Magnus Florin - Descartes dotter.

Vem är då Magnus Florin? Om inte en disputerad författare, regissör och dramaturg i dryga pensionsåldern, men från min begränsade horisont övervägande författare. Jag tror jag har de flesta av hans skönlitterära böcker och ska väl strax resa mig och kolla i mitt bibliotek. Strax. Hur som helst så har han nu kommit ut med Descartes dotter. Vad ska man säga om den? Ja vänta ett tag.

Florin. 

Och vem är då René Descartes? Om inte en fransk filosof, matematiker och säkert mer därtill verksam fram till sin död 1650 i lunginflammation i det på alla sätt kalla och kylslagna Stockholm. För att inte särskilt tala om det dragiga Stockholms slott. Om honom kan jag nu egentligen bara erinra mig hans uttryck cogito, ergo sum och att vår drottning Kristina genom att lyckas locka hit honom som sin privatlärare indirekt var skuld till hans död. Åtminstone enligt en vikarierande docent i filosofi vi hade ett antal timmar en termin i högstadiet – kärringen tog livet av honom, som han sa. Hade detta hänt i dag hade väl den stackars docenten blivit både kölhalad och utsparkad. Alltid hade väl någon känslig förälder känt sig kränkt och rektorn blivit tvingad att vidtaga åtgärder. Men då på den tiden detta hände var det inte tal om sådant. Vad lär man sig av detta? Kanske bara att jag är gammal som gatan, dvs närmast uråldrig. Eller om man hellre vill säga det – antediluviansk (dvs ”äldre än syndafloden” som vi korsordslösare vet).

Drottningen och filosofen. 

Alltså: den som vill veta något intressant om denna epokgörande filosof får gå någon annanstans än till denna text. Och faktiskt också någon annanstans än till Descartes dotter.

Nå. Vad då om boken Descartes dotter? Det är en till det yttre tunn bok i pocketformat på dryga 120 sidor som egentligen bara beskriver Descartes resa i ett skepp från Amsterdam till Stockholm för att träffa vår intellektuella och krävande drottning Kristina, som alltså kallat honom till sig. Boken slutar innan han träffar henne. Han väcks på skeppet när det ankrat upp av drottningens hovmän med orden ”Kallt, disigt, vinter i luften. Det är bara du som ännu inte gått i land”. Att han när han strax därpå lätt sömndrucken går ner mot bryggan samtidigt skulle gå mot sin död kunde han ju rätt gärna inte veta. Fast kanske hade han sina aningar. Florin låter honom innan avresan tänka att ”jag … vill ogärna bo i björnarnas rike bland klippor och frost. Hela det folket kanske stelnar till is om vintern, likt vattnet”. Här hade han ju inte helt fel. Eller hur?

När Descartes går ombord på skeppet Nya Fortuna har han med sin tre kistor – två lite större och en mindre, och denna med dubbla lås. Denna kista är han särskilt rädd om. Det visar sig att i den finns enligt Descartes föreställning hans avlidna dotter Francine. Med henne för Descartes genom hela resan olika samtal om både vardagligheter och mer seriösa ting. Som han också gör med andra på skeppet, särskilt kaptenens hustru där de står böjda över relingen. Ska de tillsammans hoppa överbord, tänker man. Genom alla dessa olika samtal är det tydligen meningen, skriver Florin i ett efterord, att vi skall få en glimt av Descartes idévärld, att hans skrifter och tankar skall ”återklinga” – det är Florins uttryck - i samtalen.

Ja vad ska man tycka om detta? Mer än att det kanske är sant och begripligt för den läsare som redan har en insikt om Descartes tankar och kanske skrifter. För oss andra lite mer ytliga personer blir det svårt menar jag. Och faktiskt djupt orättvist mot Descartes. Sorry to say, men jag menar att Descartes dotter blir tunn, banal, svårbegriplig och faktiskt utan mening om man föreställer sig att man skulle få veta något om Descartes. Kan man då läsa boken på något annat sätt?

