Håkan Nesser - Det kom ett brev från München.

 Så har då återigen det märkliga ordet luguber dykt upp i en ny aktuell svensk roman. Det verkar fanimig som om ingen skrivkunnig man fått ro i själen sedan Klas Östergren i Gentlemen från, var det väl, 1980 första gången klämde in ordet (det var då som bekant bröderna Morgans våning som var just luguber). Nu senast är det Håkan Nesser som i sömnpillret Det kom ett brev från München lyckats få in det inte bara en utan minst två gånger. Bara detta är ju en anledning till att se på boken med en viss skepsis. Minst två alltså. Min uppmärksamhet var väl inte på topp genom alla bokens 390 sidor så det kan möjligen vara fler. Allt är ju möjligt när det gäller Nesser.

Utom att han numera skulle orkar skriva en riktigt bra roman. Läsvärda är de för all del om man inte har något viktigare för sig en mulen dag eller tror sig behöva läsa något s.k. avkopplande. För visst kan man säga att Det kom ett brev från München är läsvärd, men då bara om de lågt ställda förväntningarna är påkopplade och man inte längre förväntar sig vad man tidigare har kunnat göra när man hade en Nesser i handen, dvs läsa en hyggligt bra bok. Skriver han numera mest för att inte dö sotdöden där han bor i en liten håla på Gotland eller är det för att få in pengar till elräkningen. Några mer tydliga litterära ambitioner tycks han ju inte längre ha. Ja, man undrar ju.

Men hur som helst. Romanen puttrar på i de numera välkända nesserska trivselspåren. Huvudfigurer – förutom förstås de illasinnade skurkar som måste vara med i en bok där brott begås och skall lösas – är de numera allt tröttare kommissarierna och tillika sammanboende Barbarotti och Backman. Om, tror jag att jag vågar påstå, jag skulle prata med min alldeles egen sambo på samma sätt som framför allt mannen Barbarotti pratar min sin kvinna Backman, skulle jag i bästa fall antagligen få ett slag på käften. Annars, gissar jag, kanske en kallelse till samtalsterapi hos en familjeterapeut. Så illa är det. För paret i boken alltså. Och inte skulle det hjälpa om jag, som Barbarotti relativt frekvent gör, skulle få för mig att prata med vår herre och få lite råd från honom. Snarare tvärtom skulle jag tro.  

Så här kan det låta: ”Kära Fader Vår. Du som hör allt, ser allt och vet det mesta, nog är det väl så att det var ett av Ludvig Rutes egna syskon som släckte livet på sin sjuke bror innan juldagsmorgon ännu glimmade? Du behöver inte svara, men om jag är alldeles ute och cyklar vore det fint med ett tecken eller en liten knuff i rätt riktning. Du förstår vad jag menar. Vi ses vad det lider. Amen”. Ja herregud skulle jag vilja säga. Men jag vill ju inte vara blasfemisk.

Nå.  Men nu är det så att denne Ludvig Rute spelar en avgörande roll för storyn. Han är den äldste brodern i en syskonskara som består av tre bröder och en syster. De har väl lyckats lite olika i tillvaron men Ludvig bäst, för man väl säga. Han är en stor erkänd konstnär som drar in oanat med pengar. Han kallar nu helt oväntat sina syskon till sig där han bor i  en liten ort i obygden för att fira jul tillsammans, och då pratar vi om julen 2020. Trots att tiden är coronatid och man inte kan fira jul som vanligt ens med sina s.k. nära och kära, så infinner sig ändå alla syskonen, märkligt nog måste jag väl säga. Ja, men så kan det gå till i en roman. Syskonen har dålig eller snarare ingen kontakt med varandra annars, så alla är väl lite spända. Och det finns skäl till detta, visar det sig. Ludvig Rute, som vet att han snart skall dö i en cancersjukdom och dessutom, kanske till följd av detta, blivit religiös visar sig vilja ställa saker och ting till rätta. Vad? Jo inget annat än ett fortfarande ouppklarat brott med dödlig utgång som syskonen gemensamt gjorde sig skyldiga till år 1995 på en midsommarfest anordnad av densamma Ludvig. De andra är ju av förklarliga skäl inte särskilt sugna på detta. Så hittas då Ludvig Rute mördad på juldagens morgon. Och storyn börjar på allvar.

Hur slutar den då? Ja det vill jag faktiskt låta vara osagt här – man vill ju inte spoila som det heter. Men storyn, som på vanligt sätt numera hos Nesser ibland går på tomgång, tuffar i vart fall på. Med Barbarotti och Backman engagerade ska det väl lösa sig, tänker läsaren. Och visst. Resan dit blir som den kan bli i deckare, dvs både väntad och oväntad. Dessutom dör genom egen handaverkan ytterligare ett av syskonen och en hustru till denne man försvinner, mördad på ett helt osannolikt sätt kommer det att visa sig så småningom.

Men när den lätt instabile polischefen, som vill lösa allt i en handvändning, vid en polisiär genomgång hastigt och lustigt på bokens sista sida hävdar att han och han ensam har sett lösningen på allt och tänker kalla till en pressträff där allt ska redovisas för press och allmänhet – ja då. Ja då anländer, och nu är vi på bokens sista mening, ett brev från München. Mer säger jag inte. Mer än att pressträffen blir inställd. Och att vi läsare, skarpsinniga som vi är, vet vad som sannolikt står i brevet. Blir då Ludvigs mördare till slut avslöjad månne. Skulle väl tro det.

Så öppet slutar det vilket känns – ja tilltalande eller snopet? Välj själv. Men en tre stars av fem kan jag väl ge Det kom ett brev från München. Och detta trots att jag inte tycker att den sammantaget håller. Och trots att jag tror att Nesser säkert haft kul när han skrev boken, men ändå glömt bort att det finns en läsare som också ska ha lite kul och som kanske dessutom kan tycka att storyn i sig inte bara ska hålla rakt igenom utan dessutom kanske vara lite trovärdig. Och som till råga på allt dessutom kan vara allergisk mot myspysprat. Alltså en sådan läsare som er Bokhållare. 

Alla fotografer okända för mig.