

Vi lämnar nu kaptenen, Descartes, hans i kistan döda dotter Francine och alla andra och konstaterar att jag ger Descartes dotter, trots de invändningar jag gett uttryck för, fyra stars av fem i läsbetyg. Välskrivna obegripligheter, särskilt de i återhållsam och klar stil som hos Florin, kan ända ha sitt värde menar jag. Om inte för annat så för att en boks just obegriplighet men också skall vi kalla det efterglöd eller tankekraft har sitt alldeles speciella värde. Detta finns hos Descartes dotter. Läs den gärna, menar jag. Kom till en egen slutsats.

(Jodå. Jag hade alla hans böcker, även om jag skam till sägandes nu när jag håller dem i handen och tänker igenom saken lite inte kan erinra mig vad alla handlar om – egentligen bara de tre Augustprisnominerade Trädgården (1995), Syskonen (1998) och Ränderna (2010). Men vem kan det om alla de böcker man läst genom decennierna, undrar jag. Möjligen bara kulturchefen på DN och hans likasinnade).

Samtliga fotografer okända för mig.