Ja kanske. Romanen är ju en fantasi med en viss verklighetsbakgrund. Den som vill läsa den som något annat får väl gå till skrifterna, som man brukar säga. Florin nämner ett antal i sitt efterord. Vi andra kan ändå finna en tjusning inte bara i att tycka oss se Descartes när han ovetande åker mot sin död utan också, trots att vi inte alla gånger förstår vad han säger, ändå läsa en eller annan mening som begriplig och intressant och som romanläsare se framför oss att han strax huttrande på Stockholms slott skall utveckla dessa inför en vetgirig och kapabel drottning. Vi andra stannar alltså i insikten att det finns en värld utanför och ovanför oss till vilken vi inte har direkt access. Och att Florin inte gör mycket för att öppna upp den för oss. Läst så menar jag att Descartes dotter trots allt är ganska så intressant och faktiskt efter läsningen värd att få en plats i biblioteket. Allt man läser får numera inte det. Men i hyllan för kommande omläsning hamnar den ju inte.

För rena obegripligheter, eller om man så vill dumheter, finns det lite för mycket av:

”Kvällsvard hus kaptenen. Descartes:

Vi vill lära känna vågorna som vi befar med vårt skepp, men vi förstår inte att det är vi som är vågorna och skeppet.

Kaptenen:

Det där förstår jag inte. Jag slår dövörat till.

Descartes:

Vi vet inte mycket. Men vi kan veta mera ifall vi lämnar vågorna och skeppet.

Kaptenen:

Nu är jag döv. Som en död, som min hädangångna papegoja”.

Vi lämnar nu kaptenen, Descartes, hans i kistan döda dotter Francine och alla andra och konstaterar att jag ger Descartes dotter, trots de invändningar jag gett uttryck för, fyra stars av fem i läsbetyg. Välskrivna obegripligheter, särskilt de i återhållsam och klar stil som hos Florin, kan ända ha sitt värde menar jag. Om inte för annat så för att en boks just obegriplighet men också skall vi kalla det efterglöd eller tankekraft har sitt alldeles speciella värde. Detta finns hos Descartes dotter. Läs den gärna, menar jag. Kom till en egen slutsats.

(Jodå. Jag hade alla hans böcker, även om jag skam till sägandes nu när jag håller dem i handen och tänker igenom saken lite inte kan erinra mig vad alla handlar om – egentligen bara de tre Augustprisnominerade Trädgården (1995), Syskonen (1998) och Ränderna (2010). Men vem kan det om alla de böcker man läst genom decennierna, undrar jag. Möjligen bara kulturchefen på DN och hans likasinnade).

Samtliga fotografer okända för mig. 

Håkan Nesser - Det kom ett brev från München.

 Så har då återigen det märkliga ordet luguber dykt upp i en ny aktuell svensk roman. Det verkar fanimig som om ingen skrivkunnig man fått ro i själen sedan Klas Östergren i Gentlemen från, var det väl, 1980 första gången klämde in ordet (det var då som bekant bröderna Morgans våning som var just luguber). Nu senast är det Håkan Nesser som i sömnpillret Det kom ett brev från München lyckats få in det inte bara en utan minst två gånger. Bara detta är ju en anledning till att se på boken med en viss skepsis. Minst två alltså. Min uppmärksamhet var väl inte på topp genom alla bokens 390 sidor så det kan möjligen vara fler. Allt är ju möjligt när det gäller Nesser.

Utom att han numera skulle orkar skriva en riktigt bra roman. Läsvärda är de för all del om man inte har något viktigare för sig en mulen dag eller tror sig behöva läsa något s.k. avkopplande. För visst kan man säga att Det kom ett brev från München är läsvärd, men då bara om de lågt ställda förväntningarna är påkopplade och man inte längre förväntar sig vad man tidigare har kunnat göra när man hade en Nesser i handen, dvs läsa en hyggligt bra bok. Skriver han numera mest för att inte dö sotdöden där han bor i en liten håla på Gotland eller är det för att få in pengar till elräkningen. Några mer tydliga litterära ambitioner tycks han ju inte längre ha. Ja, man undrar ju.

Men hur som helst. Romanen puttrar på i de numera välkända nesserska trivselspåren. Huvudfigurer – förutom förstås de illasinnade skurkar som måste vara med i en bok där brott begås och skall lösas – är de numera allt tröttare kommissarierna och tillika sammanboende Barbarotti och Backman. Om, tror jag att jag vågar påstå, jag skulle prata med min alldeles egen sambo på samma sätt som framför allt mannen Barbarotti pratar min sin kvinna Backman, skulle jag i bästa fall antagligen få ett slag på käften. Annars, gissar jag, kanske en kallelse till samtalsterapi hos en familjeterapeut. Så illa är det. För paret i boken alltså. Och inte skulle det hjälpa om jag, som Barbarotti relativt frekvent gör, skulle få för mig att prata med vår herre och få lite råd från honom. Snarare tvärtom skulle jag tro.  

Så här kan det låta: ”Kära Fader Vår. Du som hör allt, ser allt och vet det mesta, nog är det väl så att det var ett av Ludvig Rutes egna syskon som släckte livet på sin sjuke bror innan juldagsmorgon ännu glimmade? Du behöver inte svara, men om jag är alldeles ute och cyklar vore det fint med ett tecken eller en liten knuff i rätt riktning. Du förstår vad jag menar. Vi ses vad det lider. Amen”. Ja herregud skulle jag vilja säga. Men jag vill ju inte vara blasfemisk.

Nå.  Men nu är det så att denne Ludvig Rute spelar en avgörande roll för storyn. Han är den äldste brodern i en syskonskara som består av tre bröder och en syster. De har väl lyckats lite olika i tillvaron men Ludvig bäst, för man väl säga. Han är en stor erkänd konstnär som drar in oanat med pengar. Han kallar nu helt oväntat sina syskon till sig där han bor i  en liten ort i obygden för att fira jul tillsammans, och då pratar vi om julen 2020. Trots att tiden är coronatid och man inte kan fira jul som vanligt ens med sina s.k. nära och kära, så infinner sig ändå alla syskonen, märkligt nog måste jag väl säga. Ja, men så kan det gå till i en roman. Syskonen har dålig eller snarare ingen kontakt med varandra annars, så alla är väl lite spända. Och det finns skäl till detta, visar det sig. Ludvig Rute, som vet att han snart skall dö i en cancersjukdom och dessutom, kanske till följd av detta, blivit religiös visar sig vilja ställa saker och ting till rätta. Vad? Jo inget annat än ett fortfarande ouppklarat brott med dödlig utgång som syskonen gemensamt gjorde sig skyldiga till år 1995 på en midsommarfest anordnad av densamma Ludvig. De andra är ju av förklarliga skäl inte särskilt sugna på detta. Så hittas då Ludvig Rute mördad på juldagens morgon. Och storyn börjar på allvar.

Hur slutar den då? Ja det vill jag faktiskt låta vara osagt här – man vill ju inte spoila som det heter. Men storyn, som på vanligt sätt numera hos Nesser ibland går på tomgång, tuffar i vart fall på. Med Barbarotti och Backman engagerade ska det väl lösa sig, tänker läsaren. Och visst. Resan dit blir som den kan bli i deckare, dvs både väntad och oväntad. Dessutom dör genom egen handaverkan ytterligare ett av syskonen och en hustru till denne man försvinner, mördad på ett helt osannolikt sätt kommer det att visa sig så småningom.

Men när den lätt instabile polischefen, som vill lösa allt i en handvändning, vid en polisiär genomgång hastigt och lustigt på bokens sista sida hävdar att han och han ensam har sett lösningen på allt och tänker kalla till en pressträff där allt ska redovisas för press och allmänhet – ja då. Ja då anländer, och nu är vi på bokens sista mening, ett brev från München. Mer säger jag inte. Mer än att pressträffen blir inställd. Och att vi läsare, skarpsinniga som vi är, vet vad som sannolikt står i brevet. Blir då Ludvigs mördare till slut avslöjad månne. Skulle väl tro det.

Så öppet slutar det vilket känns – ja tilltalande eller snopet? Välj själv. Men en tre stars av fem kan jag väl ge Det kom ett brev från München. Och detta trots att jag inte tycker att den sammantaget håller. Och trots att jag tror att Nesser säkert haft kul när han skrev boken, men ändå glömt bort att det finns en läsare som också ska ha lite kul och som kanske dessutom kan tycka att storyn i sig inte bara ska hålla rakt igenom utan dessutom kanske vara lite trovärdig. Och som till råga på allt dessutom kan vara allergisk mot myspysprat. Alltså en sådan läsare som er Bokhållare. 

Alla fotografer okända för mig. 

 

Hanna Nordenhök - Underlandet.

Ja men vad är då ett underland? Man får väl som vanligt gå till svenska.se, dvs den samlade information som Svenska Akademien ger oss om sina tre ordböcker SAOL, SO och SAOB. Vad lär vi oss då? Enligt SAOL är det ett tänkt rike där underbara ting sker; enligt SO ett land där underbara ting sker. Och man vill, som en förklaring, att våra tankar ska gå till tex Alice i underlandet och alltså inte i första hand till din och min vardag här och nu i vårt sällsamma fosterland. Följaktligen, får vi väl utgå från, är det inte heller vad som sker i din och min tillvaro, utanför eller innanför våra ytterdörrar, som Hanna Nordenhök vistas när hon i sin nya bok Underlandet ger oss tre sammanhållna berättelser – och därtill ett antal kortare närmast anekdotiska s.k. fallbeskrivningar - på bokens drygt 260 sidor. Snarare i hennes eller dina och mina inre mentala rum. Men så värst underbart kan man ju inte säga att det som sker där och då är.

Tvärtom. För vad Nordenhök sammantaget ger oss i dessa berättelser – eller kanske noveller om man hellre vill se det så – är en beskrivning av liv utan innehåll, om ensamhet, utsatthet och vilsenhet. Förljugenhet och riktningslöshet i stället för sanning och medveten strävan i livet. Lögn i stället för uppriktighet.

Hela tiden, känns det som, lever personerna i berättelserna ett liv där en klaustrofobisk underton gör att vi som läsare förstår att snart, snarare än vi kan föreställa oss, brister tillvaron; snarare än vi kan föreställa oss faller den sönder. Snarare än vad vi säkert vill tro rasar allt sönder och vi faller ner i ett slags urgröpt mörker. Skuld och skam blir då kvar för oss. Och tvivel och ensamhet.

Starkast och tydligast, menar jag, blir detta i berättelsen Huset på slätten. Mannen i den lever ett i en yttre mening ekonomiskt och också på annat sätt framgångsrikt liv, men allt slutar i katastrof för honom och därmed också för hans familjen. Kvinnan är hemmafru och vars utsikt genom fönstren i det hus där de bor någonstans på slätten i Skåne är de avföringsbruna åkrarna och där det liv hon lever, redan innan hans stora svek, känns som att det är svart som tjära eller levrat blod. Och ändå, tänker hon, att när mannen väl omsider kommer ut från ett länger fängelsestraff han dömts till då, ja då skall hon vänta på honom. Förklara sådant den som kan. Men Nordenhök låter här, liksom i de övriga berättelserna, tilltalande nog svaret hänga i luften, och därmed överlåta det till oss. Men förstås efter den eftertanke som krävs.   

Underlandet, med sin genomgående starka psykologiska skärpa samtidigt som den har en påtaglig och suggestiv mollton, kan bara få fem stars av fem i läsbetyg. Samma, vill jag gärna ha sagt, som jag gav hennes Promenaderna i Dalby hage och som jag tidigare kommenterat här på min blogg. Den finns, eller har i vart fall funnits, som pocket under namnet Minnestrilogin tillsammans med Det vita huset i Simpang och Asparna. Köp den gärna.

Det var det. Men glöm nu inte att vi har Banned Books Week här i Sverige från 9 till 15 oktober. Läs mer på svenskapen.se.

Samtliga fotografer okända för mig.